Logga in

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Torpet med många namn

Nu är det vår och här på landet är våren påtaglig på ett annat sätt än i stan, tror jag. Det går inte att gå ut utan att se att marken börjar skimra i grönt. Snödropparna har blommat länge och påskliljorna har knoppar.

Det påminner mig om torpet Nyhägn som vi hyrde några år på Kilmare utanför Västervik. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

Nyhägn
Nyhägn på våren. Foto från 2005.

Nyhägn
Torpet med sidobyggnader. Foto från 2005.

Nyhägn
Rörspis i kammarn, vedkorg och askhink. Foto från 2005.

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

Hfl
Hurförshörslängden 1809-16. Bild från Gladhammar (H) AI:5 (1809-1816) Bild 18 / Sida 15, Arkiv Digital.


I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit "Christineberg, även kallat Nyhägn" men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

hfl
Husförhörslängden 1807, när torpet troligen hette Nyborg. Bild från Gladhammar (H) AI:4 (1801-1812) Bild 143 / Sida 269, Arkiv Digital.

När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

Nyhägn
Kanske har Erik Samuelsson byggt den här logen i början av 1800-talet.

Nyhägn
När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

 

Livsfarligt att föda barn

Anna Greta
Anna Greta Gustafsdotter var bara 23 år gammal när hon dog den 19 maj 1829 i Sothem i Gamleby socken. Hon dog i barnsbörd. Hennes make Jan Jacob Jacobsson var brukare på en av gårdarna i byn och det var deras första barn som skulle fötts. Något barn finns inte inskrivet i husförhörslängden, så antingen var det dödfött eller så framföddes det aldrig. Så både mor och barn dog. Änklingen gifte om sig redan året därpå med Maja Stina Andersdotter och de fick en dotter men det barnet dog innan det fyllt ett år.

Stina Cajsa
Några månader efter Anna Gretas död dog statarhustrun Stina Cajsa Nilsdotter i Skramstad den 26 augusti. Hon var 28 år gammal och hade en son med maken Lars Jonsson. Dagen innan hade hon fött sonen Carl Wilhelm. Han överlevde sin mor men dog den 22 oktober samma år.

Christina
Den 1 maj 1830 dog Christina Svensdotter på Casimirsborg i barnsäng, 40 år gammal och hustru till trädgårdsmästaren Lorenz Törnqvist. Dottern Christina som föddes samma dag levde ända till i mars året efter. Änklingen gifte om sig efter ett år, med en 21 år yngre kvinna. Med henne fick han åtta barn och i det första äktenskapet med Christina föddes minst sex barn.


Så här var det förr i tiden. Flera tusen kvinnoliv gick till spillo när de födde barn. Unga kvinnor på bara 17-18 år ända till de äldre som närmade sig 50, med många förlossningar bakom sig. Så många barn som aldrig fick lära känna sina mödrar.
I min släktforskning kom jag till ett sådant här fall i Skåne för några dagar sedan och blev så berörd av situationen. Så vanligt det var! För kvinnor kunde det verkligen vara förenat med livsfara att få barn.

Bilder från Arkiv Digital.

Läs mer i mitt inlägg i Rötterbloggen.

På kyrkogården

Allhelgonahelgen är en helg som man som släktforskare inte går förbi, tror jag. Vi är vana att gå på kyrkogårdar för att leta framför allt äldre gravar i släkten och den här helgen söker vi upp dem igen för att tända ljus, för dem som finns i närheten, även om det är flera generationer emellan oss och de döda.
Själv besökte jag mina föräldrars grav på västkusten och är glad att jag fick möjlighet till det. Jag följde också med min bror och svägerska till hennes gravar på Skepplanda kyrkogård norr om Göteborg. Där har man sedan länge samlat ihop de äldsta gravstenarna på en plats vid kyrkogårdsmuren. Inte lutat de mot muren, som man gör på många andra kyrkogårdar, utan ställt dem på rad i jorden. Fint tycker jag.

Skepplanda kyrkogård
Så här ser det ut på Skepplanda kyrkogård. Bild från allhelgonahelgen i novembermörkret.

Tuna kyrkogård
Det finns fler kyrkogårdar där man ställt upp gravstenarna. Så här ser det ut på Tuna kyrkogård. Jag har inte sett det själv, bilden kommer från släktforskaren Peter Edvall, som fotograferat där.

Anledningen till att jag befann mig hos bror och svägerska på västkusten var att vi var med och firade vår släkts första hundraåring. Det är min pappas storebror som bor utanför Laholm och som fyllde hundra år i lördags. Ett riktigti fint hundraårskalas blev det.

Blåsigt och regnigt 1853

Har du släkt i Västervik på 1850-talet kanske du är intresserad av hur de hade det? Hur vädret var under året kan vi läsa i förste stadsläkaren Nils Gabriel Forlings årsrapport till Sundhetskollegium.
Alla provinsialläkare och stadsläkare hade till uppgift att lämna in en årsberättelse varje år. Vädret var en av hälsofaktorer som skulle rapporteras om. Annat handlar om vilka sjukdomar som utbröt i distriktet, hur fattigvården fungerade och en hel del annat. Det här är väldigt intressant läsning eftersom det ger en samtida bild av förfädernas levnadsvillkor.
Läkarnas årsberättelser finns digitaliserade på Riksarkivets hemsida men är också sökbara i en databas på Linköpings universitets hemsida.

Så här var vädret i Västervik 1853 enligt doktor Forling:
Januari månad: Sydliga och Ostliga vindar mest, mulet och regnigt, samt dimma; under sednare hälften af månaden skarp köld med lite snö; vattnet i sjön den 14:de i starkt stigande öfver det vanliga vattenståndet, då det under förledne sommar och höst 1852 varit ovanligt lågt.
Februarii: Nordliga och Ostliga vindar med omväxlande stormar och stark snöyra, mycket snö.
Mars: under första hälften af månaden Ostliga och Nordliga vindar med skarp köld ända till -20 grader och mycket snö, på sina ställen 9 alnar höga drifvor; under sednare dagarna Westlig vind med varm och mild luft.
April: Ostliga och Westliga vindar med regn och snöslask.
Maj: Ostliga och Sydliga vindar med mycket regn under första hälften, men under sednare stark värme ända till +25 grader i skuggan den 24:de och klar luft.
Junii: Ostliga vindar omväxlande en och annan gång med Westliga och Sydliga, stark torka och värme, nästan beständigt klar himmel, blott ett par dagar regn.
Julii: Westliga vindar med tryckande stark värme och en och annan gång häftiga regnskurar.
Augusti: Ostliga och Westliga vindar med stark värme, rökig horizont, tvära temperaturförändringar, lite regn.
September: Ostliga vindar med stark värme, men kallare samt frost om nätterna under sednare hälften af månaden med Westlig vind och då regnigt. Den 20:de var en Nordvestlig storm med orkaner under för öfrigt klar himmel och qvaf luft.
Oktober: Ostliga och Westliga vindar, blåsigt, mulet, regnigt och kallt.
November: Sydostliga och Nordliga vindar, mulet, kallt och regnigt, de sista dagarna klart, jemn köld och stelfrusen mark.
December: Sydostliga och Nordliga vindar, under förra hälften mulet, mildt, sedan jemn vinter med snö. Årsväxten medelmåttig å stadsmarken.

Nils Gabriel Forling enligt Svenskt Porträttgalleri.

Leta upp de gamla torpen

Att leta efter gamla torpställen är något som många släktforskare gör. Eftersom så många av oss har rötter bland torpare och så många av dessa gamla torp är borta idag. Många finns ju kvar som fritidshus, och då blir man glad, men de flesta är nog rivna och borta.

Även om huset inte längre finns kvar så finns oftast grundstenarna på plats, torpargrunden. Kansske revs huset och virket togs till vara, men stora stenar är ju svårare att flytta bort.

Så det man får rikta in sig på är att hitta stenarna från torpargrunden. Du ser dem när du upptäcker stenar på rad, med tydliga hörn. Ibland är det svårt att se, om de är överväxta.

Oftast är det en lite högra ansamling i ena hörnet eller änden av huset, där spismuren funnits. Det är inte ovanligt att det växer  träd just där, växtlighet trivs väl i aska.

Förra helgen var jag i Västergötland och letade efter torplämningar från min farfars släkt. När vi bodde på Helgerum hittade jag torplämningar på flera ställen där. Det var ju inte så att jag upptäckte dem, för några ingår i den torpinventering som hembygdsföreningen gjorde i slutet av 1900-talet, och de har fått skyltar, andra finns på platser som är kända. Men det är roligt att själv hitta sådana lämningar i skogen eller på ett öppet fält och fundera över de som bott där en gång i tiden.

Flivikedal
Resterna av grunden till Flivikedalstorpet på Helgerum.

Mörkvik
Mörkvikstorpet på Helgerum revs på 30-talet men plåthinken har nog hamnat där senare. Vid det här torpet finns en skylt uppsatt vid torpinventeringen.

Äntligen!

Äntligen har jag hittat en fängelskund i släkten! Bara ingift, men ändå. Annars har jag bara skötsamma torpare och bönder i min släkt, både på min mors och min fars sida.

Hos en kusin finns några bevarade brev till min farfar från hans syskon och hans far, sedan farfar blivit vuxen och gift sig med farmor. Hans mor var död men hans far och flera av syskonen bodde kvar i Vänersborgstrakten medan farfar flyttat ner till mellersta Halland, så de sågs inte så ofta. I ett av dessa brev berättar ena systern om den äldsta systerns död. Och nämner i förbifarten hennes make, som "sitter på Härlanda".

Härlanda var ju ett fängelse i Göteborg, i drift ända till 1997. Min fars faster Karin bodde i Göteborg och var gift med Robert Englund. Han dömdes den 21 juni 1928 till två år och två månaders fängelse för bedrägeri och förfalskning. Jag undrar vad han egentligen hade gjort? Kanske har någon i min släkt hört talas om detta och vet mer.

Tre veckor efter att domen fallit och han tagits in på Härlanda dog hans hustru Karin. Så vitt jag förstår av brevet fick inte maken permission till begravningen. Det dröjde till 1930 innan han blev fri. Hur det gick för honom sedan vet jag inte. Han levde till 1960 och gifte aldrig om sig.

Härlanda
Härlandafängelsets kyrkbok har digitaliserats av Arkiv Digital och där hittar jag min farfats svåger. Bildkälla: Arkiv Digital.

Hans fängelsetid hade jag aldrig fått veta om det inte nämnts i brevet. I församlingsböckerna i Göteborg på 1920-talet finns inga anteckningar om domen, annars är ju det vanligt i många kyrkböcker. Kanske slutade prästerna anteckna sådant när vi kommit in i mer moderna tider på 1900-talet.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Sport

Politikerbloggar