Storbrand var nära ödelägga Gamleby

Fredagen den 18 juni 1920 var undergångens timme nära i Gamleby. Det var bara en vindkantring och Guds försyn som räddade köpingen från att slukas av den våldsamma eldens härjningar. Här är berättelsen om när den röde hanen gol en varm sommardag i "Byn" vid Garpedansbergets fot.

23 november 2010 00:00
Branden för drygt 90 år sedan beskrevs som den värsta i mannaminne. Den fruktansvärda branden i Överum året innan förbleknade vid en jämförelse. De båda virkesupplagen i hamnen och flera byggnader sopades bort från jordens yta på ett par timmar. Hela Gamlebys existens var under en dramatisk eftermiddag hotad.

 

Elden upptäcktes någon gång mellan halv ett och ett på dagen vid Öfverums brädgård närmast hamnen. Brandkåren i Gamleby bedömde i inledningsskedet att läget inte var så hotfullt. Befälen ansåg att man skulle kunna klara att släcka med sina egna resurser. Men Gamlebys ganska nya motorspruta krånglade. Det bidrog säkert till att brandförloppet blev så häftigt.

 

Beslutet, att försöka klara sig på egen hand, visade sig med facit i hand varit högst tvivelaktigt och ödesdigert för den vidare utvecklingen. Dyrbar tid gick förlorad innan man rekvirerade hjälp utifrån. Men tjugo minuter över ett insåg brandchefen, disponent Bohman, allvaret. Han gav då order om att kalla på hjälp: först från Västervik, sedan också från Åtvidaberg och Överum.

 

Västerviks brandkår var först att komma Gamlebyborna till hjälp. En halvtimme efter nödropet från brandchefen Bohman gick ett extratåg i väg från Västervik (!) med den stora ångsprutan och brandmanskap. Åtvidaberg och Överums manskap kom senare med ordinarie godståg! När Västerviks brandkår kom till undsättning var Öfverums brädgård redan ett flammande eldhav.

 

I det här läget var själva köpingen hotad. Vinden låg rakt på. Elden följde järnvägsspåret mot ån och slog in mot samhället. Det blev en rasande kamp för att stoppa eldens vidare spridning. Västerviks ångspruta fick försvara Gamlebys mer vitala delar. Det sprakade och knastrade. Brädstaplarna brann som fnöske. Lågorna stod högt i skyn och svarta moln av rök rullade in över samhället. Solen lyste fram som ett gulblekt sken genom röken. Hettan var oerhörd, berättade ögonvittnen för tidningen.

 

Samtidigt som Västerviks ångspruta försökte rädda samhället så inriktade sig Gamlebykåren med sin motorspruta på att hindra elden från att gå över den åtta till tio meter breda ån till Cornelius stora brädgård. Men hettan och elden blev dem övermäktig. Snart började elden slicka brädstaplarna på den Corneliusska sidan. Det stora magasinet vid ån vattenbegöts med all den energi man kunde uppbringa. Men till slut fick man ge upp den ojämna kampen. Branden spred sig vidare.

 

- Vi måste lämna brädgården och rädda köpingen, var beskedet från brandbefälet när klockan började närma sig tre.

 

Brädgården blev snart ett enda gnistrande jättebål där lågorna slog upp i skyn. De första bostadshusen blev lågornas rov. Det följdes av fler. Det fanns inget i mänsklig makt att göra, kan man förstå. Elden fortsatte att sprida sig och man fruktade att den snart skulle vara framme vid torget. Men när situationen var som mest kritisk vände vinden mot sydväst åt järnvägsstationen och den nyare bebyggelsen.

 

I ett försök att rädda stationshus och godsmagasin hade man täckt dem med presenningar. Det såg mörkt ut länge. Men i grevens tid kom så Åtvidabergs motorspruta. Det blev räddningen, även om stationsbyggnaden fick omfattande vatten- och brandskador. Släckningsarbetet i Gamleby blev en lång kamp mot elden. Vid åtta-tiden på fredagskvällen ansågs branden vara under kontroll, men först på söndagsmorgonen var den helt släckt.

 

Gamleby var ett samhälle i djup chock. Många invånare var panikslagna. De hade förlorat sina hem och ägodelar. Barn och kvinnor sågs gråtande dra omkring på gatorna i sin bottenlösa förtvivlan. Nästan varenda bostad i köpingen hade tömts på inventarier. Hela hem fyllde gator och torg. De som hade lyckan att ha tillgång till bil eller hästskjuts hade transporterat ut sina ägodelar till tryggare områden utanför samhället. Ofantligt mycket blev naturligtvis förstört under den stora villervallan under branden och när man senare skulle försöka ta reda på sina pinaler igen.

 

Stora värden gick till spillo. I tidningen uppskattade man, några dagar senare, att värden för runt tre miljoner kronor hade gått upp i rök. Den Corneliusska firman var värst drabbad. Den hade förlorat virke och egendom för betydande belopp. Flera andra näringsidkare blev också hårt drabbade. Dessutom var det flera av dem som var oförsäkrade.

 

Orsaken till branden kunde aldrig fastslås. En sjuårig gosse hade pekat ut en äldre grabb, som ansvarig för branden. Han skulle ha slängt en glödande cigarettfimp bland vedstaplarna hos Öfverums brädgård. Pojken förhördes, nekade och inget kunde bevisas.

 

VT:s framlidne medarbetare Sune Garpenby var 13 år den där dagen 1920. Han berättade sina minnen från branden i en artikel 1990.

 

När han från sitt hem såg en rökpelare stiga upp mot skyn rusade han naturligtvis i väg mot röken, vilken pojke kan motstå ett sådant äventyr? I backen ovanför järnvägsstationen mötte han en jämnårig grabb som han kände väl. Han frågade honom flämtande om vad som hade hänt. Pojken svarade att han inte visste och hade annat att göra...

 

Det var den pojken, som var så ointresserad av dramatiken vid hamnen, som utpekades som ansvarig för branden som var nära att ödelägga hela Gamleby. Men om han verkligen var skyldig. Det vet vi inte.

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!