Det är svårt att ta på. Något känns annorlunda.
Den karaktäristiska rena Radiokörklangen finns där. Men det finns något mer. Det är först när den manliga delen av kören kliver in i handlingen och håret blåser bakåt av all kraft som man förstår att jesus stämma inletts av sopranstämman.
Det blir en udda och överrumplande start på Metamorfos. En konsert baserad på Jesus sista sju ord på korset.
I centrum står musik av James Mc Millan; Seven Last Words from the Cross. Samarbetet mellan Musica Vitae, dirigenten Fredrik Malmberg och professionella Radiokören från Stockholm med Erik Rodell som oboesolist tar konserten från skörhet till kraft.
Det är svensk körsång i sin renaste klang.
När James MacMillans "Seven Last Words from the Cross" närmar sig sitt slut och kören sjunger "mina ögon förmörkas av tårar" faller orkestern ut i en våldsam kamp.
Och i sista satsen suckar fiolstämman tungt och ödesmättat samtidigt som kören sjunger "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande".
Det blir helt tyst.
De flesta av de hundra åskådare som kommit till Gamleby kyrka sänker sina huvuden.
Det är mäktigt.
Jag vill skriva några rader på min medförda dator. Det går inte. Jag är tagen. Jag har tappat orden.
När konserten vänder och tar fart med John Sheppards "Dum transisset sabbatum" och Händels "O sing unto the Lord" hittar jag orden igen.
Det är frejdigt och livfullt.
Det är första gången jag skriver om en konsert samtidigt som jag lyssnar på den.
Det är fantastiskt. Jag har världens bästa jobb.
I de starkaste ögonblicken är kören som en brassesemble fast med röster.
Musiken har rört sig från död till liv, från det gamla till det nya.
Den har rört mig och många andra.
Radiokören har visat att det svenska körundret lever.