Repliken fälls i ”Ain’t too proud”, musikalen om gruppen, som jag ser en kväll i maj i New York. Den är en av säsongens stora succéer på Broadway, flerfaldigt nominerad till förra helgens Tony-gala, New York-teatrarnas Oscars. Som stor fan till 60- och 70-talens utbud från Motown har jag en härlig kväll på den fullsatta Imperial-teatern. Musiken är fantastisk, skådespelarna utmärkta, koreografi och kostymer bländande perfekta.

Gordys ord ska ses mot bakgrund av hans ambition att från sin bas i Detroit skapa det perfekta soulinfluerade popsoundet för 60-talet, något som kunde ge invasionen av brittiska artister i Beatles kölvatten en match. Gordy besjälades av tanken att hans stall av nästan uteslutande svarta artister skulle accepteras av alla amerikaner.

Och som han lyckades! Under ett antal år regerade Motowns artister topplistorna i USA och The Temptations blev snabbt bolagets mest framgångsrika manliga vokalgrupp. Men efter mordet på Martin Luther King 1968 och de svåra raskravallerna den sommaren visade sej ett politiskt uppvaknande i musiken från artister som James Brown (”I’m black and I’m proud”). Bland andra Stevie Wonder och Marvin Gaye i Motowns stall ville gå i samma riktning och skriva eget material.

Artikelbild

| "Ain't too proud" om The Temptations är en av många framgångsrika jukeboxmusikaler just nu.

Men det stod i strid med Berry Gordys affärsmodell, som var att artisterna skulle sjunga och uppträda, medan hans anställda team av talangfulla låtskrivare svarade för musiken. Så det blev ett bestämt nej. Det blev nobben också till Norman Whitfield, hovleverantör av hitlåtar till The Temptations, när han ville att gruppen skulle lansera hans protestlåt ”War” (”war - what is it good for, absolutely nothing”). Gordy godkände att låten istället gick till en av bolagets mindre kända artister, Edwin Starr. Hans version blev en miljonsäljande hit och ett soundtrack till motståndet mot Vietnam-kriget.

Gordy ändrade så småningom uppfattning och både Marvin Gaye och Stevie Wonder blommade ut i det bästa de gjort med egenkomponerat material och The Temptations både beskrev och blev en del av den svarta frigörelsen i låtar som ”Cloud nine” och ”Papa was a rolling stone”.

Musikalen om gruppen är bara det senaste exemplet på en jukebox-musikal och fler är på gång. Det är resultatet av succén för ”Jersey boys”, historien om gruppen The Four Seasons, som spelades i hela tolv år på Broadway och som även sattes upp i Stockholm. Andra jukeboxhits på Broadway just nu är ”The Cher show” om sångerskans tidiga karriär och ”Beautiful”, som har Carole Kings liv och musik i fokus. ”Beautiful” har nyligen gått in på sitt sjätte år på Broadway och Tom Hanks filmbolag Playtone planerar som bäst en filmversion av den. Till hösten går även ”Tina” – om Tina Turners dramatiska liv - upp på Broadway. Den hade premiär i London förra året.

Trenden märks även på bio och där handlar det åren framöver om dramatiserade biografifilmer med mycket musik, men även en stor satsning på musikdokumentärer. En följd av succén för ”Bohemian rhapsody”, filmen om Freddie Mercury, som kammade hem fyra Oscars-statyetter. ”Rocketman” om Elton John har nyligen haft premiär och till hösten porträtterar Renée Zellweger Judy Garland i ”Judy”. Vi kan också se fram emot en nyinspelning av musikalklassikern ”West side story”, regisserad av Steven Spielberg, med premiär julen 2020. Dokumentärer om Led Zeppelin, tjejgruppen The Go-Go’s, Apollo-teatern i Harlem och INXS-sångaren Michael Hutchence, som begick självmord 1997, är också på gång.

Artikelbild

| Berry Gordy, Motowns mäktige boss.

Allt det här är också en följd av ändrade förutsättningar för musikindustrin, som söker fler och nya sätt att slå mynt av den stora musikskatt man sitter på. Inkomster som kan ersätta de penningströmmar som är på väg att försvinna med snabbt minskande försäljning av både fysiska skivor och betald digital nedladdning. En förlust som långt ifrån täcks av intäkterna från alltmer dominerande strömmande tjänster.

Finns då något hinder för denna kommande anstormning av jukeboxmusikaler och biografifilmer? Skulle i så fall vara om publiken tröttnar på den oskrivna regelbok som tycks finnas i sammanhanget, enligt vilken en lagom portion konflikter från artistens eller gruppens liv och karriär portioneras ut i små kluttar genom föreställningen eller filmen, men aldrig riktigt tillåts bränna till. Lite som en steriliserad Wikipedia-biografi, fast (som tur är) med musik till.