Att Henrikssons köpte huset Erikslund i Södra Vi 1995 är en slump. Och resultatet av förhandlingar.

– Vi var djupt oeniga. Vi hade letat hus ett tag och inte hittat något vi fastnat för. Så såg vi annonsen att det här var till salu, åkte och tittade och Jan kände direkt att hit ville han flytta. ”Då får du flytta själv”, sa jag, berättar Eva.

Hon såg en oändlig räcka arbete. Han såg charm och ”det behövs bara lite nya tapeter”. Hon såg en ”fasansfullt ful grönbetsad trappa som ledde upp till övervåningen”. Han såg att mycket redan var gjort, fönstren var nya, elen utbytt.

Artikelbild

| Ett foto på Jan och hans morfar placerades under det nya golvet.

Det blev Erikslund. Jan lärde sig tapetsera och nu, 23 år senare har de renoverat sig runt det stora huset, som byggdes 1912 och varit både järnhandel, speceriaffär och skrädderi och tidigare inrymde tre lägenheter.

När man bor i ett hus med historia är det guld att få konkreta minnen från det förgångna. Och någonstans hade nog Jan hoppats på lite mer än den tidningssida från en Vimmerby Tidning från 1940-talet, som han hittade i murstocken.

– Man hoppas ju, någonstans, att man ska hitta något dolt, efterlämnat spår av allt liv som funnits i huset. Men inte. Och därför har vi tänkt på det när vi renoverat. Nu är vi i 50-årsåldern. Om det blir som vi vill kommer vi att bo kvar här i 20-25 år till. Det är roligt att kunna lämna över information till de som ska bo här efter oss.

Eva betonar att det är Jan som står för initiativet.

Artikelbild

| En kopia av bröllopsfotot ligger gömt i huset för framtida renoverare och husägare att upptäcka.

– Det är hans grej, skulle det hänga på mig skulle jag aldrig komma ihåg det. Men jag tycker det är väldigt fint. Det vi gör idag är historia i morgon. Det räcker ju att hitta något från 1980-talet för att det ska vara intressant och tydligt att tiden gått.

Bakom gipsskivor, under golv och i en luftspalt som blev när man renoverade på övervåningen har Jan lagt ner många presenter till framtiden.

Artikelbild

| Snickarglädje. Eva och Jan hade inledningsvis olika uppfattningar om de skulle köpa huset eller inte.

– Jag började med några nummer av Vimmerby Tidning och så har det blivit reklamblad, serietidningar och foton. Det ska vara vardagsnära.

Och självklart har Henrikssons lämnat matnyttig dokumentation om sig själva. Bröllopsfoto och ett brev där de berättar vilka de är.

Artikelbild

| Jan Henriksson tar igen sig och kan njuta av resultatet av den senaste renoveringen. Under golvet finns presenter till framtiden.

– Tyvärr var jag dum nog att inte ta en kopia på det brevet, så jag kommer inte riktigt ihåg vad vi skrev ner…

Senaste renoveringen med golvskifte och nya tapeter är färsk. Och var snabbt utförd. På fem dagar blev två rum på nedre våningen iordninggjord. Under golvet finns nu bland annat ett foto från 1964.

Artikelbild

| Ett foto på Jan, taget på kyrkogården i Kiruna, där släktingar ligger begravda. Även det finns att upptäcka under golvet.

– Det är på mig och min morfar, taget i Storebro, med information om fotot, förstås. Så blev det några dagstidningar igen och en berättelse som min mamma skrev 2005, om minnen från sin barndom i Storebro.

I all vår digitalisering har vi blivit flitiga på att dokumentera vår vardag och dela med oss av våra liv och tankar in i minsta detalj på sociala medier. Men dokumentationen är flyktig. Jan Henriksson är av den sort som funderar på vad vi lämnar efter oss.

Artikelbild

| Eva och Jan ska samla på sig mera dokumentation om sitt hus.

– Jag är själv lite historiskt intresserad och tycker det är viktigt att vi har en förankring bakåt. Utan det har man inte förståelse för hur det blivit som det blivit. Ett av mina favoritcitat är ”om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp”.

Många skulle säkert gå igång på att hitta meddelanden från det förflutna – men varför är vi så dåliga på att tänka på de som kommer efter oss?
Artikelbild

| När Henrikssons flyttade in i huset 1995 fick de lite fakta om huset av en granne.

– Jag tror att vi lever mycket mer i tiden idag och många vill nog inte gärna fundera på att det kommer dagar när vi inte finns längre. Vi har ju mer eller mindre avskaffat döden, säger Eva. Men vi har båda haft arbeten där vi kommer i kontakt med döden och bor i ett gammalt hus, som kommer att stå kvar länge efter oss, det känns ganska självklart att vi bara är en del av Erikslund.

Vad kommer ni att lämna nästa gång?

– Det kanske kan vara kul att berätta mer om husets historia. Vi fick ett fint litet brev av vår granne när vi flyttade hit, så en kopia av det kanske. Och så kan man ju gå in lite på hur vi hamnade här.

Om och när deras små livstecken från 1995 och framåt kommer att hittas av framtiden har de förstås inte en aning om.

– Det beror ju på hur nästa husägare tänker. Och troligen lär det dröja innan man tar bort gipsskivor. Kanske hittar man något redan om 30 år, eller så dröjer det 100 – eller 300 år. Tanken svindlar, men det känns roligt att de som finns här när vi är borta kan få lite historia om sitt, och vårt, hus, säger Jan.