Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

SvD:s ubåtsartikel oroar

Eftersom jag på Twitter följer ett antal personer verksamma inom Försvarsmakten blev det snabbt tydligt att Svenska Dagbladets artikel publicerad på nätet i gårkväll om ubåtshändelserna 2014 i Stockholms skärgård uppfattades som kontroversiell. Minst sagt.

I SvD:s artikel Hetaste ubåtsbeviset var signal till SMHI:s boj, skriven av försvarsreporter Jonas Gummesson, presenteras ett potentiellt sakförhållande kring en påstådd observation som, enligt artikeln, först ska ha åtnjutit stor uppmärksamhet och tyngd inom Försvarsmakten, men som senare avfärdats, ty det visade sig, enligt artikeln, att just den observationen inte härörde från främmande makts ubåt utan från en boj tillhörande SMHI.

Snopet för Försvarsmakten, skulle man kunna säga: Signal från väderboj misstas för ubåt. Det är väl en nyhet i sig.

---

I artikeln redovisas vidare var bojen befann sig, att den varit trasig och att en signal sändes ut under arbetet med bojen. Det är då denna signal, som Försvarsmakten under ett skede under underrättelseoperationen Örnen, ska ha uppfattats komma från en ubåt från främmande makt.

Vidare ska dåvarande ÖB under en period ha betonat hur central just denna observation var för att Försvarsmakten kunde konstatera att det rörde sig om främmande makts undervattensverksamhet.

---

Nå? Vad handlar då detta om och hur är reaktionerna? Har Försvarsmakten gjort bort sig totalt och till och med lurat svenska folket? Eller har SvD skrivit en artikel med dunkla motiv?

---

Först måste man konstatera att hur det än ligger till med bojen och uppgifterna som presenteras kring den så vet vi inte så mycket. Inte att just beskrivningen av bojen inte är tydlig. Men sakförhållandet är kvalificerat hemligt och således ligger det bortom insyn. Att Gummesson kan skriva om det beror på att någon/några med förmodat verklig insyn har läckt uppgifterna till honom eller så är uppgifterna inte sanna, de kommer från annat håll och är fabricerade. Vi får anta att SvD har, så långt det går, säkerställt att uppgifterna är sanna.

Inte med det sagt att kvalificerat hemliga uppgifter ska rapas ut i etern hursomhelst. Röjandet av hemliga uppgifter kan bedömas som spioneri.

---

En kort personlig reflektion. Jag har rapporten från operation Örnen eller den i folkmun så kallade ubåtsjakten från 2014. Det är bara det att den är ordentligt maskad eftersom innehållet bedöms innehålla uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet.

Jag vill läsa rapporten, men jag får erkänna att det för min del inte handlar om "need to know" utan "nice to know", även om jag i mina bästa stunder tycker mig angränsa till det första: Klart jag vill förmedla hemliga bevis som för svenska folket kan visa att främmande makts ubåtar har varit här. Svenskarna behöver sanningen, och främmande makts ubåtar är inte bara "trevligt info".

---

Men har de varit det då? Var främmande makt här 2014 och kränkte nationens inre vatten? Enligt SvD:s artikel kan man förledas att tro att så absolut inte var fallet. I ingressen till artikeln står det nämligen så här: "Den 'bekräftade ubåten' från jakten i Stockholms skärgård 2014 var ingen ubåt – utan en ljudsignal till SMHI:s havsboj i Östersjön."

---

Visst kan man nu tro att jasså nähä det var ingen ubåt?

---

I artikelns sista stycken beskrivs sedan Försvarsmaktens slutsats om händelserna under operation Örnen. Försvarsmaktens slutsats, trots att den beskrivna SMHI-bojen har strykts ur bevislistan, är: "det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014." En rad andra observationer från Försvarsmakten, privatpersoner och SÄPO ligger till grund för slutsatsen.

Men SvD misstänkliggör denna slutsats genom artikelns avslutande citat: "Man kan inte slå ihop flera observationer och få fram ett högre värde, man måste titta på var och en för sig och här finns det nu inget på den högsta nivån, det är ett rent konstaterade, säger en person med insyn i materialet."

Det är klart att många frågar sig vem denne person med insyn i materialet är. Hur kan denne vara så säker på sin sak?

Här kan man återigen betona att innehållet i rapporten där 21 observationer ligger till grund för Försvarsmaktens slutsats är kvalificerat hemlig, den högsta säkerhetsskyddsklassen på en skala mellan 1 och 4 utifrån vilken skada för Sveriges säkerhet som kan uppstå om uppgifterna röjs.

Meddelarfriheten, en av de friheter journalister känner särskild vurm inför, är dock inte helt okomplicerad i fall som rör rikets säkerhet.

---

Har Försvarsmakten verkligen mörkat att de misstog bojsignalen för en ubåt?

Så här skrev Försvarsmakten redan 23 september 2015: "Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen. Det oaktat kvarstår bedömningen genom analysen att det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränkts."

De nämner inte en boj, men de är tydliga med att observationen "i höstas" som sådan inte längre ingår i bedömningsunderlaget. Likväl: Inre vatten har kränkts, det är ställt utom allt rimligt tvivel.

Läs DN:s försvarsreporter Mikael Holmströms kommentar av uppgifterna i SvD.

---

Försvarsmakten gör bedömningen att uppgifterna i den rapport där de 21 observationerna redovisas är uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet och uppgifterna kan antas störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om de röjs.

Någon bedömning av det går inte att göra av uppenbara skäl.

Men nog är det lätt att tänka att om FM/regeringskansliet öppet, redigt och klart redovisade t ex de bottenspår som det talats om här och visade upp dem, berättade om sammanhanget, vilka länder som kan lämna sådana spår med mera, etcetera, så skulle svenska folket förstå saken bättre och en del frågetecken skulle skingras.

---

Så till de starka reaktionerna. Vad tycker personer inom Försvarsmakten om SvD:s artikel?

Genomgående är man kritisk, skulle jag säga, vilket också ett belysande inlägg från Niklas Wiklund vittnar om som rubricerats "Desinformation!"

Jag återger här inläggets inledning: "SvD formulerar artikelrubrik och ingress på ett sätt som av en icke insatt läsare, inte kan tolkas på annat sätt än att allting var fel, att det inte existerade någon främmande undervattensverksamhet överhuvudtaget under oktober månad 2014. Detta är en helt felaktig slutsats. Än värre är det att i princip alla övriga mediakanaler köper rapporteringen helt okritiskt."

Inlägget diskuterar inte Örnen -- utan SvD:s artikel och hur innehållet i den har förflyttat sig och transformerat till Sveriges television, Sveriges radio samt Expressen.

Slutsatsen är att Wiklund ställer sig starkt kritisk till mediekanalernas oförmåga att vara källkritiska.

Det är lätt att hålla med honom

---

Det kan här tilläggas att både Sveriges radio och Sveriges television har särskilda uppgifter vid krig. Befolkningen ska kunna vända sig till dessa mediekanaler och känna förtroende och visshet om att här kommer faktagranskade uppgifter som är sanna, relevanta och av stort allmänt intresse.

Den reaktion på "Försvarstwitter" som jag därför hajade till mest inför och också kände sympati inför var denna:

"I händelse av krisläge. Stäng genast av svt."

Det är klart att jag vill sträcka ut en hand och säga nej, så illa är det inte!

Men är det inte det? En sådan bild av statsradion och statstelevisionen kan vi inte ha. Med andra ord: De behöver bli bättre. Mycket bättre.

Operation Rimfrost - och sen då?

Inre väpnad konflikt Den pågående insatsen mot gängkriminaliteten i Malmö, kallad Operation Rimfrost, bemöts hotfullt av de operationen ska bekämpa. Enligt Kvällsposten pågår skärpt bevakning på polisstationer och flera andra platser i Malmö.

Poliser finns på plats med förstärkningsvapen.

---

Situationen är mycket allvarlig. Polisens ordinarie insatser har inte gett tillräcklig effekt (inte samhället i stort heller) och därför inleds Rimfrost. För att polisen under denna insats ska kunna göra sitt jobb krävs alltså extra skydd och bevakning.

Det är lätt att oroas inför ett eventuellt nästa steg, att polisens insats i Malmö blir så omfattande på grund av gängens svar att polisen inte räcker till alls eller att så många poliser från andra delar av Sverige (poliser från andra områden är redan där) leder till att polisnärvaron på annat håll blir alltför tunn.

Det är ju ingen nyhet att polistätheten i Sverige är låg internationellt sett och kom då ihåg att Sverige inte är tättbefolkat och att polis inte sällan har stora områden under sitt ansvar.

Vad skulle nästa steg vara? Sverige har ingen nationalgarde. Beredskapspolisen finns inte längre. Nästa steg är således Försvarsmakten, men för den typen av problem som Malmö ställs inför har åtminstone jag svårt att se svenska soldater på gatorna i staden (även om en del svenska politiker har argumenterat för saken).

Men kanske kommer en tid när svenska militära elitförband kan genomföra framgångsrika punktinsatser i en eskalerad situation?

---

Det viktiga är att Malmö får bukt med problemen.

Helle Klein konstaterade i DN att få gängmord har lösts: "Av 38 gängmord i Malmö de senaste åtta åren har sex klarats upp."

Det krävs knappast en Einstein för att konstatera att morden behöver lösas, skurkarna ska in i fängelse: dvs god brottsförebyggande prevention och bra för brottsoffren.

---

Polisen har redan talat om sitt nära samarbete med Försvarsmakten när det kommer till bombdåd helt enkelt för att polisen inte har lika gedigen erfarenhet. Försvarsmakten har nu berättat att de sprängladdningar som numera påträffas i Sverige påminner om dem Försvarsmakten ser utomlands i Mali och Afghanistan.

Anmärkningsvärt naturligtvis och här måste man fråga sig hur det kommer sig.

---

Jag rekommenderar i sammanhanget Wilhelm Agrell i SvD som menar att "vi måste agera för att rädda landet". Jag citerar:

"I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol. Denna samhällshotande effekt är egentligen långt viktigare än antalet dödsoffer på årsbasis, något som terrorismen illustrerar. Dessa inre väpnade konflikter har, oberoende av hur deras drivkrafter ser ut, ett antal återkommande särdrag."

---

Det senaste inlägget av Jägarchefen är ytterst intressant, denne konstaterar, jag citerar:

"Avslutningsvis, de inrikesproblem samt otrygghet som uppstått p.g.a. skjutningar, nyttjande av handgranater och sprängladdningar i Sverige bör inte enbart ses som ett isolerat inrikesproblem utan även ses i en större säkerhetspolitisk kontext. En kontext som möjligen påverkar våra bilaterala relationer med ett eller flera länder, men även ifrågasätter vår egen förmåga att kunna agera inom ramen för vad en nationalstat skall kunna säkerställa för dess medborgare. Därutöver utgör det även något som kan exploateras av en antagonistisk stat vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i vårt närområde."

 

Säkerhetskontrollen är ett skämt

Kalle Anka Personer som absolut inte ska arbeta på säkerhetsklassade Arlanda arbetar där ändå. Och de som borde förhindra detta gör det inte.

Sveriges radio P1 har i dag ett inslag med rubriken Ny säkerhetsmiss på Arlanda där Anders Holmgren som är enhetschef på Transportstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för flygplatsen och ansvarar för säkerhetsprövningar av de som arbetar där.

Inslaget rekommenderas då det är häpnadsväckande.

---

Bakgrunden är att personer utan tillstånd att arbeta, är efterlysta eller som ska utvisas ur riket ändå arbetar på Arlanda.

Faktum är att säkerhetsproblemen på skyddsobjektet Arlanda är en obehaglig följetång som helt borde elimineras.

Expressens Frederic Moreno har t ex visat att tre uzbeker som vistas i Sverige illegalt har städat inne i polisens lokaler på Arlanda. Han har även visat att kriminella nätverk och radikaliserade arbetar på Arlanda, samt att resenärer släpps igenom säkerhetskontrollen utan att kollas.

---

Så, vad har då tillsynsmyndigheten Transportstyrelsen (TS) att säga?

Deras talesperson berättar under intervjun i P1 följande:

1) Det är positivt att polisen gör vissa kontroller.

2)  Delar av ansvaret för säkerhetsprövning ligger hos arbetsgivaren (de ska göra intervjuer, kolla referenser).

3) Lagstiftningen har som krav att man ska göra säkerhetsprövningar av dem som arbetar på flygplatsen.

4) Transportstyrelsens roll är att göra en registerkontroll.

5) Men informationen om man får vistas i Sverige eller inte har inte TS tillgång till i sin registersökning.

6) Inte heller att personen är efterlyst framgår i den registersökning TS gör.

7) Det är inte ens TS som gör slagningen i registret, utan de gör en framställan till SÄPO, som gör slagningen.

8) Det som brister här, när personer som inte är lämpliga att arbeta på skyddsobjektet ändå gör det, har TS svårt att svara på.

9) TS vet inte vad deras registerslagning kan fånga upp.

10) TS kan inte svara på om något borde ändras i systemet, trots att det visar sig att personer som inte borde arbeta på Arlanda ändå gör det. Man får ha en dialog med alla inblandade parter, menar TS.

11) TS tycker att systemet är bra i dag då ansvaret vilar på enskilda arbetsgivare inne på Arlanda.

12) Så, vem borde ha stoppat personerna från att få jobben, enligt TS? Polisen upptäckte det i efterhand och det är positivt, svarar TS.

13) Men vem borde ha upptäckt det innan de började jobba? Arbetsgivaren har ett ansvar att göra en bakgrundskontroll genom att ta referenser och kolla cv, menar TS.

---

Myndighets-Sverige i 13 punkter.

Transportstyrelsen har sedan tidigare en synnerligen otrevlig säkerhetsskandal på sitt samvete. Förmodligen Sveriges sämst säkerhetsrustade myndighet.

 

Den stora insatsen

Money I dagens Svenska Dagbladet återfinns en intressant artikel där en skolkurator på Rosengårdsskolan i Malmö kommer till tals.

Bakgrunden är de enorma problem som finns i staden med dödsskjutningar, bombdåd, oro, otrygghet, med mera.

---

Kuratorn Sophie Johnsson identiferar tre grundläggande problem: 1) Föräldrar som inte delar bilden av barnet som andra vuxna har, vilket innebär att föräldrar har idéer för barnet som inte alltid är för barnets bästa. 2) Den stora segregationen, hon talar till och med om parallellsamhällen. 3) Sekretesslagen innebär att myndigheter svårligen kan dela uppgifter om barnen med varandra, vilket innebär att barn faller mellan stolarna.

---

Ett fjärde problem hon pekar ut är att när barn omhändertas och separeras från sina föräldrar så hamnar de på boenden med andra kriminella. Detta får henne att föreslå en ny lösning -- och det är här intervjun med kuratorn blir extra intressant. Hon säger, jag citerar ur SvD:

"Jag har lyft en tanke att man kanske ska sätta fotboja på ungdomen som sedan får bo kvar hemma. Föräldrar får gå en föräldrautbildning och det är de som sätter upp reglerna. Varje dag följer någon ungdomen till skolan, till en aktivitet och sen behandling. På kvällen tar man hem en trött ungdom. Jobbar man på det sättet får man ihop en familj, med krav och skyldigheter på både ungdomar och föräldrar."

---

Det är lätt att konstatera att nya, alternativa lösningar behövs. Det rådande systemet räcker onekligen inte till. Det vill säga det behövs nya handlingsplaner som kan genomföras av personer som vill göra jobbet.

Om vi då tittar på den lösning som Johnsson föreslår tänker jag omedelbart på: pengar samt vem ska göra jobbet?

Enligt förslaget behövs: A) Ett system med fotbojor för skolungdom, som måste inkludera rimliga och funktionella lösningar med påföljder för de som avviker. B) Vuxna som accepterar att ens barn bor hemma med fotboja. C) Föräldrar som underkastar sig en "föräldrautbildning". D) Resurser för en "föräldrautbildning" (innehåll, personal). E) Följeslagare till skolan. F) Godkänd aktivitet. G) Foljeslagare hem. H) Behandling (innehåll, plats, personal).

Summan av det ska då bli: En familj.

---

Som sagt: Pengar. Och en mångfaldigad personalstyrka som vill göra jobbet. Finns pengarna? Finns personalen?

Sverige, 2019.

Unik storövning - visst deltar du?

Det är din plikt Få känner till att det i Sverige är totalförsvarsplikt. Det innebär att alla svenska medborgare i åldrarna 16-70 har en skyldighet att hjälpa till vid krig eller krigsfara.

För de som arbetar i sjukvården är det inte så svårt att räkna ut att de högst sannolikt kommer att fortsätta arbeta inom sjukvården om krisen kommer.

Särskilda krisberedskapsplaner ska finnas inom regionerna. Tips: Kolla upp just din krisberedskapsplan och vilken roll du har.

Detsamma gäller förstås för poliser och inte minst de inom Försvarsmakten. Man förblir inom sin organisation.

Flera andra myndigheter har också särskild beredskapsplanering.

---

Men alla andra, elektriker, jordbrukare, vägarbetare, städare, journalister med mera -- vilka uppgifter har de?

Vilken organisation ingår ni i om krisen kommer?

Det är hög tid att ta reda på det -- och om inte annat att gå med i en organisation som övar för kristid.

För visst vill du hjälpa till om något händer? Du vill förmodlingen åtminstone kunna hjälpa dig själv och din familj.

Eller så tror du att allt ordnar sig. På nåt sätt.

---

I dag inleds Totalförsvarsövning 2020.

Det är första gången på 30 år som det civila och militära försvaret övar tillsammans i större omfattning.

Syftet är att stärka Sveriges försvarsförmåga.

Läs informationen från Krisinformation.se.

Sveriges länsstyrelser går ut med gemensam information HÄR. Länsstyrelsens roll är att leda och samordna det civila försvaret.

Samtliga kommuner kommer att delta i övningen -- men vad gör just din kommun för att det civila försvaret ska fungera? Vet du?

---

Försvarsmakten skriver så här: "Det försämrade omvärldsläget har gjort att regeringen beslutat att Sveriges totalförsvar ska förstärkas. Nu ska stora delar av totalförsvaret också övas. Försvarsmakten och MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, leder och samordnar övningen där bland annat ett 60-tal myndigheter, landets länsstyrelser, regioner och kommuner liksom frivilliga försvarsorganisationer och delar av näringslivet deltar."

---

Svenska Dagbladet har i dag en läsvärd artikel om övningen och ställer den i ett historiskt ljus: "Återgår vi till vår tid och det nuvarande totalförsvaret är det nog tyvärr så att varken militär förmåga eller civil försörjningsberedskap är särskild god."

Och: "Kostnader skall skäras så långt att det bara blir ett skelett kvar. Utan att riktigt förstå det bygger man samtidigt bort robustheten, förmågan att klara kriser."

---

Övningen fortsätter in i 2020.

Har du någon del i den -- om inte, varför inte?

Den misshandlade busschauffören

Busschauffören som slogs ned Även om Uppsala är Sveriges fjärde största stad är det rätt sällan händelser i staden når befolkningen i stort genom artiklar i rikstäckande medier.

Men när en busschaufför häromdagen blev misshandlad under sitt arbetspass dök kortare artiklar om händelsen upp i kvällstidningarna. Både Upsala Nya Tidning (UNT) och SVT Uppsala bevakade.

Nu har UNT träffat busschauffören som berättar om händelsen och visar öppet sitt namn, ålder och ansikte. En berömvärd insats av Samir, som jag tycker speglar en tro på ett öppet samhälle där man kan (ska) säga vad man varit med om och vad det innebär. LÄS HÄR, det är en läsvärd artikel.

---

I artikeln berättar Samir hur ett gäng ungdomar går in genom bakdörren i hans buss och sätter sig utan att visa biljett. Efter att ha misslyckats med att få gänget att komma fram och visa sina biljetter lämnar han sin plats och går bakåt för att prata med dem. Killarna i gänget, 10-12 stycken i åldrarna 15-17 år, attackerar honom med sparkar mot magen, ryggen huvudet och ansiktet. Våldet fortsätter efter att Samir ligger på golvet i bussen.

---

Av de tiotal passagerare i bussen är det ingen som hjälper Samir.

En kvinna ringer efter polis.

En kollega kommer tack och lov till undsättning.

---

Kvällen spenderas på Akademiska sjukhuset. Ett sprucket revben. Samir hade tur, trots allt. Sparkar mot huvudet kan leda till döden.

---

För oss som har ett intresse av samhället -- eller om man så vill -- samhället i förändring, upplevs denna händelse knappast som ett unikum. Liknande nyheter kommer med jämna mellanrum.

Jag hade personligen, för en tid sedan, ett längre samtal med en person som arbetar på tåg. Biljettkontroller och enkla ordningsfrågor om platser och baggage omgärdas i mycket högre grad av våld och hot om våld än för några år sedan.

---

Det kanske mest intressanta med artikeln i UNT är hur facket förhåller sig till händelsen. De är naturligtvis upprörda och ledsna och vttnar om flertalet incidenter med våld och hot.

Men det är den förändring facket efterlyser som är av störst intresse för samhället i stort, det vill säga som speglar en förändring och i det här fallet är det att samhällsordningen ska ta ett steg bakåt: Backa.

---

Jag citerar ur artikeln:

"Vi kommer lägga ett arbetsmiljöstopp på biljettvisering för våra chaufförer. Stoppet innebär att busschaufförerna inte ska kolla biljetter på passagerarna vid Resecentrum."

Det är skyddsombudet för Kommunal som kommenterar.

---

Visst förstår man kommentaren, den speglar ett behov: av en säker, trygg -- normal -- arbetsmiljö. Naturligtvis förtjänar busschaufförerna i Sverige detta. Det är helt självklart och mycket viktigt.

---

Men vad är vägen fram till en vanlig arbetsdag med vanliga civila arbetsuppgifter utan risk för våld eller hot om våld?

Det är klart att frågan faller på samhället i stort. På våra politiker. På de som ansvarar för ordningen. För de som fördelar resurser.

Att välja att stoppa biljettkontroller långsiktigt innebär att buset vinner: Ett slags "låt gå". Ungefär: Vi låter dem gå på, det spelar ingen roll om de betalar för sin resa, bara de inte bråkar. Och bara vi inte utsätts för våld av dem.

De som bråkar får som de vill.

---

Vilka alternativ finns om man tittar på ekonomi och arbetsresurser?

De är i realiteten få.

För det går å ena sidan inte att förvänta sig (önsketänkande) att ungdomsgängen plötsligt ska börja göra rätt för sig och som vanligt folk betala sina biljetter och då också sluta sparka ned chaufförer som påpekar att de måste betala.

---

Det alternativ som är dyrast -- men till syvende och sist är billigare än låt gå-modellen långsiktigt, är att säkra arbetsplatsen genom att tillföra tillräckliga och nödvändiga säkerhetsresurser i form av vakter och i vissa fall även poliser.

Kostnaden är naturligtvis enorm: och vilka andra delar av samhället får i ett sådant scenario sämre säkerhet i och med att resurser måste bort från en plats för att sättas in på vanliga bussar?

Dessutom är det lätt att förutse reaktionerna: Hur ser det ut med vakter på bussarna? Ska Sverige vara ett land där det behövs vakter överallt? Är vi inte ett öppet land längre? Etcetera.

---

Men lek med tanken: Om samhället backar, om gängen som envisas med att slåss och fuska, vinner -- vad blir kostnaden för samhället då?

---

Här kan man tillägga att i vissa områden i Stockholm samverkar redan vakter, polis och biljettkontrollanter.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar