Tiggarna väcker obehag

Allt fler kommuner inför tiggeriförbud men argumenten för det klingar ofta falskt. Under tiggeridebattens yta bubblar känslor som sällan uttalas.

Det sämsta av alla argument för att förbjuda tiggeri är att tiggeri inte är någon långsiktig lösning. Det är det naturligtvis inte.

Det sämsta av alla argument för att förbjuda tiggeri är att tiggeri inte är någon långsiktig lösning. Det är det naturligtvis inte.

Foto: Johan Sievers

Krönika2019-10-25 14:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är sorgligt att se att de tiggande EU-migranterna fortfarande sitter på gatorna, fem år efter att de kom hit. Rumänien och Bulgarien arbetar för att göra livet bättre för utsatta romer, men det rör sig om flera miljoner människor och arbetet går långsamt. För en del av dem är tiggande på svenska gator fortfarande det bästa sättet att få råd med kläder till barnen och ved till vintern.

Enligt polisen fanns det förra året 4 800 tiggande EU-migranter i Sverige. De begår sällan brott och är på de flesta orter inget stort ordningsproblem. Ändå är deras närvaro en stor fråga i många kommuner och åsikterna skär genom alla partier. I dag har sex kommuner infört tiggeriförbud och i två kommuner krävs det tillstånd. Jag kan förstå att debatten finns, men argumenten för att få bort tiggarna från gatorna klingar ofta falskt. 

Ett kommunalråd i Eskilstuna motiverar införandet av tiggeritillstånd med att det ska ge samhället bättre kontakt med EU-migranterna. Synd att han inte har gjort ett studiebesök i Linköping där en lunchrestaurang för EU-migranter skapat en mycket bra kontaktyta med det omgivande samhället. Så kan man lösa det om man vill.

Det sämsta av alla argument är att tiggeri inte är någon långsiktig lösning. Det är det naturligtvis inte, men anledningen till att människor tigger är ju att de inte har någon långsiktig lösning på sina ekonomiska problem. 

Det bästa argumentet för att förbjuda tiggeri är att det kanske kan minska risken för att fattiga människor blir offer för människohandel. Men det nymornade intresset för människohandeln skorrar i öronen. För tiggeridebatten handlar främst om någonting helt annat. Den handlar om känslor.

I en doktorsavhandling från Uppsala universitet visar forskaren Erik Hansson att många svenskar mår dåligt av att se tiggare. I mötet med dem ställs vi inför ett moraliskt dilemma. Jag har det så bra och de är så fattiga, borde jag inte dela med mig? Konflikten skapar ångest och irritation, känslor som vi inte vill ha när vi är ute och handlar på lunchen. Det väcker i sin tur den begripliga, men inte så vackra, reaktionen att man vill att tiggarna ska försvinna.

Samhällsdebatten har ofta två lager där det under de rationella argumenten bubblar känslor som alla vet om men ingen uttalar. Det gäller speciellt när det handlar om människor från andra länder.