Det är en spänd och nervös Arne Meijer som vi möter upp i teatersalongen. Den 24:e revyn är i full gång och den här kvällen är det föreställning.

– Är man inte lite nervös så slarvar man, säger Arne.

År 1944 föddes Arne Meijer i Örebro. Han växte upp i en vanlig arbetarfamilj bestående av Arne själv, hans mamma och pappa. Han var åtta år gammal när hans skomakare till far avled i en benzolförgiftning.

Artikelbild

| Det har inte alltid varit givet att Arne själv ska stå på scen, men han hamnade där ändå.

– Det man inte visste då var att limmet var cancerframkallande. Det var inte förrän efter det som limmet blev förbjudet, berättar Arne.

Till en början tog sportintresset mest fokus i Arnes liv, något som även kunnat vara anledningen till att han som 16-åring hoppade av skolan. Intresset för handboll har alltid varit stort, och 1970 spelade Arne själv handboll på elitnivå. När han slutade med sporten gick han istället över till att vara domare, vilket han var i 30 år.

– Det har ju alltid varit idrott. Det var mer idrott och inte lika mycket plugg, säger Arne.

Efter att Arne hoppat av skolan började han istället att arbeta. Hans första jobb var på en husvagnsfabrik där han inredde husvagnar, och därefter arbetade han på en snickerifabrik tills den lades ner. Då stod Arne vid ett vägskäl – vara arbetslös eller börja studera igen.

Artikelbild

| Arne hade många skämt på lager. – Har ni hört skämtet om nudisten som skulle fotograferas och inte visste var han skulle göra av händerna?

– Jag ville bli gymnastiklärare men det fattades några poäng.

Istället gick Arne ut Socialhögskolan med en socionomexamen som även gav honom kunskaper inom ekonomi. Det var denna utbildning som skulle leda honom till Västervik. Allt började år 1979 när Arnes svärfar, som på den tiden arbetade i en kyrka, visade honom en jobbannons. Västerviks kyrka sökte en kyrkokamrer. För Örebroaren Arne var det inte självklart att lämna sin hemstad.

Artikelbild

| Arne är en show-man utan dess like.

– Det kändes hemskt, jag kände inte en människa och jag kom till ett mörkt Västervik i november månad.

Trots att Arnes första intryck av Västervik inte var optimalt så skulle hela familjen till slut hänga på. Flytten gjordes ihop med frun Maud, som han varit gift med i 47 år. Arne säger att nyckeln till ett långt äktenskap handlar om att ge och ta.

Artikelbild

| Födelsedagen tillbringar Arne med sin fru Maud.

– Familjen hade inget emot att flytta till Västervik. Eller sönerna var ju små, så de hade ändå inget att säga till om, säger Arne.

Efter att ha arbetat inom Svenska kyrkan i åtta år, sökte sig Arne till Folkets hus som letade efter en ny föreståndare. Teatern såg på den tiden inte ut som idag och var i behov av renovering. Arne var en av de som drev på renoveringen och ombyggnationen var klar 1992. Och det var då idén tog fart.

– Kan vi inte starta revy här?

Revyn, vars första föreställning spelades 1994, ligger Arne varmt om hjärtat. Intresset för teater har alltid funnits, men från början var inte tanken att vara med på scen själv. Den skapande processen är något Arne brinner för och under åren har det blivit cirka 150 texter.

– Det som är aktuellt skildras i revyn och inspiration hämtas från Västerviks kommun, Sverige och världen. Postnord får sig självklart en känga, säger Arne och skrattar.

Hans bästa minne från revyn är när gruppen deltog i Revy-SM och blev svenska mästare i sång.

I torsdags fyllde Arne 75 år. För honom känns det inte mer annorlunda än när han fyllde 50. Åldern verkar inte ha tagit ut sin rätt på Arne, som uppskattar när det snurrar lite och när det är mycket på gång samtidigt.

– 75 år, det verkar för många mycket. Men för mig är det bara en siffra.