De mest otroliga detaljerna är hämtade från verkligheten. Den inledande berättelsen om hur Ali, i en algerisk bergsby, grundlägger släktens rikedom och lokala olivoljeproduktion efter att ha fiskat upp en kringdrivande olivpress ur floden kommer från hennes farfars liv. Det var i alla fall så den berättades för henne.

Hela min familjs historia finns i den här boken. Men hade jag bara skrivit den hade det blivit högst tio sidor, säger Alice Zeniter nu.

Den nära 400 sidor långa "Konsten att förlora" är en fiktion utbroderad kring de vrakspillror till familjehistoria som hon har ärvt.

Artikelbild

| "Kriget i Algeriet är inget enkelt diskussionsämne i Frankrike", konstaterar Alice Zeniter.

Alice Zeniter slår sig inte för bröstet för att ha upptäckt något nytt, tvärtom. Dokumentation av kriget i Algeriet finns, konstaterar hon, men fackböckerna når bara ett fåtal redan frälsta. Den franska okunskapen är stor, även hon själv var en del av den. Skönlitteraturen om ämnet är dessutom, med undantag för exempelvis Assia Djebar, ofta skriven av "les pieds-noirs", det vill säga de fransmän som bodde i Algeriet, eller av deras ättlingar, framhåller hon.

Där är araberna, eller kabylerna, bara personer i bakgrunden, de är aldrig huvudpersoner, de finns där, men det är inte deras historia som berättas, jag ville berätta deras historia.

Rullar egna cigaretter

Alice Zeniter rullar sina egna cigaretter och röker mellan intervjuerna på förlaget på Sveavägen i Stockholm. Hon har en examen i teatervetenskap från elitskolan École normale supérieure i Paris och romandebuterade redan som 16-åring. I dag är hon 33 år, författare till fyra romaner, och bor i Bretagne. Hon driver sin egen barnteatergrupp, L'Entente Cordiale, för vilken hon både skriver och regisserar.

Artikelbild

| Alice Zeniter ville skriva en släktsaga om kriget i Algeriet, så spännande att man skulle fortsätta läsa även om just själva kriget inte var det man intresserade sig för.

Med "Konsten att förlora", var målet redan från början att nå ut brett, vilket hon också gjort, med en historia om en "harki" och hans ättlingar. Harki, benämningen på algerier som på olika sätt samarbetade med fransmännen i Algeriet, är fortfarande i dag inget man trycker på visitkortet. "Min farfar var en harki", säger Alice Zeniter – egentligen är hela romanen ett försök att nyansera och förklara vad det kan betyda.

I Algeriet har man fortsatt att betrakta harkis som förrädare. Där finns en närmast galen retorik, som vore det ett shakespeareanskt namn för elaking. Och i Frankrike finns det nationalister som ser harkis som bevis för att kolonialismen var en bra sak, som att de infödda tog fransmännens parti.
Artikelbild

| Alice Zeniters farfar blev betraktad som harki, men exakt hur han samarbetade med fransmännen i Algeriet vet hon inte.

Terrorattentat

I sin kabyliska olivlund står romanens Ali klämd mellan två våldsamma krafter: å enda sidan den franska armén och dess övervåld å andra sidan den algeriska självständighetsrörelsen FLN som begår terrorattentat för att nå dit man vill.

Artikelbild

| Epitetet "harki" är fortfarande laddat, konstaterar Alice Zeniter som blev mer och mer förvånad under sina framträdanden över vad hennes roman kunde uträtta.

I vittnesmålen hade jag läst att det nästan var som en balett med de olika grupper som kom till bergsbyarna och frågade: "Är ni med eller emot oss?"
Det fanns ingen oskyldig hjälte som man hade lust att följa av övertygelse eller ideologi, det fanns hela tiden hot och rädsla och frågan var "vad är det som kan rädda oss nu?"

Läsaren följer Ali som, av rädsla för repressalier från sina landsmän, tvingas fly med familjen till ett Frankrike som inte vill ha dem. En djupt deprimerande lägertillvaro övergår i betongförort och tungt fabriksarbete i Normandie där den så småningom vuxne sonen skäms både över faderns sociala degradering och över att han aldrig slogs tillsammans med självständighetsrörelsen. Men Alice Zeniter inkluderar också den tredje generationen, Naïma, vars Paristillvaro på ett tjusigt konstgalleri påverkas av attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo och konsertlokalen Bataclan.

Jag kunde inte skriva om vad det betyder i dag att vara släkt med en algerier utan att ta med detta. Även om jag tänker på mig själv som individ finns det folk som tänker på oss som en grupp.

Minnenas krig

I dagens Frankrike pågår ett slags minnenas krig kring det som hände i Algeriet, konstaterar Zeniter. Men under ett biblioteksframträdande bevittnade hon i stället något annat: bland åhörarna fanns en före detta militant FLN-kämpe, en harki och en pied-noir, tre vanligtvis svårförenliga parter, som kunde känna igen sig i hennes roman. De diskuterade den i samförstånd.

Alice Zeniter, som fick uppleva kraften i sin egen fiktion, trodde knappt sina ögon.

Jag sade till mig själv att "jag måste ta en bild för att föreviga detta".