Logga in

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min tid åt, både fritid och arbetstid. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Ellen från Rödsle

Eftersom det är internationella kvinnodagen idag vill jag uppmärksamma er på Ellen Fries, född på Rödsle utanför Västervik 1855. Hon var den första kvinnan som disputerade i Sverige, hon blev filosofie doktor i historia 1883 på Uppsala universitet.

Ellen Fries

Ellen Fries växte upp i Stockholm där hon tog studenten 1874, då hon och Maria Cedershiöld, Elin Ahlborn och Elisabeth Rosenius var de första studenterna efter Betty Pettersson. Några år senare blev hon lärare på Wallinska flickskolan och kom till Uppsala universitet 1877.

Precis som övriga kvinnliga studenter under slutet av 1800-talet fick hon utstå mycket motstånd, både från de manliga studenterna och från lärarna. Vid promoveringen sa en av lärarna att han hoppades att hon inte bara var den första kvinnliga doktorn utan även den sista. Men en annan av talarna poängterade vilket stort framsteg hennes examen var.

När hon skulle skriva in sig på universitetet var hon tvungen att ha med sig sin far, att komma till rektorn utan manligt sällskap var uteslutet. I en vänbok skriver Mathilda Roos att Ellen första gången hon skulle gå in till en föreläsning stod och tvekade vid dörren innan hon till slut gick in. Men vid promoveringen fick hon mycket uppmärksamhet, man fick byta sal för att kunna släppa in alla som ville vara med.

Efter sin examen blev hon lärare på Wallinska flickskolan och senare studierektor vid Åhlinska flickskolan i Stockholm. Hon fortsatte också sin historiska forskning, bland annat om Erik Oxenstierna, och höll föreläsningar i historiska ämnen. Dessutom var hon med och startade Fredrika Bremerförbundet (som bland annat drev utbildningsfrågor) och tidningen Nya Idun.

Ellen Fries dog i mars år 1900 av bildtarmsinflammation. I dödsrunan i Västerviks-Tidningen kan vi läsa: "Ellen Fries var en på det historiska forskningens fält verksam ande och har genonom sin mångsidiga bildning och omfattande författareverksamhet lämnat glänsande prof på hvad en kvinna kan åstadkomma äfven på den lärda vägen."

Studentkamraten Maria Cedershiöld skrev en bok 1913 om Ellens studieliv, efter att ha fått ärva hennes anteckningar och brev. Idag finns arkivet på Göteborgs universitetsbibliotek. Maria Cedershiöld berättar bland annat om hur nervöst det var att avlägga den muntliga studentexamen tillsammans med pojkarna eftersom de förstod att pojkarna ville att de skulle misslyckas. Men de fyra flickorna klarade sig bättre än pojkarna. Några studentmössor fick de dock inte bära, det var förbehållet pojkarna.

Tjustbor i Chicago

Mängder av emigranter lämnade Tjust under den store utvandrarepoken, precis som från många andra områden i Sverige. Några av dem blev mer eller mindre kända i det nya landet.

Det finns en bok som heter "History of the Swedes of Illinois" (utgiven 1908) och ett längre avsnitt handlar om kända svenskar i Chicago. En av dem är Lydia Helen Hallberg, vars far Anton Hallberg var född i Gamleby och anlände till Chicago 1872. I boken får vi veta att Lydia Helen Hallberg fick pianolektioner redan som elvaåring och att hon hade en fin sångröst. 1905 tog hon sin examen på Chicago Musical College och blev sedan solist och sånglärare. Men vilka var hennes förfäder i Gamleby? Det finns alldeles för lite uppgifter om hennes far för att kunna hitta honom. Jag har sökt i utflyttningslängden 1871 och 1872 men ser honom inte där, och han kan ju ha flyttat tidigare. Kanske är det någon av läsarna som vet något om denna familj?

Lydia Helen Hallberg
Bilden är från den digitaliserade boken. Läs mer på webbplatsen.

I samma bok finns också presenterat tre bröder från Stensnäs i Ukna: Gustave, Charles och John Newman, som emigrerade till Chicago 1865. Alltså ganska tidigt. Efter 15 år inom handeln startade de en orgelfabrik 1880, som fick namnet Newman Brothers Co. Verksamheten växte, de hade många anställda, varav de flesta var svenskar, och flyttade fabriken flera gånger, bland annat efter två bränder. Brodern John dog 1894. Efter 1895 började de också tillverka pianon.

bröderna Newman
Bild från den digitaliserade boken. Läs mer på webbplatsen.

Hemma i Sverige var deras far snickare på Stensnäs i Ukna. Han hette Carl Magnus Nyman och var född 1807 i Västra Eneby. Brödernas mor hette Erika Johanna Lundeberg, född 1817 i Nätra. 1848 flyttade de till Ukna från Åtvid. De fick sex barn och hela familjen emigrerade till Amerika, de flesta i maj 1865, tillsammans med ett stort gäng andra Uknabor. Totalt är det 26 utvandrare som lämnar Ukna i maj och juni detta år, enligt flyttlängden, och flera av dem har med sig hustrur och barn. Jag undrar vad som hände med de andra Uknaborna? Kom någon tillbaka? Är det någon som vet? Hade det varit en värvare i trakten eller hur kom det sig att så många reste samtidigt?

I den amerikanska boken står det att Gustav var född den 14 december 1851 och Charles (Carl) den 15 augusti 1853, båda i Ukna, och att de tre bröderna emigrerade tillsammans 1865. Det stämmer ju inte. Gustaf var född den 18 december 1846 i Åtvid och Carl den 9 augusti 1849 i Ukna. Dessutom var det Gustaf som emigrerade först, redan i maj 1864. Han var då alltså bara 18 år. Han reste tillsammans med två andra unga män från socknen och två barnfamiljer. Kanske gick det så bra för dessa emigranter att de lockade till sig de andra?

hfl
Husförhörslängden i Ukna med familjen Nyman. Bild från Arkiv Digital, Ukna (H) AI:11 (1862-1871) Bild 333 / Sida 322.

Intressant är det i alla fall att fundera över denna ganska tidiga utvandring från Ukna. 1865 fanns det ungefär 25 000 svenskamerikaner i USA, 1890 hade antalet ökat till närmare 800 000 personer och Chicago var en av de städer i världen med flest svenskar. Flera av dessa kom alltså från Tjust.

Styrman Brask på Återvändsgatan

Ö kv 91

Ö kv 91

Här om dagen gick jag förbi en fin port på Återvändsgatan nere i stan i Västervik. Fastighetens ägare (nuvarande eller tidigare) har gjort en fin skylt där det står att detta var Östra kvarteret nr 91. Jätteroligt att se, tycker jag. Sådant glädjer en släktforskare även om jag personligen inte har några anor i Västervik. Men för den som har det är det en liten pusselbit när en letar efter platsen där förfäderna bott. Kanske har dagens efterlevande till varvstimmermannen Magnus Halling sett detta redan? Eller de som har styrmannen Johan Brask i sitt släktträd? Eftersom jag blir nyfiken på historien har jag roat mig med att se vilka som levde här i huset förr, i en annan tidigare byggnad, förmodar jag.

Ö kv 91
Husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Västervik (H) AI:2 (1770-1776) Bild 59 / Sida 99.

1770 ska jaktskepparen Lars Ankarström, född omkring 1725, ha bott här. Om jag förstått rätt innebär det att han var skeppare för ett mindre lastfartyg. I Västervik fanns det flera jaktskeppare vid denna tid. Lars och hustrun Maria Svensdotter hade två döttrar som hette Maja Cajsa och Brita Stina. Detta kan vi läsa i husförhörslängen AI:2. Fast frågan är om det stämmer. I nästa längd 1772 är familjen Ankarström bokförd i Östra kvarteret nr 92, och familjen som tidigare finns i nr 90 finns nu i nr 91. Det är varvstimmermannen Magnus Halling. Och sjömannen Törnberg, tidigare i nr 92, bor nu i nr 93. Så Ankarström kanske var en granne i stället och inte en boende. Det verkar som om prästen kan ha skrivit fel i den tidigare längden.

1772 är Magnus Halling 62 år och gift med Maria Eriksdotter, som är 22 år yngre och troligen hans andra hustru. De har två barn på tio och fem år. I hushållet finns också dottern Greta som är 22 år och gift med timmermannen Jonas Nilsson.

Ytterligare ett kliv framåt i historien kommer vi till husförhörslängden 1780–1784. Då är det sjömannen Johan Brask, hans hustru Anna Maria Törnblad och deras barn som bor i Östra kvarteret nr 91. Vad hustrun heter får vi inte veta förrän i nästa husförhörslängd för först står hon bara som "dess hustru" på raden under maken. När vi väl får veta hennes namn har Johan blivit styrman och då är vi på andra halvan av 1780-talet. Makarna har nu fem barn, födda mellan 1773 och 1786: Anders Magnus, Brita Stina, Jan, Petter och Lena Cajsa. Föräldrarna är födda 1743 resepktive 1748. I de här kvarteren bor mycket sjöfolk. Båda sönerna Anders Magnus och Petter arbetar på sjön. Anders Magnus har sedan tidigt i ungdomen seglat på Stockholm.

Ö kv 91
Husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Västervik (H) AI:5 (1785-1786) Bild 99 / Sida 173.

Familjen Brask verkar vara kvar i den här fastigheten fram till Johans död 1794 och kanske något år till. Den 20 september dör han i "hetsig feber", någon slags okänd febersjukdom som vi idag troligen inte skulle se som särskilt allvarlig eller kanske inte förekommande alls. Han hade i alla fall förmånen att få dö hemma. I dödboken från den här tiden kan vi läsa om en hel del tacksägelsegudstjänster som hållits för sjömän som på olika sätt dött ute i världen.

En dryg månad efter att han dött hålls bouppteckning efter Johan Brask. Då visar det sig att han har stora skulder, så stora att de vida överstiger tillgångarna. Fastigheten Östra kvarteret nr 91 värderas till 25 riksdaler. Inventarierna värderas till drygt 27 riksdaler. Skulderna löper på närmare 140 riksdaler och är till handelsman Dichman. Paret Brask har alltså handlat en hel del på kredit. I bouppteckningen konstateras att det inte blir något arv kvar att fördela.

bouppteckning
Johan Brask är skyldig handelsman Dichman 139 riksdaler, 1 skilling och 2 öre, enligt boupptekningen. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat (H) FI:19 (1793-1797) Bild 344 / Sida 677.

Boet är alltså ganska påvert, trots att Johan avencerat till befäl i handelsflottan. Kontanter, guld, silver, tenn eller koppar finns inte, och bara en halv sida med inventarier. Oftast brukar bouppteckningarna innehålla minst en sida eller två med inventarier, även i de fattigare hemmen. Här finns bland annat sex styck "söndriga tallrikar", två gamla trästolar, ett bord, en söndrig halmmadrass, en gammal dragsäng och några fler småsaker. Hur levde de? Har de verkligen haft det så här eländigt? Eller har änkan förpassat lösöre någon annanstans inför bouppteckningen? Det ingår att man ärligen skulle uppge hela hushållets bo "och intet förtiga".

Änkan och de minderåriga barnen stannar kvar en tid i alla fall och det ser ut som om de får en hyresgäst, tullvisitören Fagerström. I nästa husförhörslängd 1797–1799 är det han som är ny ägare och änkan och barnen Brask har flyttat. Fagerström kallas landtullvisitör, heter Carl Nicolas och är född 1770, alltså bara 27 år. Han är gift med den artonåriga Cathrina Jaensdotter och deras son Nils Jaen föds 1798 i Östra kvartret nr 91, och blir den siste som föds i den här fastigheten på 1700-talet.

Torpet med många namn

Nu är det vår och här på landet är våren påtaglig på ett annat sätt än i stan, tror jag. Det går inte att gå ut utan att se att marken börjar skimra i grönt. Snödropparna har blommat länge och påskliljorna har knoppar.

Det påminner mig om torpet Nyhägn som vi hyrde några år på Kilmare utanför Västervik. Det ligger på lagom cykelavstånd från stan och i fina omgivningar. Vår och försommar var det extra fint att vara där. När vi flyttade från stan 2009 lämnade vi även torpet, efter fem somrar.

Nyhägn
Nyhägn på våren. Foto från 2005.

Nyhägn
Torpet med sidobyggnader. Foto från 2005.

Nyhägn
Rörspis i kammarn, vedkorg och askhink. Foto från 2005.

Det går ju inte att undvika att fundera över vilka som bott före oss i ett gammalt hus som detta. Av ägaren har jag fått veta att den siste torparen och åretruntboenden ska ha bott kvar till någon gång in på 70-talet, men vem det var vet jag inte. Den yngsta tillgängliga församlingsboken slutar 1935 och då är det en familj Berglund som är torpare och de bor kvar åtminstone till 1941, enligt mantalslängden. Helge Erland Berglund från Odensvi flyttar in 1932 och är då 28 år gammal. Efter två år gifter han sig med Helga Viola Maria Johansson från Frödinge och de får en dotter samma år. Helge Berglund har tagit över sedan den förre torparen Karl Fredrik Johansson dött i april 1932, men flyttat in redan i mars. Karl Fredrik Johanssons hustru Hildur verkar bo kvar fram till sin död 1933 men kanske vistas hon hos någon annan då. Helge Berglund har först en hushållerska med sig från Odensvi men hon flyttar tillbaka dit när Helge gifter sig. Jag tänker mig att änkan troligen inte bor i det lilla torpet tillsammans med ungdomarna eftersom det bara finns en kammare och sovrum på vinden plus en oinredd vind. Torpet är på runt 50 kvadrat och alltså inte så stort.

När Karl Fredrik Johansson har torpet på 1920-talet har han en dräng som heter Axel Helmer Eriksson, som kommer hit 1920 när han är 18 år. Drängen är kvar till 1929 utom tre år när han gör militärtjänst i Svea Livgarde i Stockholm. I Stockholm är han född men växer upp som fosterbarn på Böljerum, ett av många Stockholmsbarn här i trakten i början av 1900-talet. Ibland har det bott mycket folk på det lilla torpet, både två och tre generationer vuxna. Karl Fredrik har med sig sin mor plus att en annan änka från en tidigare familj bor kvar.

I kyrkböckerna heter torpet Kristineberg men har kallats Nyhägn ibland och sedan många år tillbaka står det Nyhägn på kartan. Det allra första namnet var troligen Nyborg. Torpet ligger på gården Kilmares ägor och är inte friköpt utan ett av flera torp under gården. Det går att följa torpet bakåt ända till omkring sekelskiftet 1800 i husförhörslängderna men innan dess är det lite tveksamt med dess existens. Enligt ägaren ska det nuvarande torpet vara byggt vid denna tid och kanske togs det upp då.

Hfl
Hurförshörslängden 1809-16. Bild från Gladhammar (H) AI:5 (1809-1816) Bild 18 / Sida 15, Arkiv Digital.


I husförhörslängden 1809-1816 har prästen skrivit "Christineberg, även kallat Nyhägn" men redan 1809 står det Nyhägn. Det är första gången vi ser namnet Nyhägn i en husförhörslängd. Då bor här en familj som består av torparna Erik Samuelsson och Maja Jaensdotter som båda är födda i Frödinge i mitten av 1750-talet. De har tre söner: Samuel, Anders och Gustaf, födda 1784-1799, och dottern Stina född 1787. I den första bevarade husförhörslängden hittar vi dem på torpet Linlyckan under Kilmare, det är 1790. De har också hyresgäster där, änkan Maja (utan efternamn) och hennes två små söner. Året därpå bor familjen i torpet Nyborg och Linlyckan ör överstruket. Om torpet bara bytt namn eller om de flyttat framgår inte. Linlyckan finns kvar idag och ligger på andra sidan om huvudgården, vid sjön Kilen. Det är nog ett par kilometer mellan dagens Linlyckan och Nyhägn. Linlyckan finns kvar som torp och sedan som backstuga men stryks i husförhörslängderna på 1840-talet.

Fram till 1808 står det Nyborg och från 1809 Nyhägn. Då försvinner namnet Nyborg i husförhörslängderna. Förklaringen kan vara att Erik och Maja flyttar från Linlyckan 1791 till det nuvarande Nyhägn, som då heter Nyborg. Det är första gången Nyborg nämns. Den här förklaringen tror jag på. I så fall skulle torpet ha tagits upp 1791, vilket är omkring år 1800, det ungefärliga år som gårdsägaren känner till.

hfl
Husförhörslängden 1807, när torpet troligen hette Nyborg. Bild från Gladhammar (H) AI:4 (1801-1812) Bild 143 / Sida 269, Arkiv Digital.

När Erik och Maja kommit upp i åren blir sonen Anders torpare. Föräldrarna lever till 1821 respektive 1827. Efter att Anders dött 1837 kommer senare två torparfamiljer hit och båda familjerna är kvar in på 1860-talet. Kanske har det då funnits två stugor på torpet, men det vet jag inte. Vi har inte sett spår efter någon mer husgrund när vi gått runt på markerna men det kan ju finnas där ändå. En del av dagens uthus kan också vara byggda på gammal grund, så det är svårt att säga. Kanske är de båda familjerna nära släkt med varandra och sambrukar torpet. Hustrun i den ena torpfamiljen blir änka 1862 men hon bor kvar fram till sin död 1903, förmodligen på undantag. Hon är alltså kvar i sju år efter att Karl Fredrik Johansson flyttat in. Kanske vistas hon någon annanstans, hos någon av sina barn, och är bara skriven här. Det var inte ovanligt att äldre bodde kvar på undantag utan att vara släkt. Men det kan också vara så att de flesta är släkt med varandra. Inte i rakt nedstigan led, alltså föräldrar-barn, men på andra sätt. Det har jag inte undersökt. Jag blir lite nyfiken på det och någon dag när det regnar och jag inte vet vad jag ska ta mig till kanske jag tar reda på det.

Nyhägn är ett fint gammalt torp och jag tror att många före oss har trivts där. Jag  hoppas att det får stå kvar länge till.

Nyhägn
Kanske har Erik Samuelsson byggt den här logen i början av 1800-talet.

Nyhägn
När vi hyrde torpet stod de gamla stövlarna efter någon av de sista torparna kvar uppe på logens vind.

 

Sjömannen dog i havet

För snart 84 år sedan kunde man läsa denna artikel i Västerviks-Tidningen, närmare bestämt fredagen den 4 mars 1932:

Anledningen till ”Idas” undergång är svårförklarlig

Lasten väl stuvad vid avgången från Visb

STOCKHOLM i dag (Press): Kommerskollegii sjötekniska konsulent kapten M. Frankman har nu verkställt undersökning rörande stockholmsskonerten Idas förolyckande i början av december på resa från Visby till Stockholm, därvid hela besättningen – fem man, hemmahörande i Västervik, Stockholm och Rådmansö – omkom.

Därvid har framgått, att lasten vid avseglingen från Visby bestod av 136 ton potatis i säckar i rummet och 182 tomfat av järn på däck, med vilken last fartyget var jämförelsevis lätt lastad. Den 4 dec. på förmiddagen skedde avgången från Visby. Ett par dagar därefter anträffades en del tomfat och den 9 dec. befälhavaren, kapten L. E. Carlströms lik å holmen Mellsten, belägen öster om ledfyren Måsknuf.

Orsaken till olyckan har ej med säkerhet kunnat utredas. Vittnen från Visby ha förklarat, att däckslasten överhuvudtaget varit ovanligt väl stuvad och att fartyget ej legat djupare än vanligt. Den mest sannolika orsaken torde emellertid få anses ha varit att fartyget under dålig sikt fått grundkänning vid skären öster om Landsort och vattenfyllts samt gått till botten på djupt vatten.

En av de omkomna kom från Västervik. Han hette Sven Gustaf Elis Jansson, var född den 12 januari 1912 och bodde på Kristinelund 2 med sina föräldrar. Hans far var byggnadssnickare och hette Karl Gustaf Arvid Jansson, född 1883 i Lofta. Hans mor hette Konstantia Maria Svensson och var nio år yngre än sin make, född 1892 i Västervik.

Sven var deras enda barn. Tänk att mista sitt enda barn på detta sätt!

Jag föreställer mig hur oroliga föräldrarna kan ha varit när han gick till sjöss 19 år gammal. Det var inte ovanligt att pojkar gav sig ut på havet redan som 15-åringar och jag tror att föräldrarna därhemma alltid gick med en viss oro inombords, fast man kanske inte yppade det.

dödboken Västervik
Prästens notering i Västerviks församlings dödbok. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det dröjde uppenbarligen ett tag innan underrättelsen om sonens död nådde hemorten. Enligt dödboken kom ett meddelande från rederiet så sent som den 15 februari 1932, efter mer än två månader. Men föräldrarna hade helt säkert läst nyheten om S/S Idas förlisning långt innan dess.

Ida var ett litet fartyg, en motorskonert på bara 200 dödvikston. Hon byggdes i Holland 1898 och fick då heta S/S Rensina men efter en försäljning till Tyskland 1909 ändrades namnet till Mathilde. Ett år senare fick hon svensk ägare, Rederi AB Unda i Göteborg, och sitt sista namn Ida. Därefter såldes fartyget inte mindre än tio gånger. Från april 1931 hette redaren Johan Gustaf Johansson och kom från Stockholm. Tyvärr finns det ingen bild på fartyget. Alla uppgifter kommer från Fakta om fartyg.

Hur det kommer sig att Sven Jansson blev sjöman ombord på S/S Ida vet jag inte. Han var aldrig inskriven i Västerviks sjömanshus utan står som tegelbruksarbetare enligt församlingsboken. Kanske behövde han inte mönstras för att fartyget var så litet? Eller så var han bara med som någon slags hjälpreda och därför inte mönstrad ombord.

Sven Jansson föddes i Gagersrum i Törnsfall. Då arbetade hans far på tegelbruket. När Sven var fyra år flyttade familjen till Gäddeglo och Karl Gustaf Jansson blev stenarbetare hos Bröderna Flink. 1930 flyttade de in till Västervik. Sonen Sven var då 18 år och följde med. Några fler barn fick de inte, trots att föräldrarna var relativt unga. Maria var bara 19 år när hon gifte sig med Karl Gustaf 1911. Trots att ingen av dem var född i Törnsfall hade de båda två sina föräldrar och syskon där. Maria på Grantorpet, ett torp under Källsåker. Karl Gustaf i Gagersrum där hans far var arrendator.

Törnsfall församlingsbok
Familjen i Törnsfalls församlingsbok på 1910-talet. Bild från Västervik (H) F:6 (1926-1938) Bild 115 / Sida 107, Arkiv Digital.

Det verkar som om Maria dog någon gång mellan 1939 och 1945. Församlingsboken för Västervik tar slut 1939 och i folkräkningen 1950 finns hon inte med. Då är Karl Gustaf omgift sedan december 1946.

Sandalia
Huset ovan är troligen torpet Sandalia i Gäddeglo där familjen bodde från 1916. Foto: Kent von der Geest.

Jag känner inte till den här familjen alls, inte mer än det jag läst från arkivhandlingarna. Kanske är det någon av er läsare som är släkt med dem och vet mer.

Artikeln i Västerviks-Tidningen 1932 har hittats av Håkan Karlsson, ordförande i Klubb Maritim Westervik.

De bodde på Änghult

Äntligen har jag sett Änghult! Torpet vars folk jag funderat en del på under årens lopp.

Hösten 2011 skrev jag en artikel om stenhuggarsläkten Styrenius. Med hjälp av kyrkböckerna kunde jag följa släkten bakåt till torpet Änghult i Svartsmörja i Hallingebergs socken. Dit kom den unge Johan Styrenius som torpare sedan han gift sig med Stina Törnlund. De var båda två anställda i hushållet hos majoren Johan Philip Ehrenmark på Dröpshult. Stina hade två döttrar som hon fött som ogift mor. Anna Sophia var född 1798 och Mariana år 1800.

C3
F d herrskapsbetjänten Johan Christopher Styrenius gifte sig med hushållerskan Christina Törnlund den 26 december 1807. Bild från Arkiv Digital, Törnsfall C:3 1751-1810 sid 425.

Efter en tid på torpet dog Stina och Johan Styrenius gifte om sig med Anna Lisa Olofsdotter från Hult. Deras son Olof Magnus blev sedan far till stenhuggarbröderna Styrenius. Stinas dotter Mariana bodde kvar i familjen.

När jag letade efter uppgifter om släkten Styrenius 2011 kom jag inte längre än till Johan Styrenius. Han var betjänt hos major Ehrenmark och kom till Dröpshult från Stockholm och uppgavs vara född 1782. När han kom till Dröpshult framgår inte av husförhörslängden men det ser ut som om han ersatte en betjänt som slutade 1803. Någon inflyttningslängd finns inte från denna tid. Stockholm var stort redan då, med flera församlingar, och jag ägnade några timmar åt att leta efter honom där, men utan resultat.

2015 fyllde Tjust Släktforskarförening 30 år och i vår medlemstidning Wåra Rötter uppmärksammade vi det, bland annat genom att återge några äldre artiklar från tidningens första år. En av dessa är skriven av släktforskaren Ulla-Lena Johansson och handlar om Johan Styrenius. Där för hon fram en teori om att major Ehrenmark var far till Stina Törnlunds barn och att Johan Styrenius övertalats att ta på sig faderskapet mot att få torpet. Det var naturligtvis socialt omöjligt för majoren att gifta sig med sin piga. Hur det är med detta vet vi inte, och kommer troligen aldrig att få veta, om inte ättlingar till båda tar DNA-prov och jämför.

Efter artikeln fick jag mail från en nutida släkting till Johan Styrenius och hon kunde berätta om var han är född, enligt Svensk släktkalender 1978. Där framgår att han föddes 1780 i Tyska församlingen i Stockholm, son till boktryckaren Johan Jacob Styrenius och Fredrika Charlotta Lange. Och det stämmer bra, för där finns han i födelseboken den 10 november 1780. Föräldrarna dog tidigt och Johan Styrenius kom som fosterbarn till en familj i Åtvid och senare till Dröpshult.

TyskaCI2
Johan Styrenius födelse noterades i Tyska församlingens födelsebok i Stockholm den 10 november 1780. Faderns efternamn ser ut att stavas Sterenius. Bild från Arkiv Digital, Tyska församlingen CI:2 sidan 395.

Man kan ju undra varför jag gått och tänkt på den här mannen som levde för tvåhundra år sedan. Jag har ingen koppling till släkten Styrenius och har aldrig bott på Änghult. Ändå har jag inte kunnat släppa tanken på honom. Kanske för att det var ett olöst släktforskningsproblem för mig, jag var ju inte färdig med det. Men jag har inte ägnat någon tid åt det sedan 2011. Inte förrän nu.

Torpet Änghult var bara kvar i Styreniussläkten i två generationer. Johan Styrenius son Carl Georg tog över vid mitten av 1800-talet. Då blev Johan Styrenius torpare på Kristianslund i stället, ett torp som låg några hundra meter från Änghult.

Änghult låg mycket vackert vid den lilla gölen Eskegöl. Idag är det rivet men det finns rester kvar från husgrunden, en syrénberså och en jordkällare. Hembygdsföreningen har gjort en torpinventering och satt upp en skylt.

Änghult

Änghult

Änghult

Det finns en del lämningar kvar som visar var torpet legat, bland annat stenar från husgrunden.


Det är inte bara släkten Styrenius som bott på Änghult, utan även många andra. Den sista familjen blev Klemming Nilsson och hans föräldrar och syskon. Däremellan bodde här flera statarfamiljer på Svartsmörja, sedan sockenskomakaren Johan August Nilsson och så en rad statarfamiljer till.

Klemming Nilsson föddes 1917 och bor sedan länge på Brotorp på andra sidan Hummelstad. Hans familj, som blev den sista på Änghult, flyttade därifrån 1946. Han har berättat att torpet revs någon gång efter andra världskriget och virket blev ved till mejeriet i Hummelstad. Även Kristianslund revs då och blev ved.

Klemmings far hade också Kristianslund och använde det som snickarverkstad och hade såg där. "Det var fint på Änghult" sa Klemming till oss i höstas när han berättade om sin barndom på torpet. Huset tror han var från 1700-talet men själva torpet fanns redan på 1600-talet, för det är med på en karta från 1691. Kanske byggdes ett nytt hus någon gång då.

1691
På kartan från 1691 finns Änghult med. Karta från Lantmäteriets historiska kartor.

Änghult
Från den äldsta bevarade husförhörslängden i Hallingebergs socken. Det ser ut som om torparen heter Hans Thomas Larsson men är lite svårläst. Bild från Arkiv Digital, Hallingeberg AI:1 (1730-1763) Bild 24 / sid 33.

I husförhörslängderna kan vi följa folket på torpet ända från 1730. Då bodde Hans Thomas Larsson (?) med hustru och tre söner här. Fram till 1740 utökades familjen med tre barn till. Sedan verkar torpet ha bytt torparfamiljer sex gånger innan skogvaktaren Johan Lund slår sig ner på 1790-talet med sin hustru Greta Lisa Wikman Hesselgren. 1801 antecknas han som "förlupen" men kommer tydligen tillbaka för när Johan Styrenius flyttar in med sin familj 1809 ersätter de skogvaktarfamiljen. Det verkar också som om det bor en familj till på Änghult, kanske kunde torpet ge bärgning åt två familjer.

En av statarfamiljerna som bodde här kring förra sekelskiftet var Johan Alfred Lönngren, hans hustru Karolina Josefina Olofsdotter och barnen Josefina Amalia, Edit Sofia, Alfred Edvin Harald, Karl Edvard och Johan Emil Waldemar. Föräldrarna var födda 1862 och 1864 och barnen under 1880- och 1890-talet. 1892 flyttade familjen hit. Johan Alfred blev statkarl på gården Svartsmörja och i husförhörslängden står det om torpet att det ”brukas under gården”. Jag tolkar det som att torpets mark ingick i gårdens och att torpet bara var en bostad för familjen. Var man torpare odlade man sin egen mark runt torpet och gjorde dagsverken på gården. En statare var en anställd lantarbetare som fick en del av lönen i stat, det vill säga förnödenheter av olika slag.

Fler bilder från Änghult:

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult
Bilderna är tagna i höstas, den 18 oktober, då jag första gången fick tillfälle att se var Änghult låg.


Kartan från 1846 visar markerna kring torpet Änghult. Från lantmäteriets historiska kartor.


1944
På den ekonomiska kartan från 1944 ser vi både Änghult och Kristianslund. Från lantmäteriets historiska kartor.

Några av de familjer som bott på Änghult:
1875–1882: Frans Oskar Johansson född 1850 i Blackstad, hustrun Mathilda Svensdotter född 1843 i Hallingeberg, barnen Axel Albert född 1872, Patrik Ernst född 1875 och Gustaf Gottfrid Tycho född 1879.
1895–1899: Johan Alfred Wittlock född 1861 i Odensvi, hustrun Selma Matilda Karlsdotter född 1865 i Locknevi, barnen Karl Ivar Johan Albert född 1889, Alfrida Maria född 1894, Sigrid Ellen Matilda född 1896 och Otto Waldemar Severin född 1898. De två yngsta barnen är födda i torpet.
1905–1906: Anders Magnus Nilsson född 1848 i Blackstad och död 1906, hustrun Maria Charlotta Svensson född 1865 i Hjorted, barnen Ernst Lambert född 1892, Hedvig Ingeborg född 1898, Albertina Eugenia född 1900, Elsa Maria född 1902 och Karin Linnea född 1905.
1907–1909: Karl Petter Karlsson född 1857 i Blackstad, hustrun Anna Sofia Ottosdotter född 1860 i Kalmar, barnen Karl Gottfrid Herman född 1893, Frans Ludvig född 1886, Hjalmar Gottfrid född 1895, Walter Harry född 1898, Estrid Maria född 1901 och Gulli Linnea född 1904.
1918–1921: Axel Fabian Andersson född 1884 i Odensvi, hustrun Hulda Maria Svensdotter född 1874 i Odensvi, barnen Gunborg Elisabeth född 1905, Axel Harald född 1908, Karl Evert född 1909, Erik Joel född 1912 och Svea Maria Viola född 1915.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar