Det är mitt i månaden maj. Grönskan är skir och körsbärsträden blommar.
Det där sistnämnda är en viktig detalj i sammanhanget. Vi har nämligen fått vänta på det här mötet till just denna dag.
– Det är ju då, när körsbärsträden står i blom, som landskapet är som allra vackrast, sa Tomas Edmark när vi redan tidigt i vintras började prata om att ses för en intervju.
Och nu har det alltså blivit dags.
Tomas har mött upp vid infarten till Edsbruk, och nu tar han täten för den vidare färden.
På en slingrig och smal småländsk väg färdas vi mellan fält och gårdar.
En älg, en råbock, nyfödda kalvar och lamm, hav av vitsippor – allt detta hinner jag se under de knappa tio minutrarna det tar att komma fram till målet: Sjösvederna, Stora Björka.
Tomas kliver ur bilen och plockar fram fikakorgen med kaffe och godsaker.
– Nu ska jag bjuda dig på en upplevelse du förhoppningsvis minns ett tag, säger han.
I en fin gammal huslänga av trä dukar han upp till kaffe och öppnar två stora fönsterluckor ut mot baksidan. I en sluttning ner mot Bocksjön växer körsbärsträd i mängd, och nu – som sagt – står de i sin fulla blom.
Det är en andlöst vacker vy som breder ut sig. Har jag möjligen kommit till Nangijala? Inte då. Men till Edsbruk.
– Sätt dig nu här och se ut över nejden så ska jag sjunga en visa, säger Tomas och tar ton.
Med stark och säker stämma sjunger han en vemodig melodi om en vacker hembygd.
– Texten är skriven av Artur Erikson och handlar egentligen om Jämtland men jag har bytt ut vissa ord så att texten passar in även på nordöstra Småland, förklarar Tomas.
Vid 50 år fyllda (nu är han 72) fick han höra av andra att han hade en bra sångröst, så sedan dess har han fortsatt att sjunga.
Tomas berättar att hans farfar, Konrad Edmark, var en uppskattad talare och en flitig körsångare (han var kyrkvärd i 54 år och medlem i Överums kyrkokör i över 25). Kanske är det därifrån musikaliteten kommer, funderar han.
Men för många Tjustbor är nog Tomas framför allt känd för sina fågelskulpturer i trä. Det är ett intresse som definitivt ligger i släkten.
Pappa Georg skapade tändstickstavlor då han var fast vid Fårösund på Gotland under beredskapstiden i början av 40-talet. Hemma vid köksbordet i Överum snidade han annars i trä eller målade i olja. Tomas såg nyfiket på, men det var först i 30-årsåldern som han själv började tälja. Sedan dess har han å andra sidan åstadkommit hundratals, kanske tusentals, skulpturer. Han har själv ingen aning om hur många det kan röra sig om.
De naturtrogna skulpturerna har han sålt eller skänkt till vänner och bekanta. Åtskilliga utställningar har det också blivit genom åren.
Att Tomas är skicklig med kniven råder det ingen tvekan om. Motiven är livfulla och detaljrikt återgivna. Allt som oftast använder han sig av träslaget lind.
I vår kan hans fåglar bland annat skådas i Virserums konsthall där de ingår som en del i årets träutställning (TRÄ 2016). Vidare finns han representerad med verk på Skansen i Stockholm. Och på Naturum i Hultsfred, där en berguv signerad Tomas blickar ner på besökarna från väggen.
Intresset för naturen, och för fåglar i synnerhet, är medfött. Det har uppfyllt honom så länge han kan minnas.
Han bär ofta med sig en kompaktkamera för att kunna fånga de små fjäderklädda individerna.
– Det underlättar att ha bilder att snegla lite på ibland när jag snidar, förklarar han.
I början av 90-talet vann Tomas en tävling utlyst av SVT och programmet Mitt i naturen.
Under tre månaders tid följde han med sin filmkamera, uppställd på stativ, ett stjärtmespar. Han följde dem från det att de hittat en lämplig plats för sitt bo, en och en halv meter över marken i en enbuske, tills dess att ungarna – tolv stycken (!) – blivit flygfärdiga. Bara att bygga själva boet tog sin tid.
– Det var ett mästerverk byggt av mossa, lav och spindelväv. Spindelväven användes till att hålla ihop det hela med. Paret följdes alltid åt när de samlade sitt material. Flera tusen resor till skogs gick det åt innan boet var färdigt. I ett sista skede fodrades det med dun och fjädrar, berättar Tomas.
För nummer tolv i barnaskaran fick han så småningom själv göra en insats. Ungen var svag och utvecklades inte i samma takt som sina syskon. Det blev till att mata den lille – ideligen.
– Jag insåg snabbt hur jobbigt två stjärtmesar har det med en kull på tolv ungar, säger han.
Slutet på historien är rörande. Tack vare Tomas återförenas den först övergivne nummer tolv med resten av familjen. Be honom gärna berätta hela historien vid tillfälle om du inte redan har hört den.
