Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Recension av Homeland säsong 7

- - - varning för några spoilers - - - 

Den första säsongen av Homeland är en av de bästa enskilda säsongerna på TV, någonsin. Säsong 1 uppskattas inte bara av oss som hyser ett särskilt intresse kring underrättelse- och säkerhetsfrågor, utan slår an något allmänmänskligt som gör serien tillgänglig för flertalet. Förmodligen beror detta på att seriens karaktärer är nyanserade, komplexa – de drar åt flera håll samtidigt, de känner sig splittrade, tvivlar och kämpar med rätt och fel både professionellt och privat.

Därefter har serien varierat i kvalitet. För egen del håller jag även säsong 2 och 5 högt.

Seriens skapare har under åren hållit ett finger i luften och det som inledningsvis handlade om USA:s relationer i mellanöstern – sociala, militära, politiska, och hur islamistisk terror påverkade och motarbetades av CIA, har förskjutits mot Ryssland. Närmare bestämt hur Ryssland, i serien, använder dubbelagenter, spioner, påverkansarbete – och allt det som går under beteckningen ”aktiva åtgärder”.

Under säsong 7 blommar denna problematik ut – vilket också står i paritet till en stor del av den diskussion som nu förs i USA och alltmer börjar oroa inte bara de amerikanska underrättelseorganen utan även sprids i mainstreammedia och bland delar av befolkningen. USA:s biträdande justitieminister Rod Rosenstein utsåg i maj 2017 den förre FBI-chefen Robert Mueller att utreda Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Flera gripanden har genomförts i kretsen runt Donald Trump. Att rysk underrättelsetjänst genomförde påverkansoperationer råder det knappast något tvivel om och sociala medier har pekats ut som ett verktyg, detsamma gäller för Wikileaks som spred skyddad information från demokratiska partiet.

 

I Homeland säsong 7 presenteras en världsbild där en kvinnlig president sitter vid makten, hon har fängslat en rad personer från de inhemska underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna, som hon menar har motarbetat henne på ett illegalt sätt. Parallellt återfinns en närmast militant motståndsrörelse som arbetar med propaganda och illvilja emot henne. Som grädde på moset uppdagas att en särskilt illistig del av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU aktivt och med hjälp av nyttiga idioter och ett välplacerat nätverk gör allt för att underminera presidenten.

I centrum för allt detta återfinns vår hjälte, den tidigare CIA-operatören, den numera arbetslöse, bipolära ensamstående mamman Carrie Mathison (Claire Danes) – som bor hemma hos sin systers familj. Hela hennes tillvaro präglas av att på eget bevåg och med mycket illegala metoder utreda misstänkta saker kring presidenten och hennes krets. Allt medan hon granskar, utreder och blir lurad – så förlorar hon allt mer greppet om sin vardag – och sin lilla dotter.

Flera avsnitt kan kokas ned till att handla om hur en utarbetad mamma, med psykisk sjukdom, gör allt för ”saken” medan vardagen allt mer faller samman. Allt detta fångas på ett träffsäkert om än tillspetsat sätt.

För oss som med oroad blick följer utvecklingen i Ryssland – den inhemska repressionen mot det fria ordet, förföljelserna av oliktänkande, homosexuella – och den kraftfulla militära upprustningen, de alltmer utåtriktade krigsövningarna och krigföringen i östra Ukraina och i Syrien, skulle kanske kunna lockas av temat i Homeland säsong 7.

Men det blir lite mycket.

Inte för att de så kallade aktiva åtgärder som dramatiseras alltid är långt ifrån de beskrivningar som finns att ta del av från reella händelser, utan för att det går för snabbt, det blir för slarvigt – manierat.

Rysk underrättelsetjänst var seriens fokus redan under säsong 5 (som utspelade sig i Berlin), men där fanns en mer realistisk och mindre förenklad bild av den ryska underrättelsetjänstens arbete. Nu går Homeland ”all in” – allt i GRU:s/SVR:s verktygslådor ska bygga upp säsongens dramaturgiska vändningar.

Allra värst, direkt undermåligt blir det under säsongens två sista avsnitt, som till stor del utgör en hemlig underrättelseoperation med amerikanska specialsoldater och skarpladdade vapen i Moskva.

Mycket tyder på att både amerikaner och ryssar har agerat på motsatt sidas territorium under kalla kriget i hemliga operationer, men knappast som här – där både operationens initiering, relativa misslyckande och reträtt är som hämtad ur en riktigt usel B-film.

Dessutom inleds ett smärre underrättelse-inbördeskrig i Moskva mellan GRU (den militära underrättelsetjänsten) och SVR (ryska federationens yttre underrättelsetjänst) som är närmast löjeväckande. Det hela är initierat av den amerikanske presidentens säkerhetsrådgivare som på plats i Moskva lyckas utpressa SVR:s chef.

Nåväl, hur serien slutar i detalj ska jag kanske inte avslöja, men man kan lugnt konstatera att säsongen avslutas – överraskning! –  med en klar öppning för fortsättning. Och redan nu diskuterar seriens skapare säsong 8. Frågan är om det här kanske ändå var min sista säsong av Homeland. Å andra sidan är den karaktär som fantastiska Claire Danes har mejslat ut mycket svår att släppa.

Norra Syrien "for dummies"

Det var söndagen 6 oktober som Trump och Vita huset berättade att USA inte skulle stå ivägen för en turkisk militär operation i norra Syrien. De amerikanska trupper som sedan flera år har arbetat tillsammans med kurdiska trupper i striderna mot IS beordrades tillbaka.

Den turkiska operationen Peace spring inleddes 9 oktober med flygbombningar av flera städer i kurdkontrollerat område i norra Syrien.

---

Turkiska militära operationer i norra Syrien i närtid är inte något nytt. Under 2015, 2016 och 2018 genomförde Turkiet operationer i norra syrien. Under operationerna 2016 och 2018 samarbetade Turkiet med den turkiskstödda så kallade fria syriska armén. Peace spring är betydligt större än de tre tidigare.

---

Turkiets beskriver landets militära intervention i norra Syrien som en antiterrorinsats ty, resonerar man, YPG (den stora delen av SDF - Syrian Democratic Forces) är oskiljbar från den av både USA och EU terrorstämplade organisationen PKK.

Målet med insatsen, säger man, är att driva tillbaka de kurdledda styrkorna 30 km och inom det området föra in de syriska flyktingar som nu befinner sig i Turkiet.

Observera: detta är Turkiets officiella bild av saken, så den har förmedlats utåt.

Källa: Reuters.

---

I en artikel i brittiska Independent framkommer en annorlunda bild av Turkiets militära operation som ger en misstanke om att Turkiet talar med kluven tunga. Turkiet använder sig av krigare som knappast är väldrillade gentlemen som tar hänsyn till mänskliga rättigheter.

Journalisten Evin Rubar konstaterar på sitt twitterkonto: "Till världen säger Erdogan att syftet med hans invasion är terrorbekämpning. Inför turkisk publik döljer han inte att syftet är 'jihad'. Han kallar sina styrkor 'Mohammeds armé' . O regimtidning skrev: 'Go tell the infidels, Mohammed’s army has returned'"

---

Det är ingen hemlighet att YPG tillsammans med bl a amerikanska trupper har gjort stora insatser mot IS. Efter slutstriderna är det de kurdledda trupperna som har haft det övergripande ansvaret för att hålla tillfångatagna IS-medlemmar i fängelse, allt medan europeiska länder har vacklat om vad de ska göra med de medlemmar som också har medborgarskap i ett europeiskt land.

Efter att den turkiska operationen inleddes har de kurdledda styrkorna, enligt rapporterna, haft svårt att lägga kraft på att hålla IS-medlemmarna inlåsta.

Expressen rapporterar att så kallade IS-familjer har lyckats fly.

Foreign Policy rapporterar att turkstödda trupper släpper IS-medlemmar fria. Det finns därutöver en uppfattning om att det är Turkiets fel att IS-medlemmar plötsligt står fria HÄR.

---

I samband med att USA nu tar steget tillbaka och inte längre stödjer SDF tar Ryssland steget in och utlovar hjälp och målar samtidigt upp USA som en svikare - ungefär: "Hur kunde ni lita på dem!?".

Kurderna inser att de behöver hjälp och USA finns inte längre vid deras sida. För SDF handlar det om att överleva.

General Mazloum Abdi: "Om vi måste välja mellan kompromiss och folkmord så väljer vi vårt folk."

---

SDF är således överens med Assad och Ryssland om att den syriska armén tillsammans med SDF ska upprätthålla den norra syriska gränsen mot Turkiet.

---

Cecilia Uddén sammanfattade läget i ekots morgonsändning 14 oktober: "En dramatisk helg i norra Syrien med turkiska legosoldater som skjuter bakbundna kurdiska fångar. IS-anhängare som lyckas fly, turkisk beskjutning av en amerikansk bas och i går kväll nyheten att den syriska regimens styrkor är på väg till det kurdkontrollerade området efter en överenskommelse mellan Ryssland, SDF och Damaskus."

---

Reaktionerna från omvärlden rullar in, men vilken roll kommer de att spela? Ord är ord. Handling något annat men kostar så mycket mer än nydiskade kaffemuggar och kanelbullar. Rena fördömanden må förvisso låta fint och starkt.

Men stoppar de något? EU:s utrikesministrar dundrade på i går och fördömde Turkiets agerande.

Erdogan har svarat att om EU inte håller sig till att titta på så släpper han de 3,5 miljoner syriska flyktingar Turkiet har till Europa. "Varsågoda, ert ansvar"

Trump har vänt lite till hälften. Han tycker att Turkiet går för hårt fram, men de amerikanska ekonomiska sanktionerna som ska införas (i protest mot Turkiets agerande som Trump okejade) -- vilken betydelse kommer det att få?

Blir de ordentligt genomförda kan de skada Turkiet ekonomiskt, dvs skada Erdogan.

EU då? Kommer de att stoppa handeln med Turkiet -- kanske ställa in all turism till landet? Det skulle nog kännas.

Jag gissar att EU stannar vid ord.

---

Vad betyder USA:s agerande för bilden av USA. Den brittiske journalisten Edward Luce skriver så här på sitt twitterkonto:

"Worth emphasising the scale of the disaster Trump has wrought in the week since his call with Erdogan. 1. Revived Isis. 2. Cemented Assad’s grip on Syria. 3. Handed Russia yet another geopolitical windfall. 4. Betrayed the Kurds. 5. Immeasurably harmed US power. Of these, the last is the worst. I grew up in a world where, for all its faults, America was the last line of defence against barbarism. It took a long time to build that reputation, and it was often breached (Vietnam etc). It was nevertheless real. Trump is destroying it. The Kurds lost thousands of people defeating Isis. Trump has driven the Kurds into Russia's arms. The Russians mocked them (at the UN last week) for ever having trusted America, even while the US and Russia voted together against Europe to prevent a humanitarian pause. Other American friends will take note. The most pressing is Ukraine, where President Zelensky ten days ago cut a deal with Russia to hold elections in its east where Russia is fighting a proxy war. Hard to believe that would have happened if Kyiv retained any faith in the US. But Trump's message will be heard globally; In east Asia, where China's neighbours are squeezed between a US they depend on militarily, and a China they rely on for growth. They cannot place trust in America: In Europe, where it seems to be Christmas every day for Putin. And in the Middle East, where it is Russia that is seen as the rational external power. The Kurds are now under Russian "protection". I don't know whether it's too late to retrieve the benign image America had in most of the world. But the light is failing. Such warnings will inevitably prompt lots of whatabboutery. Trump has set the standard for that ("we're not so innocent.." etc. "We've rigged other people's elections"). Whatabboutery is the last refuge of the cynic. It wants to write the epitaph of America's best self."

Det är i alla fall ett perspektiv på saken.

Rätt är "materielbrist"

Vi var många som fnissade när varje mediekanal inklusive myndigheter envisades med att skriva "materialbrist" när Region Uppsala drabbades av materielbrist. Drabbades är förvisso kanske att ta i.

De förorsakade detta på egen hand då de inte säkerställde att den nya leverantören skulle kunna leverera engångsmaterial i tid.

Men var man än vände sig så insisterade tidningarna ändå på att det var materialbrist, som om det var murbruk eller järnmalm som saknades.

Material används för att konstruera materiel. Järn används för att göra en såg.

---

Jag tror att det var dag 1 under värnplikten som befälen introducerade de materiel vi som soldater skulle ha ansvar för och på vilket sätt vi skulle ta hand om dem.

Det var noggrant då att vi inte skulle blanda ihop våra persedlar med sten och jord via ett slarvigt språkbruk.

---

Men tiderna ändras. När jag efter en tid tog kontakt med en kamrat på en av de tidningar som envisas med att skriva material fast det ska vara materiel, så fick jag efter en tid tillbaka det här svaret:

"Man kan säga BÅDA😌☝️ vi har undersökt".

Samtalet var öppenhjärtigt och fördes med gott humör, kan jag lägga till.

---

När jag bad om källan så mindes inte vederbörande den just då.

Men när jag googlar på "material materiel" kommer den så kallade Frågelådan upp hos Institutet för språk och folkminnen. Där tas material och materiel upp. LÄS HÄR.

Slutsatsen där är: "Vi rekommenderar att man genomgående använder material". Dvs om både tegelsten och blodprovsnålar.

Resonemanget fram till slutsatsen är dock rätt dunkel och gör en poäng av ordens gemensamma latinska "materia". Läs och bedöm själv.

---

Min undran är ändå, varför denna slutsats rekommenderas - varför vill ett språkinstitut göra språket fattigare och minde nyansrikt?

Jag har aldrig förstått språkliga reduktionister, de som ser urvattningen som självändamål - förenkla, förenkla, förenkla.

I språket kan tankens nyanser komma till ytan. Jag, för egen del, ställer mig positiv till artikulation, mångfald och nyansrikedom.

Eller om man så vill. Skillnaden på stål och en pincett.

Så här reagerar kritikerna på litteraturpriset

SvD:s bevakning av Nobelpriset i litteratur tillfrågas författare och kritiker vad de tycker om att Peter Handke och Olga Tokarczuk får priset för 2018 respektive 2019.

Flera reaktioner är löjliga om än välbekanta.

---

- Olga Tokarczuk känner jag inte till, men det är väl underbart med en kvinna från Polen, säger författaren David Lagercrantz.

Men varför då - för att hon är kvinna? För att hon är från just Polen? Både och?

Men varför - är nationalitet och kön relevant? Gör något av detta den litterära insatsen bättre?

Tveksamt, säger jag.

---

- Med Olga Tokarczuk har man kanske haft en tanke på hennes roll i Polen och hennes dissidentstatus. Hon är absolut en värdig pristagare, säger kritikern Cecila Hansson.

Hennes roll? Dissidentstatus?

Men de litterära insatserna då, hur var det med den?

"Att det blev en österrikare tycker Cecilia Hansson är väldigt roligt.

– Det är ett stort kulturland, där olika röster kan finnas. När österrikiska författare kommer in i bilden blir det alltid en joker. Elfriede Jelinek skakade ju också om på sitt sätt."

??

---

Svenska akademien får naturligtvis välja och vraka som de vill och man kan kritisera deras val som man vill -- men nationalitet, kön och roller? Det är inte de sociala omständigheterna som ska bedömas. Det är litteraturen.

Agent eller dubbelagent

I den sevärda Netflix-dokumentären The Spy Who Fell to Earth (2019) regisserad av Tom Meadmore, beskrivs den egyptiske statstjänstemannen Ashraf Marwan som å ena sidan agent för Israels räkning eller å den andra som dubbelagent för Egypten.

Det vill säga: Antingen erbjöd han Israel hemliga uppgifter om Egypten eller så gav han på uppdrag av Egypten till Israel falska eller förvridna uppgifter om Egypten.

Hur han uppfattas beror på vem man frågar. Israeliska tjänstemän inom Mossad menar att han arbetade för dem, medan Egyptiska företrädare ser honom som någon som lurade Israel.

Men vad är sant?

---

Jag får en känsla av att han var både och. Med andra ord, både agent och dubbelagent. Samtidigt.

Min känsla bygger enbart på antagandet att saker och ting inte behöver vara antingen eller. De kan vara både och.

---

Grundteorin om en person som förråder sitt land och berättar för ett annat lands underrättelsetjänst att snart kommer mitt land att attackera er på det här sättet och planen är si och så - är att denne gör det för egen vinning (t ex pengar) eller av ideologiska skäl (politisk övertygelse, religion t ex).

Föreställningen om dubbelagenten är egentligen densamma fast lite mer komplex.

Dubbelagenten avslöjar egentligen inte hemligheter om sitt eget land för ett annat lands räkning. Det bara ser så ut för det andra landet. Men egentligen spelas ett dubbelspel där falsk eller semifalsk information i stället förvillar motståndaren.

Tanken är förstås att detta ska gagna det egna landet och dubbelagenten prisas i hemlighet med t ex pengar och ära.

---

Men historien är fylld av människor som har fått förtroendet av båda sidor: som är hjältar i båda lägren. Just sådan är bilden av Ashraf Marwan. Han fick en ståtlig, officiell begravning i Kario efter sin död med höga dignitärer på plats -- och han pekas samtidigt ut om en stor hjälte i Israel.

---

Marwan gifte sig tidigt med Egyptens president Nassers dotter -- men fick inte den höga position som hand hade förväntat sig. Blev han bitter? Växte en känsla av revansch?

Efter Nassers död fick han å andra sidan en hög position hos Sadat -- och det var då han ska ha börjat avslöja egyptiska statshemligheter för Israel. Något han sägs ha belönats rikligt för.

---

Men man skulle kunna säga att det finns en bild av att spionens drivkraft, trots sitt svek, är en känsla av lojalitet mot endera parten; att det inom spionen finns en fast kärna som speglar en konsekvent hållning. Ungefär: Jag spionerar för X på grund av motiv Y -- och att detta är något gripbart, logiskt och rationellt.

---

Samtidigt vet vi att inte varför många spioner förråder sina länder. Det hela är något som kan återberättas, de gjorde det, men det blir aldrig riktigt klarlagt varför, även om olika självbilder framträder, som "det var bra för avspänningen länderna emellan, egentligen gjorde jag det för freden" eller "de jävlarna behandlade mig som skit från dag ett, jag sparade lite material här och där för en regning dag" osv.

---

Här måste man dock förlika sig med att i vissa fall vet vi helt enkelt inte varför de förråder, och spionerna själva vet nog inte heller fullt ut alla gånger. Till ytan kommer ibland inte mer än att spioneriet var ett alternativ som fanns och det började hända och fortsatte därefter hända, eller något i den stilen.

Det skriver jag inte som ett försvar. Absolut nej.

---

När det kommer till Ashraf Marwan kan det vara så att antingen Egypten eller Israel har rätt. Men det kan vara så att båda har rätt -- eller fel, beroende på hur man ser på saken.

Det vill säga, han kan ha agerat för bådas räkning. Inte för att han tyckte att båda länderna hade "rätt".

Men varför? För att han kunde. För att han fick betalt av båda. För att det gav honom mening. För att han sågs som betydelsefull. Det gav hon makt. Han fick de mäktiga att lyssna. Etc.

Vem vet? Se dokumentären. Bedöm själv.

Sverige ger upp!

I skriften Om kriget kommer, först producerad av Försvarsstaben 1943, står det bl a så här:

"Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!"

Flera uppdaterade utgåvor gavs ut under åren.

---

Om den senaste tidens nyheter om icke-satsningarna på det svenska försvaret skulle sammanfattas i en ny broschyr från Försvaret skulle det kunna se ut så här:

 

Sverige vill inte försvara sig, kan inte försvara sig, och skall inte försvara sig! Vi ger upp! Varje meddelande om ett dugligt och fungerande försvar är falskt!

 

---

Det är ett vidunderligt understatement att säga att den svenska Försvarsmakten under kalla kriget är blott ett minne.

---

Svenska politiker har aktivt och med hårt arbete gjort allt som står i deras makt för att utarma, nedmontera och destruera den svenska försvarsmakten.

---

Det som en gång var folkförankrat i vilja och numerär har omvandlats till ett särintresse för de få.

---

 

När rapporterna i mars kom om att försvarsberedningen sprack pga osämja kring finansieringen var det många som höjde på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt, vill inte politikerna satsa på Försvarsmakten trots att utredningen pekar på ett behov?

För egen del var jag inte förvånad. Dessutom hade satsningen gett långt ifrån ett fullt funktionsdugligt försvar om kriget skulle komma.

---

En tid efter utredningen och den spruckna försvarsberedningen kom så några bud, jo det skulle bli en liten satsning ändå. Flera partier enades, men det är ju så mycket som kostar, mumlades det från finansdepartementet.

Nåväl. För just Försvarsmakten behöver vi nu således höja skatten. Inte för allt det där andra som kostar. Men för försvaret. Ack och ve. Suck och stön. Lät det från finansen.

---

Så skatten höjs. S, MP, L och C tittar förnöjt på.

Men så kom då beskedet. Nja, det blir inte så stor höjning som vi sa. Vi har förvisso höjt skatten, men det hela är inte uppräknat som det ska och det hela innebär en sisådär fyra miljarder mindre till Försvaret än vi sagt och planerat.

S, MP, L och C nickar vidare. Förnöjt. Med ny höjd skatt. Utan dugligt försvar.

Kort sagt: Sverige ger upp!

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar