Långt utanför rockmusikens ramar

Det var i tidskriften Schlager som jag våren 1985 första gången läste om Sonic Youth. Vad som fick mig att reagera var en svartvit bild på bandet tillsammans med en fågelskrämma.

Dag Jonasson

Dag Jonasson

Foto: ntm

Krönika2019-11-16 09:47
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Fotot utstrålade en coolt avvaktande attityd som lovade att musiken inte kunde vara ointressant. Det var samma känsla som jag fick som barn när jag såg bilder på Rolling Stones. Jag köpte omgående Sonic Youths LP ”Bad moon rising” (1985). Skivan infriade alla mina drömmar om konstnärligt kaos! 

Gruppen bildades i New York 1981 av Lee Renaldo (gitarr) och paret Kim Gordon (bas) och Thurston Moore (gitarr). Alla tre sjunger. Sonic Youth utgår bland annat från Velvet Undergrounds radikala idéer om att förena rock med avantgardism. Andra inspirationskällor är frijazz, konstmusik, konst och ”tveksamma” subkulturer. Neil Youngs gitarrmangel är också en pusselbit. Han har utnämnt Sonic Youths ”Expressway to yr skull” till den bästa gitarrlåt som har spelats in. 

Sonic Youths låtar improviseras fram, snarare än komponeras. Ljudbilden domineras av gnisslande och distade gitarrer som väver täta ljudmattor. ”Gitarrerna är ormar som slingrar sig runt varandra. Man hör inte var den ena börjar och den andra tar slut” är Thurstons analys. Det är i oväsendet och skevheten som en motsägelsefull skönhet uppstår. Efterhand har låtstrukturen blivit mera konventionell, fast deras karaktäristiska sound har inte gått förlorat.  

Genom åren har jag sett Sonic Youth uppträda i olika konstellationer. Första gången var 1992  på Fryshuset i Stockholm. Som vanligt hade Lee och Thurston tryckt in trumpinnar och skruvmejslar mellan strängarna och gitarrhalsarna för att skapa nya ljud och klanger. Den märkligaste konserten var på Ystads konstmuseum där ett stycke tillägnat Patti Smith framfördes. Musikerna satt i olika bås och spelade utifrån ett grafiskt partitur med tidsangivelser – utan att höra varandra. I ett angränsande rum mixades musiken tillsammans med Kim Gordons suggestiva sång. Publiken var tvungen att hela tiden cirkulera mellan rummen, så fort vi försökte stanna kom personal från museet och ”satte fart” på oss igen.        

Gruppen splittrades oväntat 2011. I sin läsvärda självbiografi ”Girl in a band” (2015) berättar Kim om ilskan och smärtan när Thurston efter 27 års äktenskap bedrog henne. Sveket var slutet på Sonic Youth. Gruppens gränslösa visioner lever vidare i de enskilda medlemmarnas olika projekt. Mer eller mindre utmanande. Men aldrig någonsin likgiltigt.   

Kim Gordon och Thurston Moore.
Kim Gordon och Thurston Moore.