Logga in

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Folket i båtsmansstugorna

När jag i måndags arbetade på tidningen och skrev en artikel om engagemanget för att rädda kvar verksamheten i Båtsmansgränd kom jag också att fundera på vilka som bott här en gång i tiden, och båtsmansstugornas historia. Det jag sett i husförhörslängderna förvånade mig lite.

Båtsmansstugorna ligger i de gamla östra kvarteren i Västervik, på tomterna nummer 102-106 och 109-113.

Båtsmansgränd
På den här bilden ser vi hus nr 113 längst till höger och hus nr 103 längst till vänster. Hus 113 följs in i gränden av nr 112, 111 osv. Kaféhuset är hus nr 110 om jag räknat ut detta rätt. Efter hus 103 följer hus 104 osv. Längst in i gränden fanns förr, där det nu är kryddgård, några hus som inte ingick i båtsmansstugorna. Bild från Wikimedia Commons.

 

AI5
Husen i Båtsmansgränd kallades båtsmansstugor men det bodde inte båtsmän här 1785-1786.

På 1780-talet kallas husen för båtsmansstugor i kyrkboken, men då bor fortfarande inga båtsmän här. I stället hittar vi timmermännen Jan Persson, Mårten Hammargren, Carl Andersson Åström, Jan Alexandersson, Per Persson och Sven Larsson med sina hustrur och barn. Dessutom flera sjömän, men de var väl inte där särskilt mycket. Kan timmermännen ha tjänstgjort i Flottan? Annars var timmerman yrkesbeteckningen för den som byggde hus.

De första båtsmännen var på plats först 1788. I nummer 102 bodde då båtsmannen Gabriel Fröberg "nu Wångström" skriver prästen, född 1758 och gift med Catharina Andersdotter. De hade två små söner som hette Henric Peter och Anders Jaen. Där sprang de i gränden, de små pojkarna på fem och två år.

Nu hade fler båtsmän flyttat in. Mårten Hammargren, Jöns Norgren, Carl Söderberg, Anders Persson Westerberg och Anders Persson Törnvall, Eric Jönsson Friberg, Anders Henricsson Berg, Carl Söderbom. Nästan alla var runt 30-40 år, hade fruar och flera barn. 65 personer, vuxna och barn, får jag ihop i båtsmansstugorna 1788.

Båtsmansstugorna verkar inte ha varit bebodda av båtsmän särskilt mycket. Mest är det sjömän som bor här, eller hantverkare. En hel del änkor finns i husförhörslängderna som boende i båtsmansstugorna. Om en soldat i Indelningsverket, t ex en båtsman, dött fick änkan och barnen normalt inte bo kvar längre än några månader, kanske upp till ett år. Sedan skulle nästa båtsman från roten in i torpet. Men så verkar det inte ha gått till i dessa stugor i Västervik.

Kanske har husen ganska snart sålts till staden och därefter bebotts av vem som helst? Själv har jag trott att husen var båtsmansbostäder så länge det fanns båtsmän, men husförhörslängderna visar något annat. Man skulle kunna tro att sjömännen är båtsmän, men det är jag ganska säker på att de inte är. En soldat har alltid sin rätta yrkestitel i husförhörslängderna, något annat har jag aldrig sett. Och båtsmän finns det gott om i Västervik, fast i andra hus.

Det har förstås bott hundratals människor under alla dessa år som passerat sedan husen byggdes. Nedslag i husförhörslängderna visar att de varit bebodda hela tiden.

 

AI2
Skräddare Strömberg i hus nr 110.

Kaféet ska så vitt jag förstått vara hus nr 110. I början av 1770-talet bodde här skräddaren Peter Strömberg med hustrun Anna Lisa Enberg och deras familj. 1797 har sjömannen Johan Enman flyttat in med sin hustru Anna Carlsdotter och barnen Cajsa Lisa, Lotta och Anders Peter.

hus 110
Bilden är länkad och finns publicerad på www.vastervik.com

Samtidigt med skräddaren bodde sjömannen Lars Törnvall med hustrun Catarina Carlsdotter i tvåvåningshuset, tillsammans med skoflickaren Peter Forsberg och hans hustru Maria Greta Catarina Rumph, och sjömannen Sven Lönström med hustrun Stina Andersdotter och dottern Anna Maria. 30 år senare hittar vi Brita Jansdotter i samma hus, änka efter ringkarlen E. Kihlström. Jag undrar vad en ringkarl gjorde? Förmodligen ringde han i kyrkklockorna.


Ringkarlens änka bodde i tvåvåningshuset i Båtsmansgränd

I husförhörslängderna är de flesta kvinnor bara noterade som hustrur, änkor, döttrar eller pigor, dvs i förhållande till mannen i hushållet, husbonden. Men det finns undantag. Ett sådant är segelsömmerskan änkan Anna Jonsdotter Andersson som bodde i hus nr 106 från 1846 till sin död 1852. Hon var då 54 år. I hushållet hade hon också sin dotter Johanna Fredrika Isaksdotter och pigan Anna Lovisa Brunberg plus hyresgästen varvsarbetaren Carl Johan Eriksson.

AI45

I den sista husförhörslängden för Västervik (1888-1899) står det att staden äger husen. Kanske finns det en sådan notering tidigare också. Då är de boende i Båtsmansgränd två skrädderiarbetare, fem sjöman, skräddare, byggmästare, tornväktare, stenslipare, arbetare, två skoarbetare, hamndräng, bagerska, sockerbagare, eldare och sjökapten. Och så deras makar och barn, flera änkor men i stort sett ingen piga eller dräng.

Det finns så mycket intressant att berätta om människorna i Båtsmansgränd men det ska jag inte trötta er med. Kanske är det någon av er släktforskare i Västervik som gjort en inventering av dessa? Berätta gärna om det i så fall.

Alla bilder på kyrkböckerna kommer från Arkiv Digital, se källor.

Källor:
Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:47 (1747-1747) Bild 22
Västervik AI:2 (1770-1776) Bild 62 / sid 105
Västervik AI:5 (1785-1786) Bild 102 / sid 179
Västervik AI:6 (1787-1789) Bild 80 / sid 137
Västervik AI:6 (1787-1789) Bild 81 / sid 139
Västervik AI:10 (1797-1799) Bild 44 / sid 71
Västervik AI:13 (1800-1807) Bild 67 / sid 115
Västervik AI:18 (1816-1820) Bild 109 / sid 199
Västervik AI:24 (1831-1835) Bild 144 / sid 269c
Västervik AI:40 (1845-1850) Bild 194 / sid 177
Västervik AI:45 (1850-1855) Bild 342 / sid 326

 

 

 

Katalogen över gårdar

Nu kan du se hur släktgården såg ut på 1930- eller 40-talet om du använder Arkiv Digital. Där har man börjat digitalisera bokverket "Svenska gods och gårdar" där de flesta gårdar i Sverige presenteras.
Avfotografering pågår och nu i slutet av november finns 21 volymer tillgängliga, bland annat boken för norra delen av Kalmar län, utgiven 1939. Norra och sydvästra delen av Östergötlands län är också tillgängliga.
För att hitta de olika delarna av bokverket kan du söka på "svenska gods och gårdar" under arkivbildare i sökfunktionen för arkivsökning. De ingår i arkivtypen tryckt litteratur.
Alla gårdar finns inte med i böckerna. Det var de gårdsägare och jordbrukare som betalade för medverkan som togs med i böckerna. Troligen fick man ett fotografi och förband sig att köpa det aktuella bandet. Utgivare var förlaget Svenska gods och gårdar, förlaget fanns i Uddevalla.
Vi får veta hur stor varje gård var och dess taxeringsvärde samt hur marken var uppdelad i åker, skog och betesmark med mera. Dessutom finns uppgifter om när husen byggts och när de renoverats, vilka djur som fanns på gården och när den inköpts eller kom i släktens ägo. Ägarna redovisas, i de flesta fall med både föräldrar och barn. Och så ett fotografi på mangårdsbyggnaden på varje gård, så som det såg ut något år före utgivningen.

gods och gårdar
Så här ser det ut på boksidorna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Livsfarligt att föda barn

Anna Greta
Anna Greta Gustafsdotter var bara 23 år gammal när hon dog den 19 maj 1829 i Sothem i Gamleby socken. Hon dog i barnsbörd. Hennes make Jan Jacob Jacobsson var brukare på en av gårdarna i byn och det var deras första barn som skulle fötts. Något barn finns inte inskrivet i husförhörslängden, så antingen var det dödfött eller så framföddes det aldrig. Så både mor och barn dog. Änklingen gifte om sig redan året därpå med Maja Stina Andersdotter och de fick en dotter men det barnet dog innan det fyllt ett år.

Stina Cajsa
Några månader efter Anna Gretas död dog statarhustrun Stina Cajsa Nilsdotter i Skramstad den 26 augusti. Hon var 28 år gammal och hade en son med maken Lars Jonsson. Dagen innan hade hon fött sonen Carl Wilhelm. Han överlevde sin mor men dog den 22 oktober samma år.

Christina
Den 1 maj 1830 dog Christina Svensdotter på Casimirsborg i barnsäng, 40 år gammal och hustru till trädgårdsmästaren Lorenz Törnqvist. Dottern Christina som föddes samma dag levde ända till i mars året efter. Änklingen gifte om sig efter ett år, med en 21 år yngre kvinna. Med henne fick han åtta barn och i det första äktenskapet med Christina föddes minst sex barn.


Så här var det förr i tiden. Flera tusen kvinnoliv gick till spillo när de födde barn. Unga kvinnor på bara 17-18 år ända till de äldre som närmade sig 50, med många förlossningar bakom sig. Så många barn som aldrig fick lära känna sina mödrar.
I min släktforskning kom jag till ett sådant här fall i Skåne för några dagar sedan och blev så berörd av situationen. Så vanligt det var! För kvinnor kunde det verkligen vara förenat med livsfara att få barn.

Bilder från Arkiv Digital.

Läs mer i mitt inlägg i Rötterbloggen.

På kyrkogården

Allhelgonahelgen är en helg som man som släktforskare inte går förbi, tror jag. Vi är vana att gå på kyrkogårdar för att leta framför allt äldre gravar i släkten och den här helgen söker vi upp dem igen för att tända ljus, för dem som finns i närheten, även om det är flera generationer emellan oss och de döda.
Själv besökte jag mina föräldrars grav på västkusten och är glad att jag fick möjlighet till det. Jag följde också med min bror och svägerska till hennes gravar på Skepplanda kyrkogård norr om Göteborg. Där har man sedan länge samlat ihop de äldsta gravstenarna på en plats vid kyrkogårdsmuren. Inte lutat de mot muren, som man gör på många andra kyrkogårdar, utan ställt dem på rad i jorden. Fint tycker jag.

Skepplanda kyrkogård
Så här ser det ut på Skepplanda kyrkogård. Bild från allhelgonahelgen i novembermörkret.

Tuna kyrkogård
Det finns fler kyrkogårdar där man ställt upp gravstenarna. Så här ser det ut på Tuna kyrkogård. Jag har inte sett det själv, bilden kommer från släktforskaren Peter Edvall, som fotograferat där.

Anledningen till att jag befann mig hos bror och svägerska på västkusten var att vi var med och firade vår släkts första hundraåring. Det är min pappas storebror som bor utanför Laholm och som fyllde hundra år i lördags. Ett riktigti fint hundraårskalas blev det.

Blåsigt och regnigt 1853

Har du släkt i Västervik på 1850-talet kanske du är intresserad av hur de hade det? Hur vädret var under året kan vi läsa i förste stadsläkaren Nils Gabriel Forlings årsrapport till Sundhetskollegium.
Alla provinsialläkare och stadsläkare hade till uppgift att lämna in en årsberättelse varje år. Vädret var en av hälsofaktorer som skulle rapporteras om. Annat handlar om vilka sjukdomar som utbröt i distriktet, hur fattigvården fungerade och en hel del annat. Det här är väldigt intressant läsning eftersom det ger en samtida bild av förfädernas levnadsvillkor.
Läkarnas årsberättelser finns digitaliserade på Riksarkivets hemsida men är också sökbara i en databas på Linköpings universitets hemsida.

Så här var vädret i Västervik 1853 enligt doktor Forling:
Januari månad: Sydliga och Ostliga vindar mest, mulet och regnigt, samt dimma; under sednare hälften af månaden skarp köld med lite snö; vattnet i sjön den 14:de i starkt stigande öfver det vanliga vattenståndet, då det under förledne sommar och höst 1852 varit ovanligt lågt.
Februarii: Nordliga och Ostliga vindar med omväxlande stormar och stark snöyra, mycket snö.
Mars: under första hälften af månaden Ostliga och Nordliga vindar med skarp köld ända till -20 grader och mycket snö, på sina ställen 9 alnar höga drifvor; under sednare dagarna Westlig vind med varm och mild luft.
April: Ostliga och Westliga vindar med regn och snöslask.
Maj: Ostliga och Sydliga vindar med mycket regn under första hälften, men under sednare stark värme ända till +25 grader i skuggan den 24:de och klar luft.
Junii: Ostliga vindar omväxlande en och annan gång med Westliga och Sydliga, stark torka och värme, nästan beständigt klar himmel, blott ett par dagar regn.
Julii: Westliga vindar med tryckande stark värme och en och annan gång häftiga regnskurar.
Augusti: Ostliga och Westliga vindar med stark värme, rökig horizont, tvära temperaturförändringar, lite regn.
September: Ostliga vindar med stark värme, men kallare samt frost om nätterna under sednare hälften af månaden med Westlig vind och då regnigt. Den 20:de var en Nordvestlig storm med orkaner under för öfrigt klar himmel och qvaf luft.
Oktober: Ostliga och Westliga vindar, blåsigt, mulet, regnigt och kallt.
November: Sydostliga och Nordliga vindar, mulet, kallt och regnigt, de sista dagarna klart, jemn köld och stelfrusen mark.
December: Sydostliga och Nordliga vindar, under förra hälften mulet, mildt, sedan jemn vinter med snö. Årsväxten medelmåttig å stadsmarken.

Nils Gabriel Forling enligt Svenskt Porträttgalleri.

Leta upp de gamla torpen

Att leta efter gamla torpställen är något som många släktforskare gör. Eftersom så många av oss har rötter bland torpare och så många av dessa gamla torp är borta idag. Många finns ju kvar som fritidshus, och då blir man glad, men de flesta är nog rivna och borta.

Även om huset inte längre finns kvar så finns oftast grundstenarna på plats, torpargrunden. Kansske revs huset och virket togs till vara, men stora stenar är ju svårare att flytta bort.

Så det man får rikta in sig på är att hitta stenarna från torpargrunden. Du ser dem när du upptäcker stenar på rad, med tydliga hörn. Ibland är det svårt att se, om de är överväxta.

Oftast är det en lite högra ansamling i ena hörnet eller änden av huset, där spismuren funnits. Det är inte ovanligt att det växer  träd just där, växtlighet trivs väl i aska.

Förra helgen var jag i Västergötland och letade efter torplämningar från min farfars släkt. När vi bodde på Helgerum hittade jag torplämningar på flera ställen där. Det var ju inte så att jag upptäckte dem, för några ingår i den torpinventering som hembygdsföreningen gjorde i slutet av 1900-talet, och de har fått skyltar, andra finns på platser som är kända. Men det är roligt att själv hitta sådana lämningar i skogen eller på ett öppet fält och fundera över de som bott där en gång i tiden.

Flivikedal
Resterna av grunden till Flivikedalstorpet på Helgerum.

Mörkvik
Mörkvikstorpet på Helgerum revs på 30-talet men plåthinken har nog hamnat där senare. Vid det här torpet finns en skylt uppsatt vid torpinventeringen.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Sport

Politikerbloggar