En bit in från fönstret står ett staffli. Runtom pytsar med färg. Väggar och golv är fyllda med konst. Vi är i Jan Wibergs ateljé på Kvarngatan i Västervik. Här har han huserat i över ett halvår och de som passerar kan genom de stora fönstren se konstnären stå och arbeta.

– Jag saknade kontakten med människor, sedan ville jag visa hantverket och att konst inte är så märkvärdigt. Därför flyttade jag min ateljé hit.

Jan Wiberg välkomnar besök och när han finns på plats är ateljén öppen.

Artikelbild

| I 35 år har Jan Wiberg varit konstnär på heltid.

– Det kommer in några varje dag, som mest har det varit 25 stycken på en dag. Det är skojigt när det kommer unga. De säger vad de tycker och undrar varför jag målar så slarvigt. Då får jag förklara och stå till svars.

Jan målar i flera lager, ändrar och målar över. För honom är det själva processen som är det viktiga, inte det färdiga resultatet.

– Det finns något bortom detaljerna. Jag chansar, letar och vill bli överraskad. Om slumpen kan göra något bättre än vad jag hade kunnat tänka fram, då är det spännande tycker jag.

Att arbeta när andra tittar på har han absolut inget emot, snarare tvärtom. Det ger kraft och energi. I början av 1990-talet deltog Jan i projektet “Konst på jobbet”.

Artikelbild

| I Jan Wibergs ateljé används olika typer av färger. Om du vill måla själv rekommenderar han att kolla vad som finns hemma, och använda det.

– Först handlade det om att ställa ut konst på olika arbetsplatser. Men jag tyckte det verkade tråkigt. I stället valde jag att måla i miljöerna och på så sätt skapa ett intresse hos de anställda. Jag minns att många kom och pratade och kommenterade på bland annat Slip Naxos och Storebro.

Jan Wibergs genombrott som konstnär kom på 1980-talet. När han och kollegorna på Ankarsrums skola inte längre fick fortsätta i arbetslag med tematiskt arbetssätt beslutade Jan att säga upp sig.

Artikelbild

| Det taktila är viktigt, tycker Jan Wiberg. Han uppmuntrar att ta på målningarna.

– Vi sålde båten och bilen för att hålla nere kostnaderna. Jag tog några extrajobb, men annars satsade jag fullt ut på måleriet. Och byggde vårt nya hus.

Jan, hustrun Lillemor Bokström, som också är bildlärare och konstnär, och de fyra barnen Jakob, Sofia, Josef och Albin, fick under en period bo väldigt tätt.

Artikelbild

| Att det inte blir som man har tänkt är bara bra, enligt Jan Wiberg. ”Jag vill bli överraskad.”, säger han.

– På den nya tomten byggde jag först en liten stuga som vi bodde i under tiden vi byggde det stora huset. Det var trångt, men mysigt och lite kul för barnen tror jag.

Samtidigt som husbygget ställde Jan ut på några gallerier i Västervik och så småningom blev han utsedd att representera Kalmar län och Öland på en utställning i Paris.

Artikelbild

| Jan Wibergs ateljé på Kvarngatan är öppen när han arbetar. Besökare är välkomna in och ställa frågor, prova att måla lite, eller bara titta på.

– I och med det öppnades dörrar. Jag fick ställa ut på Galerie Holm i Malmö bland annat.

Sedan dess har Jan varit representerad på många utställningar runtom i Sverige och hans verk finns på bland annat Kalmar Konstmuseum.

– Jag tror att det handlar mycket om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, helt enkelt.

I mitten av 1990-talet fick Jan och Lillemor en ny idé. De testade motiv målat med pulverfärg på glas. Jan arbetade fram en metod som fungerade och deras glaskonst rönte stor uppmärksamhet. Glaset visades på NK och glasbruket Lindshammar.

– Glasbruket ville att vi skulle visa dem hur man gjorde, så de själva kunde börja producera. Först var vi inte intresserade, vi ville hålla det hela i en liten skala och hantverksmässigt. Men så när vi kom överens om royalty gick vi med på att visa.

Jan berättar att det hela slutade med att royaltyn uteblev och glasen började massproduceras i Polen. Jan säger att han var arg och ledsen över att de blivit förbisedda, men så här i efterhand tacksam över att inte blivit fast som någon slags fabrikör. 

– Ett tag verkade de sälja mycket, men sedan dalade intresset. Det kan man förstå, eftersom det inte var särskilt fint längre.

Att Jan Wiberg slog sig in på den konstnärliga banan var mest en slump. Han föddes i Gävle och flyttade med familjen som treåring till Ankarsrum. Skolan tyckte han inte om och som 15-åring började han jobba på sin fars rörmokerifirma.

– Men jag insåg ganska snart att jag inte ville bli kvar i Ankarsrum. Jag hittade en annons i DN om utbildning på ABF:s konstskola i Stockholm. Jag ringde och anmälde mig.

Den unge Jan gav sig iväg och lyckades hyra rum och skaffade ett extrajobb som städare i en varuhiss på ett varuhus. 

– Där hade jag tur eftersom jag fick äta mat där.  

Efter ett år på konstkursen såg Jan ett reportage om Konstfack och sökte dit.

– Jag lämnade in arbetsprover, men när jag inget hörde från dem ringde jag. Då visade det sig att jag stod som reserv och just den dagen hade de fått ett återbud. Jag gjorde nya arbetsprover och blev antagen.

Det var på Konstfack som Jan träffade Lillemor och i år har de varit gifta i 53 år.

I slutet av utbildningen föddes första barnet Jakob och när både Lillemor och Jan tagit examen flyttade de till Hällefors där ett bildlärarjobb väntade.

– Men efter ett besök i Västervik insåg vi hur mycket vi saknade södra Sveriges vårar, och även närheten till havet.