Prinsessan Christina har hittat sin farmor

"Solstrålen på Stockholms slott". Så lär Hjalmar Branting ha kallat kronprinsessan Margareta efter att hon hade dött 38 år gammal, i sviterna efter en öroninflammation. 100 år senare har prinsessan Christina funnit sin farmor i arkiven.

10 april 2020 10:17

Visst såg hon kvinnan på det målade porträttet som alltid hängde hos hennes farfar, Gustaf VI Adolf, i hans våning på Stockholm slott. Men prinsessan Christina hörde honom aldrig berätta om Margareta – "Darling Daisy" som hon hade kallats i familjen, hans första brittiska fru och mor till de fem barnen – dessutom höggravid med ett sjätte när hon dog 1920.

Hon var det hon var, en vacker målning som hängde där. Jag visste att jag hade en farmor men inte mer än så, punkt slut.

Prinsessan Christinas egen pappa hade dött i en flygolycka när hon var tre år, och att hon skulle fråga ut sin farfar fanns inte på kartan.

Jag kan beklaga det i dag men det gjorde man inte. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ha frågat, det är svårt att tänka sig in i det nu, säger hon och funderar högt: Skulle hon ha hittat något lämpligt tillfälle, satt sig ner och sagt "farfar berätta nu"?
Så blev det aldrig.

Gusty och Daisy

Förklaringarna till den monumentala tystnaden utgör nu frågeställningen – och smärtpunkten – i prinsessan Christinas och Carl Otto Werkelids gemensamma bok "Hon kallades Daisy". I samband med efterforskningarna till "Dagar på Drottningholm", deras första bok, hittade de en guldgruva: årliga klippböcker som kronprinsessan Margareta själv hade gjort, men också djupt personliga brev som hon skrivit till sin väninna i England, bland annat direkt efter sitt första möte med "Gusty" på bal hos den egyptiske khediven i Kairo 1905.

Efter blott ytterligare ett möte förlovade de sig, något som befästes med en första kyss.

Den formella händelsen kände jag till, men jag hade ju inte läst hennes egen upplevelse av den. Det var omvälvande, tänk dig själv att läsa din farmors berättelse om sin stora förälskelse, säger prinsessan Christina.

Bernadottearkivet visade sig rymma mycket av det som farfar Gustaf VI Adolf inte klarade av att prata om. Socialdemokraternas Hjalmar Branting var inte den ende som hade uttryckt sin saknad. I Svenska Akademien höll Selma Lagerlöf ett litterärt minnestal om "en skimrande ädellilja" som i krigstider "kuvar blygheten för att tigga om gåvor till de fattiga". Men här fanns också bouppteckningen med sju diadem och en grötkokare.

Kampanj för mållan

Margaretas stora trädgårdsintresse – hon skrev två böcker om sitt arbete på Sofiero – hade levt vidare, men inte vetskapen om att hon ammade sina barn, något som meddelades offentligt, eller om hennes starka engagemang för krigsfångar under första världskriget.

Lika okänd var hennes kampanj för att få svenskarna att i ransoneringstider börja äta näringsrikt ogräs – mållor – som hon plockade korgvis av själv.

Det tog ett tag innan vi förstod vad det var. Men att de gick att använda som spenat och att de var nyttiga och näringsriktiga, det visste hon. Det lät hon inte bara sin familj utan också sina vänner visa, säger prinsessan Christina.
Jag fick en inblick i hur otroligt mycket hon engagerade sig i och hur mycket som hon satte i gång framför allt under krigsåren, från 1914 till 1918. Hon såg problemen men också möjliga lösningar, det var betecknande för henne.

Inga skuggor

Ljuset är starkt, några egentliga skuggor gick inte att gräva fram trots att de försökte, enligt Carl Otto Werkelid. Han beskriver Margareta som en person som sprängde sig fri, som gick utanför protokollet och själv tog kontakt med människor. Hennes liv blev kort, men till synes lyckligt.

Vi har inte hittat något i breven eller dokumenten som säger något annat. Hon var en otroligt harmonisk och välbalanserad människa redan från början, och att då få uppleva den här starka kärleken som det uppenbarligen var, det gör ju en människa stark, säger han.

I klippböckerna hittade prinsessan Christina även inklistrade tidningsartiklar om sådant som intresserade hennes farmor, däribland kampen för kvinnlig rösträtt.

Det är svårt att veta vad hon hade kunnat åstadkomma om hon hade fått leva längre, men hon ser ganska klart att hon och hennes familj inte ska flyta ovanpå utan vara ett föredöme.
Fakta: Kronprinsessan Margareta

Föddes 1882 som prinsessan Margaret av Connaught, barnbarn till den brittiska drottningen Victoria. Dog 1920 av blodförgiftning och hjärtsvikt. Dessförinnan hade hon haft en häftig öroninflammation samt vattkoppor.

1905 träffade hon den svenske prisen Gustaf Adolf på en bal i Kairo. Han var där för att besöka pyramiderna och studera arkeologi, hon gjorde en resa längs Nilen tillsammans med sin familj. Hennes far, hertigen av Connaught skulle inspektera de brittiska trupperna. Bröllopet ägde rum i St George's Chapel vid slottet Windsor utanför London samma år. 6 000 gäster ska ha varit bjudna till ett garden party kvällen före.

Margareta, som hon kom ett heta i Sverige, hade starka konstnärliga intressen. Hon både målade och fotograferade. Hon hade också ett stort trädgårdsintresse och skrev två böcker: "Vår trädgård på Sofiero" samt "Från blomstergården".

Under första världskriget engagerade hon sig i flera hjälporganisationer och byggde upp en verksamhet med gåvopaket som skickades till brittiska krigsfångar.

1917 genomförde hon "Margaretainsamlingen för de fattiga".

Efter hennes död genomfördes i sin tur en insamling till Kronprinsessan Margaretas minnesfond, "för behjärtansvärda och gagneliga ändamål". Sverige var på den tiden fattigt. Trots det fick man i dagens penningvärde in 23 miljoner kronor på sju veckor.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Erika Josefsson/TT