På kvällen vaknar spöket till liv


Ingvar Folckner har mött mystisk skepnad på Cederflychtska.

9 augusti 2002 06:00
Det hade börjat skymma denna försommarkväll. Klockan var runt halv tolv och alla arbetskamrater hade gått hem. Ingvar Folckner satt ensam kvar på sitt kontor för att göra klart ett bokslut.
- Jag hörde steg ute i korridoren. Det lät som om någon satte ner en krycka i golvet och släpade ena benet efter sig. Min kollega hade gått ut för att ta ett bloss och jag ropade på henne men fick inget svar. När jag tittade ut i korridoren fanns ingen där, berättar han.

Detta hände för åtta år sedan och var hans början på en rad oförklarliga händelser på Cederflychtska huset.
Huset är i dag Kyrkans hus och Ingvar arbetar där som kamrer.
- Jag fick en olustig känsla och packade raskt ihop mina grejer. När jag kom ut frågade jag min kollega om hon gått i korridoren, men det hade hon inte.
Cederflychtska sträcker ståtligt ut sin rosa fasad på Hospitalgatan i Västervik och är stadens förnämsta profana byggnad. Den är gammal och innehåller mycket historia.
Det var 1748 som köpmannadottern Anna Cederflycht lät bygga huset för att sedan donera det till välgörande ändamål. Huset fungerade i många år som fattighus och på 1800-talet blev det kurhus och lasarett.
När jag kliver in i byggnaden ser jag först en vacker grön vinranka som slingrar sig upp i taket.
Det var vid den som Ulla-Britt Holmen, assistent på Kyrkans hus, en morgon såg en mörk skugga.
- Jag blev rädd och skrek till. Det är svårt att förklara. Allt gick så snabbt, men det var något som såg ut som ett långsmalt genomskinligt skynke. Den försvann uppför trappan, säger hon.
Trappstegen leder upp till en lång korridor där bland annat Ulla-Britt och Ingvar jobbar.
- Det har ofta hänt att ett spöke kommit ut från mitt rum. En gång knuffade han till min arbetskompis när vi var på väg in i rummet.
-Jag har försökt prata med honom och sagt "Du behöver inte gå ut. Du får stanna kvar". Men han försvinner alltid ut i korridoren. Jag tar det inte för inbillning för det här är en upplevelse jag aldrig varit med om tidigare, säger Ulla-Britt.
Nu är hon inte rädd längre men i början kändes det lite olustigt berättar hon.
Ungefär ett år efter att Ingvar hört stegen i korridoren hände något igen.
- Jag hade kopierat och var på väg ut från kopieringsrummet. Då möter jag någon i dörröppningen, men jag ser ingen.
Ingvar tittade bakom dörren för han trodde att någon skämtade med honom.
- Papprena i handen prasslade till och jag kände en fläkt. Då tog jag min jacka och gick hem.
Ingvar sitter helst inte kvar ensam på kvällarna längre.
- Jag skriver protokoll på kvällarna för det är skönt att ha det gjort. Nu är jag kvar som längst till klockan tio. man blir extra vaksam och det känns konstigt inombords när sådant här händer.
Han har aldrig upplevt något liknande tidigare och inte ens funderat på det.
Ingvar och några andra på Kyrkans hus har också känt ett svavelos i trappuppgången.
- Det är helt omotiverat, säger Ingvar.
- Det kanske har att göra med att Västervik är en gammal tändsticksstad säger Arne Sandelin som tillsammans med Åke Skiöld skrivit en minnesskrift om Cederflychtska huset.
Så vem eller vilka är det som spökar?
Ingvar och hans kollega pratade med Arne efter de mystiska stegen i korridoren.
- Det fanns ett fattighjon som hette Nils Svensson som bodde här runt 1750, berättar Arne.
Nils var hammarsmedsdräng från Hallingeberg och hade fått ena låret krossat på flera ställen av en hammare. Därför måste han gå på kryckor.
Personalen på Kyrkans hus tror det är han som går igen och de kallar spöket för Nisse.
- Det måste vara ett snällt fenomen för det har inte hänt något hemskt, säger Ingvar.
Nisse eller vem det nu är har dock hållit sig lugn ett par år.
- Kanske har han funnit ro och trivs med oss.
Eller kanske inte...

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
TEXT: MALIN LINDGREN BILDER: ANDERS LILJEGREN