Historien om hur Västerviks fattiga fick ett ståtligt hus har sina poänger. Men innan vi kommer dit ska vi ge er lite bakgrund och berätta om kvinnan bakom fattighusets tillkomst och varför hon blev en av stadens, genom historien, största donatorer.

Anna Cederflycht var född i Västervik den 6 augusti 1684. Hon växte upp som Anna Hansdotter och var dotter till en av stans främsta köpmän. Han hette Hans Andersson och hans fru Kristina Månsdotter.

När föräldrarna och en äldre syster var borta fick Anna ärva en gigantisk förmögenhet. I arvet ingick bruk och gårdar i trakten. Helgerum, Rumma, Sundsholm och Ankarsrum blev hennes. Och inte nog med det. Hon gifte sig med Anders Cederflycht – en knipslug och rik affärsman från Göteborg. Innan han blev adlad 1719 hette han Nilsson. Hans förmögenhet växte under Karl XII:s krig. Cederflycht lånade villigt ut pengar till både privatpersoner och staten. Krigen kostade – förmögenheten växte.

Allt föreföll frid och fröjd. Paret pendlade mellan bostaden i Göteborg och Helgerums slott. De fick tre barn, två pojkar och en flicka. Alla barnen dog relativt unga. De var 41, 27 respektive 18 år när deras korta stund på jorden var slut. Äldst av dem blev den förstfödde sonen Hans. Han dog 1748.

Äktenskapet som till en början var lyckligt började med tiden knaka i fogarna. Cederflycht lär ha varit synnerligen intresserad av damer – i princip av alla utom den lagvigda, om vi förstått saken rätt...

Anna Cederflycht beskrivs som arbetsam och präktig. Hon fick allt svårare att överse med mannens många snedsprång. Samlivet blev bara sämre och sämre. Under en resa mellan Göteborg och Helgerum brast det för Anna Cederflycht och hon lämnade mannen. Den utlösande faktorn kan man väl i dag se som en struntsak. Anna Cederflycht, som var en god kvinna, tyckte att hästarna fick jobba för hårt i backarna mellan Västervik och Helgerum och ville att paret skulle kliva ur vagnen och gå. Det ville inte herr Cederflycht.

Vad som sades mellan paret där på vägen är inte dokumenterat. Men det krävs väl inte en allt för väl utvecklad fantasi för att kunna föreställa sig den saken. Resultatet blev i alla fall att Anna tog sitt pick och pack, lämnade mannen och återvände till Helgerum. Anders fortsatte till Västervik för att med båt fortsätta resan till Göteborg.

Anders Cederflycht dog 1747. Hans eftermäle var inte smickrande: "En snål, nidsker och karger armling och av ingen älskad." Om Anna var orden de omvända: "är för sina stora Rikedomar och tillika för sin makalösa givmildhet emot Kyrkjor och the fattiga samt för Gudfruktan, ärbarhet och andra priswärda Dygder, intill werldenes ända uti the redligas minne och åtanka."

Året efter Anders Cederflychts död dog också sonen Hans, som ärvt faderns stora förmögenhet. Nu blev den Annas. Men hon vill inte ha något med sin förre makes alla pengar att göra. Därför gav hon bort allt:

Västerviks fattiga fick 100 000 daler kopparmynt och ett fattighus av sten. Hallingeberg fick 72 000 daler kopparmynt till ombyggnad av kyrkan. Västrums kyrka fick 3 000.

Så till fattighuset. Den 1 juli 1751 invigdes huset av kyrkoherden magister Olavus Grenzelius. Det hade kostat 54 000 daler kopparmynt. Anna Cederflycht hade gett stränga instruktioner hur fastigheten och hennes gåva skulle förvaltas. I gåvobrevet tredje punkt kan vi läsa.

"Uti meromnända thetta Fattighus böra 16 stycken fattige Menniskor av begge könen niuta sitt hemvist och uppehälle, dock att inge lättingar eller vanfrägdade måge antagas utan blott sådane korsdragare som av sjukdom, hög ålder, wanföre lemmar samt annat ofall, thet ej sielfwe med liderligt lefwerne sig tillskyndat, äro utur stånd satte, att med slögd och arbete sielwe förwärfva sig födan, nemlige fyra ifrån Westrums Sockn, fyra ifrån Gladhammars Sockn, fyra ifrån Hallingebergs Sockn och fyra av Westerviks stads fattige, hwilka uti min lifstid af mig sielf utnämnas men efter min död af Lofl. Magistraten i Westervik äga utnämnas och antagas.

Anna Cederflycht dog den 11 januari 1752. Hon blev 67 år.