Nazli syns inte i läraren Lars Jörbrinks stora famn. Hon kan inte hålla sig. Hon öppnar kuvertet direkt.
Hon lyser upp som en sol. Det står högsta betyg efter var och var annat ämne.
Hennes små händer darrar till. Sedan säger hon:
- Jag hade inte förväntat mig att ta studenten i dag.
Det fanns fler som tvivlade. Och många hinder. En del av hennes släkt sa: "Du klarar inte av att ta studenten".
Då 2002 hade hon precis kommit till Sverige med sin pappa.
Hon hade inget direkt modersmål. Farmor pratade arabiska, mormor kurdiska och kusinerna turkiska. Och själv var hon tvungen att lära sig ett språk till: svenska.
Hon kände sig splittrad.
- Jag var jättedålig på svenska i början. Och jätteblyg. Och jätterädd. Och tyst. Jag gick för mig själv i korridorerna och vågade inte prata med någon. Men efter en tid så hittade jag tryggheten i den här klassen.
- Jag vill tacka klassen för att de släppte in mig.
I dag är hon ledsen för att lämna klassen. Samtidigt glad för att en ny resa tar vid.
- Jag har kämpat hårt för att motbevisa släkten. En del av dem trodde inte att jag kunde ta studenten och en del av dem tror inte att jag kan bli förskolelärare. Jag har suttit uppe kvällar och nätter när andra festat för att nå mitt mål. Nu känns det fantastiskt.
I sommar börjar Nazli att arbeta på ett boende för handikappade.
Efter det ska hon försöka komma in på förskolelärarutbildningen.