Vasas Flora och Fauna går sin egen väg

Vasas Flora och Fauna släpper ett nytt album där vispop och fokus på berättande prioriteras framför radiovänliga hitlåtar.

Alldeles för många artister försöker låta som amerikaner i hopp om att hamna på Billboard, säger frontmannen Mattias Björkas.

9 april 2020 10:52

Fem år har passerat sedan Vasas Flora och Fauna albumdebuterade med "Släkt med Lotta Svärd".

Mottagandet blev varmt och albumet, starkt präglat av Österbotten, hamnade på en tredjeplats när TT sammanställde drygt 50 kritikers årsbästalistor.

Uppföljaren "Veneziansk afton" (2017) höjdes också till skyarna av kritikerkåren. Förväntningarna är därför höga när den finlandssvenska trion släpper tredje albumet "Möte med skogsgardisterna” den 17 april.

"Finns en press"

Visst finns det en press men jag är hellre i den situationen än att det första man gjorde var något som ingen brydde sig om, säger frontfiguren Mattias Björkas, och fortsätter:
Man kan ju alltid säga att man gör konst för konstens skull. Men samtidigt är man ganska beroende av hur man tas emot, anseendet är viktigt. Det går ju inte att hålla på om ingen bryr sig.

Vasas Flora och Faunas vispop hämtar inspiration från förr, och sången framförs med tydlig österbottnisk dialekt. När Mattias Björkas flyttade från Åbo till Göteborg, och senare Stockholm, blev det tydligt för honom att musikindustrin i Sverige och Finland ser helt olika ut. Och inte på ett bra sätt, som han ser det.

"Tragiskt dålig musik"

I Finland är inhemsk musik mer populär än här. Sedan Sverige fick smak på musikexporten till USA så är det som att allt som görs ska låta Billboard-vänligt. Och det blir ofta tragiskt dålig musik av det, som jag ser det. Det finns en kruka med guldmynt i änden på den regnbågen som alla siktar mot i stället för att koncentrera sig på konsten.
Svensk rap är väl undantaget. Den känns inspirerande och utvecklingen går snabbt och alla gör sin egen grej, tillägger han.

"Möte med skogsgardisterna" är i viss mån ett album som handlar om hotad vuxenvänskap och band som klipps när man lämnar hemorten. Om att ha nära vänner som man inte träffar så ofta och om att jakten på det nya har sitt pris.

Låttitlar som "Vi borde stannat på Brändö" talar sitt tydliga språk.

Hela vår grupp är som en symbol för det här med hotad vuxenvänskap. Vi bor i Stockholm, Helsingfors och i Vasa. Lärde känna varandra i vuxen ålder och ses inte så ofta, men ser oss som nära vänner. Man har flyttat och i någon mån gett upp sina sammanhang i jakten på något nytt. Det är först i efterhand som man inser att något kanske ändå gick förlorat. "Vi borde stannat på Brändö" är mer som någon sorts patetiskt utrop för det.

Spelningar ställs in

Under våren var det tänkt att Vasas Flora och Fauna skulle ha ett antal spelningar i anslutning till skivsläppet, men coronaviruset kom i vägen. Nya konsertdatum svävar i luften, kanske blir de av till hösten. Men det finns ingen anledning att misströsta, menar Mattias Björkas.

Man kan inte vara så bestört över att ett par spelningar ställts in när kollegor i branschen, ljudtekniker och andra, förlorat jobbet över en natt. För vår del handlar det om att försöka hitta ro i sammanhanget och skriva och göra så mycket musik som möjligt.
Fakta: Vasas Flora och Fauna

Bildades 2012 av Mattias Björkas (sång, gitarr) och Iiris Viljanen (sång, piano), båda med rötterna i Österbotten.

Iiris Viljanen hoppade av bandet strax efter att inspelningarna av debutalbumet "Släkt med Lotta Svärd" hade avslutats. Den kritikerrosade skivan släpptes sedan i maj 2015.

I samband med skivsläppet spelade Mattias Björkas för första gången live med de nya medlemmarna Tina Kärkinen (sång) och Daniel Ventus (piano), som utgör bandet även i dag.

Bandets andra album, "Veneziansk afton", släpptes 2017.

Den 17 april släpps tredje albumet "”Möte med skogsgardisterna”.


Fakta: Mattias Björkas om:

Namnet på skivan:

Skogsgardisterna sågs i Finland som enorma svikare för att de inte stödde den officiella krigspolitiken under andra världskriget, utan gömde sig i skogen trots att fosterlandet skulle försvaras. När det verkligen bränner till och blir en kris finns det ofta väldigt lite tålamod med sådana som avviker. Det finns direkt den här impulsen att tysta oliktänkare, även i demokratiska samhällen. Vem är svikare i dag?

Soundet på nya skivan:

Vi spelade in den i ett gammalt kapell i Österbotten, så den har en rumslig klang på ett annat sätt än den förra skivan. I övrigt har det väl inte hänt något radikalt inom mig sedan sist.

Satsningen på tyska:

Det var lite som ett experiment egentligen. Förr i tiden översattes ju ofta hitlåtar till tyska i hopp om att nå en bredare publik, så vi ville se vad som skulle hända om man gjorde motsvarande i dag. Det var ganska svårt skulle det visa sig. Vi hade underskattat svårigheten i att nå ut överhuvudtaget, och startade från noll med något ganska obegripligt. Men det finns väl några där som lyssnar.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Filip Joelsson/TT