Vi träffade dem båda hemma hos Johan i Vråka dagen innan releasespelningen i Linköping.

Med nya skivan följer duon upp ”Om du ville människa heta”, från 2011, ett samarbete som ledde till att de prisades som "Årets grupp" på Folk- och världsmusikgalan året därpå.

Den nya skivan består av sånger och visor och av instrumentala låtar. Hälften är ballader och resten danslåtar varav de flesta är polskor. Ömsom fartfyllt, ömsom vilsamt med andra ord.

Artikelbild

| Andra skivan. Johan Hedin och Esbjörn Hazelius är aktuella med sin andra gemensamma skiva, "Sunnan".

– Det är alltid roligt att släppa en skiva. Själva släppet föregås ju av en lång arbetsprocess. Under några år har vi samlat låtar och skrivit egna, gjort våra egna arrangemang och spelat in, säger Esbjörn Hazelius.

– En skiva är ju något bestående. Som musiker är annars mycket av det man gör flyktigt.

– Det känns alltid som en fest när skivan är klar, säger Johan Hedin.

De som uppskattade ”Om du ville människa heta” kommer att känna igen soundet på "Sunnan".

Artikelbild

Inför turnéstart. Johan Hedin och Esbjörn Hazelius hemma hos Johan i Vråka, inför turnéstarten.

– Vi har ju vår stil som vi utarbetat tillsammans. Men nu har vi utvecklat och raffinerat vårt samspel ytterligare, säger Esbjörn.

– Själva tycker vi förstås att vi gjort ännu häftigare grejer nu, inflikar Johan.

Albumtiteln avslöjar faktiskt ett och annat om innehållet, men också om Esbjörn och Johan själva.

Ordet Sunnan betyder söderifrån, eller från söder. Johan är smålänning, ursprungligen från Kalmartrakten och Esbjörn växte upp strax utanför Ängelholm i nordvästra Skåne.

Flera av de låtar som duon inte komponerat själva är gamla traderade stycken från södra Sverige.

Johan berättar att han ständigt är på jakt efter låtar. Han är också road av att läsa om gamla tiders spelmän. Han är överhuvudtaget road av historia.

Även Esbjörn gillar att botanisera i gamla låtarkiv. Det material som vissångaren, spelmannen och berättaren Christer Lundh samlat och dokumenterat beskriver han som rena rama guldgruvan.

En av låttexterna på nya skivan är hämtad just från Christer Lundhs arkiv. Texten härstammar från Esbjörns egna hemtrakter, nordvästra Skåne.

Christer har åkt runt bland äldre människor i Skåne och angränsande distrikt och spelat in och filmat hundratals timmar när de sjunger, spelar och berättar.

Sunnan är en renodlad duoplatta. Vilket betyder att den är relativt avskalad.

Det är Esbjörn och Johan helt enkelt, och deras olika instrument – bland annat nyckelharpa, fiol, gitarr och cittern. Och inte att förglömma deras sångröster.

Många drömmer om att bli rock- eller popstjärnor. Hur kommer det sig att ni valde en helt annan genre, folkmusiken?

– Jag har testat annat också. Jag spelade till exempel i ett popband på högstadiet. Men i slutänden handlar det nog om att man väljer det som ger kickar. Den typ av musik som som talar till en och fastnar. De där verkliga kickarna har jag fått av svensk och irländsk folkmusik, säger Esbjörn.

Redan som sexåring började han spela fiol. Inledningsvis enligt Suzukimetoden. Det är en pedagogik som går ut på att man börjar med gehörsspel, tidigt. Att lära sig noter kan vänta. Poängen är att lärandet ska ske i egen takt och att det ska upplevas lustfyllt och stimulerande.

– Så småningom fick jag hänga på vuxna som spelade folkmusik, bland annat på spelmansstämmor, vilket förstås kändes roligt och uppmuntrande, berättar han.

För Johans del verkar kärleken till folkmusiken ha startat med en fascination för det som fortfarande är hans huvudinstrument, nämligen nyckelharpan.

– Instrumentet var på väg att dö ut men spred sig på nytt tack vare studiecirklar och eldsjälar som kämpade för dess existens under 1970-talet, säger han.

Folkmusiken överlag upplevde ett slags renässans på 70-talet.

– Pappa spelade fiol, gick med i ett spelmanslag och bestämde sig för att bygga en egen nyckelharpa.

Instrumentet fick han inte ha för sig själv särskilt länge dock. Sonen Johan, då 11 år, lade snart beslag på det fascinerande och förföriska instrumentet.

Till hans pappas stora glädje, får vi gissa.

Även Johan fick tidigt vara med de vuxna och spela.

Kanske anar vi en nyckel till framgång här?

Så, varför folkmusik?

– Det är genom den jag uttrycker mig. Folkmusiken är mitt hemspråk, säger han.

Vad är utmärkande för folkmusiken i dag, om man jämför med hur det var på 70-talet?

– De som intresserade sig för folkmusik på 70-talet spelade som regel också själva, på hobbynivå.

– I dag är det fler som spelar professionellt. Det finns fler utbildningar med inriktning mot folkmusik. På folkhögskolor och högskolor.

– Folkmusiken har också fått en större publik. Det är inte bara de som spelar själva som kommer för att lyssna, säger Esbjörn.

Flera av låtarna på skivan är riktigt gamla. Somliga har ett par hundra år på nacken. Vad är tjusningen med dem?

– När man spelar tänker man knappast att "oj, det här är en riktigt gammal låt". Den bara råkar vara gammal. Det här är ju musik som sållats fram bland mängder av andra

gamla melodier och låtar. Fantastisk musik som sticker ut. Och som har traderats från släkte till släkte, säger Esbjörn.

– Det är musik väl värd att spela, poängterar Johan.