Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Miljövänlig regering?

Aldrig någonsin tidigare har mijöfrågan varit så uppmärksammad i media. Flera tidningar har särskilda vinjetter där miljöartiklar publiceras, som Upsala Nya Tidnings (UNT) "Rädda klimatet" och Expressens "Klimat".

UNT:s miljörapportering handlar om det lokala, hur butiker sparar på plastpåsar och hur mammor och pappor äter mindre kött, flyger mindre, föregår med gott exempel inför barnen, osv.

Expressens ansats är mer nationell och internationell.

 

Den bästa miljögranskningen på senaste tid stod Kalla Fakta för när de kunde visa att den svenska statliga myndigheten Exportkreditnämnden gått in som garant med lånekrediter om 3,3 miljarder kronor för inköp av gasturbiner till ett gasutvinningsprojekt.

Projektet är lokaliserat till det synnerligen känsliga Arktis, närmare bestämt Jamalhalvön i Ryska Sibirien.

Man kan fråga sig varför svenska medborgare ska vara med och investera i det projekt som beräknas släppa ut 5,3 miljoner ton koldioxid varje år.

Som jämförelse: Hela Sverige totalt släpper ut 53 miljoner ton koldioxid varje år.

Källa: Expressen.

 

Anledningen till att Kalla Faktas reportage är bra miljöjournalistik är att reportaget indirekt visar hur skevt miljöarbetet blir. Svenska medborgare har, så att säga, mobiliserats att tänka miljö, att bita ihop kring bensinskatten, att återvinna, äta mindre kött, bojkotta sugrör, mm. Listan kan göras mycket lång.

Jag har t ex för egen del granskat ombyggnadsplaner av vägar mellan mindre tätorter och sett hur planeringsarbetet genomsyras av miljöfrågor. Ibland har jag t o m svårt att tro att nya vägar ens kan byggas -- som naturligtvis leder till mer utsläpp av koldioxid.

Samtidigt investerar som i exemplet ovan Sverige i ett stort projektet i ryska arktis där utvinningen av naturgas är omfattande och där koldioxidutsläppen alltså motsvarar en tiondel av hela Sveriges koldioxidutsläpp.

 

Det är regeringen som styr riket -- men hur miljövänlig är regeringen egentligen?

SvD:s ubåtsartikel oroar

Eftersom jag på Twitter följer ett antal personer verksamma inom Försvarsmakten blev det snabbt tydligt att Svenska Dagbladets artikel publicerad på nätet i gårkväll om ubåtshändelserna 2014 i Stockholms skärgård uppfattades som kontroversiell. Minst sagt.

I SvD:s artikel Hetaste ubåtsbeviset var signal till SMHI:s boj, skriven av försvarsreporter Jonas Gummesson, presenteras ett potentiellt sakförhållande kring en påstådd observation som, enligt artikeln, först ska ha åtnjutit stor uppmärksamhet och tyngd inom Försvarsmakten, men som senare avfärdats, ty det visade sig, enligt artikeln, att just den observationen inte härörde från främmande makts ubåt utan från en boj tillhörande SMHI.

Snopet för Försvarsmakten, skulle man kunna säga: Signal från väderboj misstas för ubåt. Det är väl en nyhet i sig.

---

I artikeln redovisas vidare var bojen befann sig, att den varit trasig och att en signal sändes ut under arbetet med bojen. Det är då denna signal, som Försvarsmakten under ett skede under underrättelseoperationen Örnen, ska ha uppfattats komma från en ubåt från främmande makt.

Vidare ska dåvarande ÖB under en period ha betonat hur central just denna observation var för att Försvarsmakten kunde konstatera att det rörde sig om främmande makts undervattensverksamhet.

---

Nå? Vad handlar då detta om och hur är reaktionerna? Har Försvarsmakten gjort bort sig totalt och till och med lurat svenska folket? Eller har SvD skrivit en artikel med dunkla motiv?

---

Först måste man konstatera att hur det än ligger till med bojen och uppgifterna som presenteras kring den så vet vi inte så mycket. Inte att just beskrivningen av bojen inte är tydlig. Men sakförhållandet är kvalificerat hemligt och således ligger det bortom insyn. Att Gummesson kan skriva om det beror på att någon/några med förmodat verklig insyn har läckt uppgifterna till honom eller så är uppgifterna inte sanna, de kommer från annat håll och är fabricerade. Vi får anta att SvD har, så långt det går, säkerställt att uppgifterna är sanna.

Inte med det sagt att kvalificerat hemliga uppgifter ska rapas ut i etern hursomhelst. Röjandet av hemliga uppgifter kan bedömas som spioneri.

---

En kort personlig reflektion. Jag har rapporten från operation Örnen eller den i folkmun så kallade ubåtsjakten från 2014. Det är bara det att den är ordentligt maskad eftersom innehållet bedöms innehålla uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet.

Jag vill läsa rapporten, men jag får erkänna att det för min del inte handlar om "need to know" utan "nice to know", även om jag i mina bästa stunder tycker mig angränsa till det första: Klart jag vill förmedla hemliga bevis som för svenska folket kan visa att främmande makts ubåtar har varit här. Svenskarna behöver sanningen, och främmande makts ubåtar är inte bara "trevligt info".

---

Men har de varit det då? Var främmande makt här 2014 och kränkte nationens inre vatten? Enligt SvD:s artikel kan man förledas att tro att så absolut inte var fallet. I ingressen till artikeln står det nämligen så här: "Den 'bekräftade ubåten' från jakten i Stockholms skärgård 2014 var ingen ubåt – utan en ljudsignal till SMHI:s havsboj i Östersjön."

---

Visst kan man nu tro att jasså nähä det var ingen ubåt?

---

I artikelns sista stycken beskrivs sedan Försvarsmaktens slutsats om händelserna under operation Örnen. Försvarsmaktens slutsats, trots att den beskrivna SMHI-bojen har strykts ur bevislistan, är: "det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014." En rad andra observationer från Försvarsmakten, privatpersoner och SÄPO ligger till grund för slutsatsen.

Men SvD misstänkliggör denna slutsats genom artikelns avslutande citat: "Man kan inte slå ihop flera observationer och få fram ett högre värde, man måste titta på var och en för sig och här finns det nu inget på den högsta nivån, det är ett rent konstaterade, säger en person med insyn i materialet."

Det är klart att många frågar sig vem denne person med insyn i materialet är. Hur kan denne vara så säker på sin sak?

Här kan man återigen betona att innehållet i rapporten där 21 observationer ligger till grund för Försvarsmaktens slutsats är kvalificerat hemlig, den högsta säkerhetsskyddsklassen på en skala mellan 1 och 4 utifrån vilken skada för Sveriges säkerhet som kan uppstå om uppgifterna röjs.

Meddelarfriheten, en av de friheter journalister känner särskild vurm inför, är dock inte helt okomplicerad i fall som rör rikets säkerhet.

---

Har Försvarsmakten verkligen mörkat att de misstog bojsignalen för en ubåt?

Så här skrev Försvarsmakten redan 23 september 2015: "Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen. Det oaktat kvarstår bedömningen genom analysen att det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränkts."

De nämner inte en boj, men de är tydliga med att observationen "i höstas" som sådan inte längre ingår i bedömningsunderlaget. Likväl: Inre vatten har kränkts, det är ställt utom allt rimligt tvivel.

Läs DN:s försvarsreporter Mikael Holmströms kommentar av uppgifterna i SvD.

---

Försvarsmakten gör bedömningen att uppgifterna i den rapport där de 21 observationerna redovisas är uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet och uppgifterna kan antas störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om de röjs.

Någon bedömning av det går inte att göra av uppenbara skäl.

Men nog är det lätt att tänka att om FM/regeringskansliet öppet, redigt och klart redovisade t ex de bottenspår som det talats om här och visade upp dem, berättade om sammanhanget, vilka länder som kan lämna sådana spår med mera, etcetera, så skulle svenska folket förstå saken bättre och en del frågetecken skulle skingras.

---

Så till de starka reaktionerna. Vad tycker personer inom Försvarsmakten om SvD:s artikel?

Genomgående är man kritisk, skulle jag säga, vilket också ett belysande inlägg från Niklas Wiklund vittnar om som rubricerats "Desinformation!"

Jag återger här inläggets inledning: "SvD formulerar artikelrubrik och ingress på ett sätt som av en icke insatt läsare, inte kan tolkas på annat sätt än att allting var fel, att det inte existerade någon främmande undervattensverksamhet överhuvudtaget under oktober månad 2014. Detta är en helt felaktig slutsats. Än värre är det att i princip alla övriga mediakanaler köper rapporteringen helt okritiskt."

Inlägget diskuterar inte Örnen -- utan SvD:s artikel och hur innehållet i den har förflyttat sig och transformerat till Sveriges television, Sveriges radio samt Expressen.

Slutsatsen är att Wiklund ställer sig starkt kritisk till mediekanalernas oförmåga att vara källkritiska.

Det är lätt att hålla med honom

---

Det kan här tilläggas att både Sveriges radio och Sveriges television har särskilda uppgifter vid krig. Befolkningen ska kunna vända sig till dessa mediekanaler och känna förtroende och visshet om att här kommer faktagranskade uppgifter som är sanna, relevanta och av stort allmänt intresse.

Den reaktion på "Försvarstwitter" som jag därför hajade till mest inför och också kände sympati inför var denna:

"I händelse av krisläge. Stäng genast av svt."

Det är klart att jag vill sträcka ut en hand och säga nej, så illa är det inte!

Men är det inte det? En sådan bild av statsradion och statstelevisionen kan vi inte ha. Med andra ord: De behöver bli bättre. Mycket bättre.

Norra Syrien "for dummies"

Det var söndagen 6 oktober som Trump och Vita huset berättade att USA inte skulle stå ivägen för en turkisk militär operation i norra Syrien. De amerikanska trupper som sedan flera år har arbetat tillsammans med kurdiska trupper i striderna mot IS beordrades tillbaka.

Den turkiska operationen Peace spring inleddes 9 oktober med flygbombningar av flera städer i kurdkontrollerat område i norra Syrien.

---

Turkiska militära operationer i norra Syrien i närtid är inte något nytt. Under 2015, 2016 och 2018 genomförde Turkiet operationer i norra syrien. Under operationerna 2016 och 2018 samarbetade Turkiet med den turkiskstödda så kallade fria syriska armén. Peace spring är betydligt större än de tre tidigare.

---

Turkiets beskriver landets militära intervention i norra Syrien som en antiterrorinsats ty, resonerar man, YPG (den stora delen av SDF - Syrian Democratic Forces) är oskiljbar från den av både USA och EU terrorstämplade organisationen PKK.

Målet med insatsen, säger man, är att driva tillbaka de kurdledda styrkorna 30 km och inom det området föra in de syriska flyktingar som nu befinner sig i Turkiet.

Observera: detta är Turkiets officiella bild av saken, så den har förmedlats utåt.

Källa: Reuters.

---

I en artikel i brittiska Independent framkommer en annorlunda bild av Turkiets militära operation som ger en misstanke om att Turkiet talar med kluven tunga. Turkiet använder sig av krigare som knappast är väldrillade gentlemen som tar hänsyn till mänskliga rättigheter.

Journalisten Evin Rubar konstaterar på sitt twitterkonto: "Till världen säger Erdogan att syftet med hans invasion är terrorbekämpning. Inför turkisk publik döljer han inte att syftet är 'jihad'. Han kallar sina styrkor 'Mohammeds armé' . O regimtidning skrev: 'Go tell the infidels, Mohammed’s army has returned'"

---

Det är ingen hemlighet att YPG tillsammans med bl a amerikanska trupper har gjort stora insatser mot IS. Efter slutstriderna är det de kurdledda trupperna som har haft det övergripande ansvaret för att hålla tillfångatagna IS-medlemmar i fängelse, allt medan europeiska länder har vacklat om vad de ska göra med de medlemmar som också har medborgarskap i ett europeiskt land.

Efter att den turkiska operationen inleddes har de kurdledda styrkorna, enligt rapporterna, haft svårt att lägga kraft på att hålla IS-medlemmarna inlåsta.

Expressen rapporterar att så kallade IS-familjer har lyckats fly.

Foreign Policy rapporterar att turkstödda trupper släpper IS-medlemmar fria. Det finns därutöver en uppfattning om att det är Turkiets fel att IS-medlemmar plötsligt står fria HÄR.

---

I samband med att USA nu tar steget tillbaka och inte längre stödjer SDF tar Ryssland steget in och utlovar hjälp och målar samtidigt upp USA som en svikare - ungefär: "Hur kunde ni lita på dem!?".

Kurderna inser att de behöver hjälp och USA finns inte längre vid deras sida. För SDF handlar det om att överleva.

General Mazloum Abdi: "Om vi måste välja mellan kompromiss och folkmord så väljer vi vårt folk."

---

SDF är således överens med Assad och Ryssland om att den syriska armén tillsammans med SDF ska upprätthålla den norra syriska gränsen mot Turkiet.

---

Cecilia Uddén sammanfattade läget i ekots morgonsändning 14 oktober: "En dramatisk helg i norra Syrien med turkiska legosoldater som skjuter bakbundna kurdiska fångar. IS-anhängare som lyckas fly, turkisk beskjutning av en amerikansk bas och i går kväll nyheten att den syriska regimens styrkor är på väg till det kurdkontrollerade området efter en överenskommelse mellan Ryssland, SDF och Damaskus."

---

Reaktionerna från omvärlden rullar in, men vilken roll kommer de att spela? Ord är ord. Handling något annat men kostar så mycket mer än nydiskade kaffemuggar och kanelbullar. Rena fördömanden må förvisso låta fint och starkt.

Men stoppar de något? EU:s utrikesministrar dundrade på i går och fördömde Turkiets agerande.

Erdogan har svarat att om EU inte håller sig till att titta på så släpper han de 3,5 miljoner syriska flyktingar Turkiet har till Europa. "Varsågoda, ert ansvar"

Trump har vänt lite till hälften. Han tycker att Turkiet går för hårt fram, men de amerikanska ekonomiska sanktionerna som ska införas (i protest mot Turkiets agerande som Trump okejade) -- vilken betydelse kommer det att få?

Blir de ordentligt genomförda kan de skada Turkiet ekonomiskt, dvs skada Erdogan.

EU då? Kommer de att stoppa handeln med Turkiet -- kanske ställa in all turism till landet? Det skulle nog kännas.

Jag gissar att EU stannar vid ord.

---

Vad betyder USA:s agerande för bilden av USA. Den brittiske journalisten Edward Luce skriver så här på sitt twitterkonto:

"Worth emphasising the scale of the disaster Trump has wrought in the week since his call with Erdogan. 1. Revived Isis. 2. Cemented Assad’s grip on Syria. 3. Handed Russia yet another geopolitical windfall. 4. Betrayed the Kurds. 5. Immeasurably harmed US power. Of these, the last is the worst. I grew up in a world where, for all its faults, America was the last line of defence against barbarism. It took a long time to build that reputation, and it was often breached (Vietnam etc). It was nevertheless real. Trump is destroying it. The Kurds lost thousands of people defeating Isis. Trump has driven the Kurds into Russia's arms. The Russians mocked them (at the UN last week) for ever having trusted America, even while the US and Russia voted together against Europe to prevent a humanitarian pause. Other American friends will take note. The most pressing is Ukraine, where President Zelensky ten days ago cut a deal with Russia to hold elections in its east where Russia is fighting a proxy war. Hard to believe that would have happened if Kyiv retained any faith in the US. But Trump's message will be heard globally; In east Asia, where China's neighbours are squeezed between a US they depend on militarily, and a China they rely on for growth. They cannot place trust in America: In Europe, where it seems to be Christmas every day for Putin. And in the Middle East, where it is Russia that is seen as the rational external power. The Kurds are now under Russian "protection". I don't know whether it's too late to retrieve the benign image America had in most of the world. But the light is failing. Such warnings will inevitably prompt lots of whatabboutery. Trump has set the standard for that ("we're not so innocent.." etc. "We've rigged other people's elections"). Whatabboutery is the last refuge of the cynic. It wants to write the epitaph of America's best self."

Det är i alla fall ett perspektiv på saken.

Rätt är "materielbrist"

Vi var många som fnissade när varje mediekanal inklusive myndigheter envisades med att skriva "materialbrist" när Region Uppsala drabbades av materielbrist. Drabbades är förvisso kanske att ta i.

De förorsakade detta på egen hand då de inte säkerställde att den nya leverantören skulle kunna leverera engångsmaterial i tid.

Men var man än vände sig så insisterade tidningarna ändå på att det var materialbrist, som om det var murbruk eller järnmalm som saknades.

Material används för att konstruera materiel. Järn används för att göra en såg.

---

Jag tror att det var dag 1 under värnplikten som befälen introducerade de materiel vi som soldater skulle ha ansvar för och på vilket sätt vi skulle ta hand om dem.

Det var noggrant då att vi inte skulle blanda ihop våra persedlar med sten och jord via ett slarvigt språkbruk.

---

Men tiderna ändras. När jag efter en tid tog kontakt med en kamrat på en av de tidningar som envisas med att skriva material fast det ska vara materiel, så fick jag efter en tid tillbaka det här svaret:

"Man kan säga BÅDA😌☝️ vi har undersökt".

Samtalet var öppenhjärtigt och fördes med gott humör, kan jag lägga till.

---

När jag bad om källan så mindes inte vederbörande den just då.

Men när jag googlar på "material materiel" kommer den så kallade Frågelådan upp hos Institutet för språk och folkminnen. Där tas material och materiel upp. LÄS HÄR.

Slutsatsen där är: "Vi rekommenderar att man genomgående använder material". Dvs om både tegelsten och blodprovsnålar.

Resonemanget fram till slutsatsen är dock rätt dunkel och gör en poäng av ordens gemensamma latinska "materia". Läs och bedöm själv.

---

Min undran är ändå, varför denna slutsats rekommenderas - varför vill ett språkinstitut göra språket fattigare och minde nyansrikt?

Jag har aldrig förstått språkliga reduktionister, de som ser urvattningen som självändamål - förenkla, förenkla, förenkla.

I språket kan tankens nyanser komma till ytan. Jag, för egen del, ställer mig positiv till artikulation, mångfald och nyansrikedom.

Eller om man så vill. Skillnaden på stål och en pincett.

Så här reagerar kritikerna på litteraturpriset

SvD:s bevakning av Nobelpriset i litteratur tillfrågas författare och kritiker vad de tycker om att Peter Handke och Olga Tokarczuk får priset för 2018 respektive 2019.

Flera reaktioner är löjliga om än välbekanta.

---

- Olga Tokarczuk känner jag inte till, men det är väl underbart med en kvinna från Polen, säger författaren David Lagercrantz.

Men varför då - för att hon är kvinna? För att hon är från just Polen? Både och?

Men varför - är nationalitet och kön relevant? Gör något av detta den litterära insatsen bättre?

Tveksamt, säger jag.

---

- Med Olga Tokarczuk har man kanske haft en tanke på hennes roll i Polen och hennes dissidentstatus. Hon är absolut en värdig pristagare, säger kritikern Cecila Hansson.

Hennes roll? Dissidentstatus?

Men de litterära insatserna då, hur var det med den?

"Att det blev en österrikare tycker Cecilia Hansson är väldigt roligt.

– Det är ett stort kulturland, där olika röster kan finnas. När österrikiska författare kommer in i bilden blir det alltid en joker. Elfriede Jelinek skakade ju också om på sitt sätt."

??

---

Svenska akademien får naturligtvis välja och vraka som de vill och man kan kritisera deras val som man vill -- men nationalitet, kön och roller? Det är inte de sociala omständigheterna som ska bedömas. Det är litteraturen.

Agent eller dubbelagent

I den sevärda Netflix-dokumentären The Spy Who Fell to Earth (2019) regisserad av Tom Meadmore, beskrivs den egyptiske statstjänstemannen Ashraf Marwan som å ena sidan agent för Israels räkning eller å den andra som dubbelagent för Egypten.

Det vill säga: Antingen erbjöd han Israel hemliga uppgifter om Egypten eller så gav han på uppdrag av Egypten till Israel falska eller förvridna uppgifter om Egypten.

Hur han uppfattas beror på vem man frågar. Israeliska tjänstemän inom Mossad menar att han arbetade för dem, medan Egyptiska företrädare ser honom som någon som lurade Israel.

Men vad är sant?

---

Jag får en känsla av att han var både och. Med andra ord, både agent och dubbelagent. Samtidigt.

Min känsla bygger enbart på antagandet att saker och ting inte behöver vara antingen eller. De kan vara både och.

---

Grundteorin om en person som förråder sitt land och berättar för ett annat lands underrättelsetjänst att snart kommer mitt land att attackera er på det här sättet och planen är si och så - är att denne gör det för egen vinning (t ex pengar) eller av ideologiska skäl (politisk övertygelse, religion t ex).

Föreställningen om dubbelagenten är egentligen densamma fast lite mer komplex.

Dubbelagenten avslöjar egentligen inte hemligheter om sitt eget land för ett annat lands räkning. Det bara ser så ut för det andra landet. Men egentligen spelas ett dubbelspel där falsk eller semifalsk information i stället förvillar motståndaren.

Tanken är förstås att detta ska gagna det egna landet och dubbelagenten prisas i hemlighet med t ex pengar och ära.

---

Men historien är fylld av människor som har fått förtroendet av båda sidor: som är hjältar i båda lägren. Just sådan är bilden av Ashraf Marwan. Han fick en ståtlig, officiell begravning i Kario efter sin död med höga dignitärer på plats -- och han pekas samtidigt ut om en stor hjälte i Israel.

---

Marwan gifte sig tidigt med Egyptens president Nassers dotter -- men fick inte den höga position som hand hade förväntat sig. Blev han bitter? Växte en känsla av revansch?

Efter Nassers död fick han å andra sidan en hög position hos Sadat -- och det var då han ska ha börjat avslöja egyptiska statshemligheter för Israel. Något han sägs ha belönats rikligt för.

---

Men man skulle kunna säga att det finns en bild av att spionens drivkraft, trots sitt svek, är en känsla av lojalitet mot endera parten; att det inom spionen finns en fast kärna som speglar en konsekvent hållning. Ungefär: Jag spionerar för X på grund av motiv Y -- och att detta är något gripbart, logiskt och rationellt.

---

Samtidigt vet vi att inte varför många spioner förråder sina länder. Det hela är något som kan återberättas, de gjorde det, men det blir aldrig riktigt klarlagt varför, även om olika självbilder framträder, som "det var bra för avspänningen länderna emellan, egentligen gjorde jag det för freden" eller "de jävlarna behandlade mig som skit från dag ett, jag sparade lite material här och där för en regning dag" osv.

---

Här måste man dock förlika sig med att i vissa fall vet vi helt enkelt inte varför de förråder, och spionerna själva vet nog inte heller fullt ut alla gånger. Till ytan kommer ibland inte mer än att spioneriet var ett alternativ som fanns och det började hända och fortsatte därefter hända, eller något i den stilen.

Det skriver jag inte som ett försvar. Absolut nej.

---

När det kommer till Ashraf Marwan kan det vara så att antingen Egypten eller Israel har rätt. Men det kan vara så att båda har rätt -- eller fel, beroende på hur man ser på saken.

Det vill säga, han kan ha agerat för bådas räkning. Inte för att han tyckte att båda länderna hade "rätt".

Men varför? För att han kunde. För att han fick betalt av båda. För att det gav honom mening. För att han sågs som betydelsefull. Det gav hon makt. Han fick de mäktiga att lyssna. Etc.

Vem vet? Se dokumentären. Bedöm själv.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar