Det fanns en tid när det inte var läge att lägga pannan i djupa veck och försöka klura ut meningen med texten i en låt man börjat gilla. Det handlar förstås om rockmusikens stenålder, perioden när pinsamma nödrim lurade i varje textrad. En stor och nyväckt, mestadels tonårig, publik hungrade ständigt efter nya hits att gnola med i och dansa till.

Så de hade det inte lätt, låtsmederna i den tidens hitfabriker, i sina försök att variera texter. Ämnesvalet var begränsat eftersom ord som ”love”, ”huggin’”, ”kissing” och ”my baby” bara måste vara med. Inte undra på att somliga gav upp och började fylla låtarna med nonsenstexter - påhittade ord och ramsor, som var kul att sjunga. Det mesta var harmlöst, men ibland fanns hitte på-orden för att dölja en önskan om att gå vidare från ”hålla handen och pussas i smyg”-stadiet. En smått skräckslagen föräldrageneration försökte tolka de nya kodorden för att se till att musiken deras barn lyssnade till inte innehöll något opassande.

Inför ett fenomen som den explosive Little Richard stod man maktlös. Originaltexten till ”Tutti frutti”, som inleder månadens låtlista, var fylld med sexreferenser. Texten skrevs om, men inte blev det mindre tydligt vad det handlar om när Richard sjunger ”I got a gal named Sue, she knows just what to do. She rocks to the east, she rocks to the west, she’s the gal that I love best”.

Artikelbild

| ”Scrambled eggs, oh my baby how I love your legs” Paul McCartneys första version av "Yesterday "var ingen poetisk höjdare.

När 50-tal blev 60-tal var popvärlden nära att översvämmas av alla bang shang-a-lang, rama lama ding dong, be bop a lula, sha boom sha boom, papa oom mow mow, doh wah diddy, da doo ron ron etc etc. Dags att sätta stopp tyckte då Barry Mann. Han var en av alla de kontrakterade låtmakare som skrev hits på kontorstid på löpande band. Mann sjöng själv in ”Who put the bomp”, tänkt som en parodi på genren. En stor succé, men den satte knappast stopp för nonsenslyriken.

1963, i den förhållandevis vattenkammade perioden mellan den tidiga rockeran och Beatles genombrott, gav The Trashmen ut ”Surfin’ bird”, som inte liknade något annat vid denna tid. Vild, galen och med totalt meningslös text, men hypnotiskt fascinerande att lyssna till! En mycket tidig förlöpare till 70-talets punk om man så vill.

Kanske texten i en låt inte alltid är så viktig? Max Martin, i många år nu vår främste musikskapare på den internationella scenen, menar att det är viktigare att orden låter rätt, mer än vad dom betyder. Han kallar det ”melodisk matematik”. En annan framgångsrik svensk, Per Gessle, fick ta emot gliringar från de med engelska som modersmål för obegriplig logik i Roxettes genombrottshit ute i världen, ”The look”. Ett resultat av att det som var ett provisorium när låten jobbades fram i väntan på en ”riktig” text, fick hänga med till slutliga versionen efter blott några justeringar.

Andra har jobbat på samma sätt. Paul McCartney har vittnat om hur melodin till ”Yesterday” plötsligt fanns i hans huvud en morgon. Flera månader hann passera innan Paul fick till en text han tyckte passade. Innan dess, medan man testade olika arrangemang för låten, användes en nonsenstext och vi ska vara glada för att inte det här blev låtens refräng: ”Scrambled eggs, oh my baby how I love your legs”.

Artikelbild

| Låter ju bra men vad betyder det? Per Gessle och Roxette fick många gliringar för texten till genombrottslåten "The Look".

The Police möttes av många höjda ögonbryn när de gav ut ”De do do do, de da da da”. ”Seriöse” Sting idkar barnspråk? Nja, verserna handlar om att gå vilse i ordsvallet från de med makt, medan Sting lånade refrängorden från sin egen sons bebis-joller.

Textlös sång är en konstart i sej där rösten förvandlas till ett musikinstrument, eller i fallet med The Real Group, används istället för musikinstrument. Bobby McFerrin är en av dessa röstkonstnärer du hör i låtlistan, liksom Elizabeth Frazer i gruppen Cocteau Twins. Visst hörs det att Kate Bush står högt i kurs hos henne. Och Scatman John noterade en världssuccé när han på 90-talet tog upp jazzens tradition av scatsång.

Artikelbild

| ”De do do do, de da da da” Under tiden i The Police använde Sting sin egen sons bebis-joller som textuppslag.

Musik klarar sej alltså alldeles utmärkt på olika plan även utan en väl genomtänkt och ”seriös” text. En följdfråga till det kan då vara: fungerar det med humor i musik? Ja, de som försökt har inte alltid överrösts med applåder, men visst finns lyckade exempel. Povel Ramel skapade briljanta ordlekar när han skrev om kända schlagers och i närtid har vi Grotesco-gängets genreparodier. Och redan i rockerans stenålder, där denna krönika tog avstamp, fanns flera humorister. I låtlistan hör du Stan Freberg gå loss på Elvis Presley, som faller på eget grepp och drunknar i ekot av sin egen sång.

nås på kaj.kindvall2@gmail.com