I amerikanska Ari Asters bioaktuella “Midsommar” reser en grupp amerikaner till en nutida by i Hälsingland där människooffer är en del av midsommarfirandet. I förra årets “The ritual” mötte ett brittiskt killgäng ett mytologiskt och blodtörstigt väsen på Kungsleden. Nästa år producerar britterna Nick Frost och Simon Pegg en skräckfilm i skärgårdsmiljö.

Det är en mörk bild som utländska filmmakare målar upp av Sverige.

Andrew Nestingen, professor i Skandinavien-studier och nordisk film på University of Washington i Seattle, tror att svensk films internationella fans har en bild av Sverige som ett ultramodernt land där rationella politiska beslut leder oss mot ett allt mer perfekt samhälle.

Artikelbild

| Andrew Nestingen saknar det nordiska ljuset i filmmörkret. Pressbild.

Folksägner som i “Midsommar” skapar en kontrast till det. Här finns också idén om att äkta ritualer och traditioner existerar men att de är där för att dölja något.

Ättestupan introduceras

“Midsommar” introducerar en internationell biopublik för ättestupan: en klippa där äldre kastar sig ut, eller kastas, mot döden för att inte betunga yngre generationer. Även om dagens historiker inte längre tror att sedvänjan verkligen existerat så är uttrycket ännu levande i svenskan.

Ättestupan är ett koncept som Andrew Nestingen inte sett i USA.

Artikelbild

I brittiska "The ritual" möter en grupp engelsmän ett fornnordiskt monster på Kungsleden. Pressbild.

Idén om ett personligt offer för kollektivets bästa är nog väldigt främmande för den amerikanska mentaliteten. I det amerikanska samhället är det konkurrens som gäller, folk skulle slåss och överlevaren få leva.

Skogen skrämmer

Artikelbild

"Vildmarken och vinterklimatet här har en inneboende hotfullhet", säger den brittiske författaren Will Dean vars böcker utspelar sig i Sverige. Pressbild.

Inom litteraturen har svenska författare gjort det svenska deckarundret och “nordic noir” till bloddrypande och bästsäljande genrer. Brittiska Will Dean flyttade för sju år sedan till Värmlandsskogen med sin svenska fru. Där började han skriva engelskspråkiga deckare om svenska Tuva Moodyson, en döv reporter som efter många år i London och Stockholm nu jobbar på en liten tidning i glesbygden. Skogen skrämmer henne, något hennes upphovsman kan förstå.

En av mina böcker utspelar sig i februari med minus 25 och mörker – ett extremt Sverige som jag ännu inte är van vid. Vildmarken och vinterklimatet här har en inneboende hotfullhet. I Storbritannien är du aldrig långt ifrån en väg, presentbutik eller pub. Det är inte vilt längre. För mig skapar mörkret och det vidsträckta en känsla av fara.
Artikelbild

| Huvudpersonerna i "Midsommar" Christian och Dani riktar chockat blicken mot ättestupan. Pressbild.

Intresse för svensk mat och Ica

Will Dean tror att de flesta ser Sverige som ett progressivt, fridfullt och välmående ställe.

Men som även håller fast vid många traditioner, säger han och tillägger att hans kommande bok utspelar sig under midsommar.

Svensk mat brukar intressera hans läsare, även platsen vi handlar den på.

När jag skriver om hur alla i Tuvas småstad handlar på Ica Maxi får jag kommentarer från läsare över hela världen. Det är det enda ställe där folk kan köpa mat och kläder, alla har samma stövlar som Ica Maxi säljer den vintern. Det finns småstäder över hela världen men som en outsider är det något jag verkligen lägger märke till.

Missat midsommarljus

Trots att filmerna “Midsommar” och “The Ritual” utspelar sig i Sverige är ingen av dem inspelad här utan i Ungern och Rumänien. Spelar det någon roll? Ja, menar Andrew Nestingen. Svenskt mörker säljer kanske, men det gör ljuset också.

Det jag främst lärt mig av att se på svensk film är skönheten i det nordiska ljuset. Det har funnits där sedan “Berg-Ejvind och hans hustru” från 1918 till “Sommaren med Monika”, “Änglagård” och även i nyare svensk film som “Sameblod”. För mig är det ett av de mest utmärkande dragen i svensk film. “Midsommar” spelades in utanför Budapest, kanske var det ett missat tillfälle att filma i det svenska midsommarljuset.