Soldat, helgon och filmhjälte

Jeanne d’Arc är en av historiens stora mysterier.

23 februari 2019 11:00

För många år sedan deltog jag i en filmcirkel där vi såg allt från kultklassiker som ”Plan 9 from outer space” till nästan seriöst tråkiga filmer. Men det var den danske regissören Carl Th. Dreyers film ”En kvinnas martyrium” som verkligen berörde mig. En stumfilm från 1928 om rättegången mot Frankrikes nationalhelgon Jeanne d’Arc. Innan dess hade jag bara en vag uppfattning om vem hon var. Jag hade hört Leonard Cohen sjunga om Joan of Arc i ett par av sina sånger och läst Bruno K. Öijers dikt ”Jeanne d’Arc, allting blöder”. Men det var nog allt. Idag är hon den historiska person som jag mer än någon annan skulle vilja träffa.

Jeanne d’Arc föddes 1412. Från 13 års ålder började hon höra himmelska röster som uppmanade henne att rädda Frankrike i det pågående hundraårskriget mot England. Som 17-åring agerade hon som befälhavare i den franska hären. Helt orädd och driven av sitt gudomliga uppdrag deltog hon själv i striderna. År 1429 befriades det belägrade Orléans och senare även Reims där tronföljaren Karl VII kröntes till kung. Året efter förråddes hon, tillfångatogs och såldes till engelsmännen. I en kyrklig domstol anklagades Jeanne d’Arc för att vara häxa och kätterska. Protokollen från rättegången avslöjar hennes beundransvärda skärpa och förmåga att formulera sig. Den 30 maj 1431 brändes Jeanne d’Arc på bål i Rouen och askan kastades i Seine. Hon helgonförklarades 1920.

Det finns många filmer som är inspirerade av hennes mytiska livsöde, men mästerverket är ”En kvinnas martyrium”. Teaterskådespelerskan Renée Maria Falconetti fick den krävande rollen. (Även poeten och dramatikern Antonin Artaud finns med i filmen.) Dreyer var närmast manisk i sin strävan efter att hitta det exakta känslouttrycket. Samma scen filmades om och om igen. Handlingen berättas främst genom närbilder på skådespelarnas ansikten, eftersom han ville fånga det inre förloppet. Det är omöjligt att värja sig inför Falconettis osminkade ikoniska ansikte som med tårfyllda ögon speglar själens lidande. Dreyers metodik var att Falconetti skulle genomgå allt som Jean d’Arc hade utsatts för. När Falconetti inte längre kunde stå på fötterna, fick hon bäras till inspelningen. Hon medverkade aldrig i någon mera film och flyttade senare till Argentina.

Kort efter premiärvisningen förstördes filmens originalnegativ i en brand. Något ironiskt med tanke på Jeanne d’Arcs öde. Dreyer klippte ihop ett nytt originalnegativ av de alternativa tagningarna, fast även den versionen brann upp. Under drygt 50 år cirkulerade filmen sönderklippt och ofullständig, men mirakulöst nog påträffades 1984 en originalkopia på ett sjukhus i Norge.

När jag upptäckte Jeanne d’Arc började jag att leta efter böcker om henne, läsa rättegångsprotokollen och besökte barndomshemmet i den lilla byn Domrémy. En plats i östra Frankrike där tiden har stannat upp. När jag äntligen var där läste jag Öijers dikt för Jeanne d’Arc, trots att hon troligtvis inte uppskattade budskapet om att inte gå ut i krig.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Dag Jonasson