Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Filmhistorien är här och nu

Vi lever i en kulturell period där vi kan se filmer från 1930-talet, lyssna på skivor från 60-talet och se om tv-serier från vår barndom - men ändå tycks vi fast i vår egen tid.
Det förvånar mig ofta hur få som är intresserad av annat än det som finns framför dem i videohyllan eller som surrar på topplistan på P3.


Film-, tv- och musikhistorien ligger där öppen att erövra om och om igen, för var och en. Men det kan vara svårt att hitta en ingång - var ska man börja? Här nedan skriver jag om film från förr - som hade bättre manus, roligare intriger, bättre regi, coolare skådespelare och mer genuin sensmoral än i dag.

Man bör se en film av Billy Wilder.
Sunset Boulevard (1950) om en fd filmstjärna snärjer en ung arbetslös manusförfattare och de planerar hennes återtåg som pånyttfödd stjärna i en Hollywood som hellre väljer nytt än återanvänder gammalt. Ren magi, inte minst eftersom stumfilmsaktrisen spelas av Gloria Swanson - som själv var stjärna under stumfilmstiden. Håll dessutom ögonen öppna för flera andra fd stumfilmsstjärnor i filmen, som redan under 50-talet var närmast borglömda.
Eller varför inte Wilders The Apartment (1960) om en hunsad kontorsarbetare i New York, vars lägenhet används av hans chefer för att förföra sekreterarna på jobbet.

Man måste se en film med Cary Grant.
De flesta gör misstaget att välja någon av Grants 50-talsfilmer, och javisst där finns flera pärlor. Men det är 30-talets och det tidiga 40-talets Cary Grant som får den mest luttrade att dra på smilbanden. Ingen kan snubbla så elegant som Cary Grant - för att i nästa stund ledigt öppna champagneflaskan. Se Holiday (1938) eller The Philadelphia Story (1940) där Grant spelar mot Katharine Hepburn - kärlek och personkemi som Hollywood i dag inte ens kan drömma om i sina mest hypade romantiska komedier.

Man ska se en film av Ernst Lubitsch.
Den mest begåvade regissören. För den som uppskattar finurligheter, storstadselegans, luriga intriger och en dialog som kräver lite mer av betraktaren. Se Trouble in Paradise (1932) eller The shop around the corner (1940) - som förövrigt är den överlägsna förlagan till You've got Mail (1998) med Tom Hanks och Meg Ryan. Lubitsch har förmågan att i varje film överraska. Det går aldrig att räkna ut hur det ska gå.

Man är rent ut sagt ovanligt dum om man inte ser en film med Gary Cooper.
Få skådespelare från Hollywoods "golden era" är i dag så bortglömda som Cooper. Ingen aktör var lika snygg, populär och hade samma chosefria framtoning. Den som inte har sett Mr Deeds goes to Town (1936) och Meet John Doe (1941) - båda regisserade av Frank Capra - kan inte kalla sig filmintresserad. Här fångas det moderna amerikanska samhällets fällor och öppningar.

Det är ovanligt trist att inte se en film med Marlene Dietrich.
När Marlene Dietrich kom till Hollywood i sällskap med den tyske regissören Josef von Sternberg tog hon filmbranschen med storm. Ingen hade tidigare varit så kylig och tuff och samtidigt så omöjlig att slita blicken ifrån. När hon i von Sternbergs Morocco (1930) som nattklubbssångerska kysser en kvinna i publiken stod tiden still. Ingen kunde rå på Dietrich. Under några år var hon störst och gjorde vad hon ville.

Gör dig själv en tjänst - se en film med Ingrid Bergman.
Ingen är så äkta som Ingrid Bergman. Kontrasten mot hennes amerikanska kollegor är påtaglig. Och hon är dessutom både "vanlig" och cool. Se henne i Alfred Hitchcocks Spellbound (1945) som suspekt psykoanalytiker mot Gregory Peck. Eller i den stora klassikern Casablanca (1942) mot Humphrey Bogart.

Det fantastiska i sammanhanget är att film från den här tiden inte helt är från en svunnen tid - den finns här och nu, bara vi vill. DVD-filmer går att hitta på flera olika sajter som t ex Amazon. Ödsla inte tid på alla de urbota tråkiga dussinfilmer som spottas fram från Hollywood och går i repris på TV3. Gör livet lite roligare - se bra film.

Återkommer vissa personlighetsdrag?

Visst skulle man kunna tro att särskilda egenskaper hos en person skulle kunna leda till mer eller mindre lämplighet för ett visst arbete. Jag har lite i förbifarten försökt klura ut om vissa personlighetsdrag hos läkare liksom återkommer på de olika klinikerna. Men min "studie" är knappast entydig.

Den allra mest anmärkningsvärda myten som år efter år återkommer i, får man nog konstatera, rätt larviga artiklar är att många kirurger är psykopater. Googla på psykopat och kirurg, se själv hur ofta detta upprepas.

Det tar nog förvisso en liten stund innan det går att avkoda huruvida en person är psykopat eller ej, de psykopatiska, härskardrivna dragen lär väl inte komma fram om inte personen i fråga utmanas eller i varje fall känner sig utmanad.

Jag har inte sett några kirurger som jag misstänker är psykopater, däremot undrar jag var myten kommer ifrån. Är det något som utmärker kirurger är det att de gärna är just kirurger, det vill säga att vara kirurg är något hedersamt och något att vara stolt över. Svårt att säga emot, kan jag tycka. Kommer det till kritan är en kirurg mycket välbehövlig. För någon gång övergår magvärken i något verkligt akut - och då kan det röra sig om en inflammerad blindtarm. Den ska bort. Där och då räddar kirurgen ditt liv, om denne gör ett bra jobb.

Kirurgi fascinerar - det gäller att vara beslutskompetent, men inte bara visavi "nu ska det skäras", utan det är lika viktigt att kunna vänta, se hur saker utvecklar sig. Att skära i någon medför alltid infektions- och blödningsrisk.

En av de saker som har varit spännande under termin sju i Sundsvall är att ha fått vara med under ingrepp och assistera, lägga ett snitt, assistera och sy. Utmanande och svettigt till en början, men det var förvånansvärt hur snabbt jag vande mig vid att stå vid ett öppet sår klädd i sterila kläder från topp till tå. Samtidigt piper apparterna som monitorerar hjärta och andning. Sjuksyrrorna rör sig fram och tillbaka i salen, hämtar instrument och kompresser.

---

En annan kategori läkare jag har stött på den här terminen är anestesiologerna - eller narkosläkarna som de ofta kallas.

Det har varit särskilt spännande att vara med dem då min far är pensionerad narkosläkare. Äntligen har jag fått insyn i den arbetslunk han hade under alla år.

Det enda negativa var att placeringen var så kort: knappt två veckor. Här hade jag önska mer tid.

Det var också en placering där mycket praktiska moment genomfördes. Jag har övat på att hålla fria luftvägar, hålla mask och sug och att sätta nål, med mera.

Åtminstone för mig är placeringarna där jag får göra mycket, ha tät patientkontakt de roligaste. Men mycket av tiden som läkare går till både analys och administration. Exakt hur mycket som går till administration finns det anledning att återkomma till.

Anestesiologerna tenderar att ha rätt låg puls under en vissa delsträckor för att plötsligt behöva springa genom halva sjukhuset för att reda upp en knepig situation. Narkosläkarnas primära arbetsplats är på operationssal (eller däromkring) och på intensivvårdsavdelningen, där läkartätheten per patient är tämligen hög. Där är patienterna mycket sjuka och kräver både tung omvårdnad och avancerad vård i form med t ex respirator.

Narkosläkaren måste således fungera under perioder med både lågintensiva insatser och plötsliga högintensiva insatser.

En spännande utmaning, som helt klar lockar.

Del 2: Om den civila beredskapen

Strömmen går. Vattnet kommer inte längre ur kranen. Mobiltelefonen är död.
Det börjar bli kallt, du är hungrig - du tar en pizza ur frysen...

Plötsligt: På radion kommer information om hur du ska göra. Ta dig till centralplatsen, där finns vatten, mat, värme och filtar. Där finns även räddningstjänsten, polisen och hemvärnet. Här samlas barn och vuxna för att planera hur krisen ska hanteras - alla ska med och enighet råder på platsen. Kommunledningen har redan tagit sig till bergrummet. Sjukvården har flyttat ned delar av verksamheten till skyddsrummen och blixtinkallar ledig personal inklusive nyblivna pensionärer. Förråden med nödproviants öppnas upp. Kontokorten är meningslösa när strömmen har gått, men alla har tagit ut kontanter…

Nej. Så kommer det inte att bli.

I alla fall inte inom en överskådlig framtid. Vi har nämligen ingen planering för stora, omfattande kriser som kan uppstå vid ett krigsutbrott. Stat, kommun och landsting vet att den samhörighet och organisation som beskrivs ovan är hundra procent osannolik. Därutöver finns i dag inget politiskt mandat på någon nivå som med klar och distinkt röst pekar ut ett uppdrag om skyndsam aktivering av en beredskap av det slag som beskrivs.

Anledningarna är: önsketänkande, ointresse och ovilja.

Men statens första uppgift är: Skyddet av befolkningen. Staten har till uppgift att vid kris göra det yttersta för att skydda sina medborgare. En grundberedskap måste alltid finnas för stora kriser. En sådan beredskap tar det tid att bygga upp.

Om vi här bortser från Försvarsmaktens ansvar och i stället tittar på civilsamhällets ansvar och skyldigheter inom det som under kalla kriget kallades civilförsvaret är det alltså lätt att konstatera att det i dag inte finns någon särskild beredskap. Vi talar nu om hur skyddsrum, sjukvård, politik, livsmedelsförsörjning, hygien, med mera, fungerar när krisen är ett faktum.

Ett av de mest talande inslagen som speglar hur beredskapen ser ut inom sjukvården gjordes av Svt Uppsala. Inslaget visar att någon utarbetad krisberedskap kring en medicinskt kvalificerad verksamhet i skyddsrummen under sjukhuset i dag inte är förberedd. Det är inte en kvalificerad gissning att situationen ser ut ungefär likadant på andra håll i Sverige.

Alla sjukhus som byggdes under kalla kriget byggdes med planen att kunna omhänderta personer som skadats i en konflikt. Men varken organisation eller lokaler är i dag redo för sådan verksamhet.

Ett tankeexperiment: På de svenska sjukhusens kirurg-, ortoped- och intensivvårdsavdelningar – är livet lätt och ledigt på dem i dag? Knappast. Där arbetar pressad personal i en vård med få sängplatser och stor personalomsättning. En vanlig dag och alla platserna är fyllda. Tänk dig då ansträngningen vid en större bussolycka. Läget blir mycket pressat och patienter får skickas till andra avdelningar och andra sjukhus. Vad skulle hända om något större än en bussolycka inträffar?

Heidi Stensmyren, ordförande i Läkarförbundet, har nyligen skrivit om vår krisande krisberedskap på ett förtjänstfullt sätt. 

Nu är det egentligen orättvist att peka ut specifikt sjukvården. För att samhället ska stå pall när krisen kommer måste samhället i stort vara redo. I dag finns få bergrum kvar som byggdes för att husera bland annat kommunledningar runt om i landet.
De civilförsvarsövningar som genomfördes är ett minne blott.

Ett gott tecken är att Försvarsberedningen har föreslaget att Totalförsvaret ska återuppbyggas. Målet: Att Sverige ska klara en kris i tre månader. Men planeringen för detta kan i dagsläget närmast beskrivas som en planering för en framtida planering. Hur det sedan blir med finansiering och handlingskraft återstår att se.

Som privatperson finns saker att tänka på som kan förbättra möjligheterna att du klarar dig vid kris - och att du kan hjälpa andra.

Myndigheten för skydd och beredskap rekommenderar i dag att du klarar dig själv i 72 timmar - tre dygn. Läs här vad du kan göra.

Försvarsbredeningens senaste rekommendation är å andra sidan att du ska klara dig själv i en vecka. Här finns tips.

Civilförsvarsförbunder genomför kursen Grundutbildning för Frivilla Resursgrupper där en rad viktiga punkter ingår som informationsberedskap, första hjälpen och allmän brandkunskap.

Det finns även 18 frivilla försvarsorganisationer.

Ingen kan göra allt - alla kan göra något. Passivitet är inte ett alternativ.

Det blöder: hur reagerar du?

Senast i dag pratade jag med en läkare som berättade att denne svimmade under utbildningen när en studentkollega skulle ta ett blodprov. Under utbildningen tränar man på varandra - innan man sätter nålen i en patient.

Många tycker att det är otäckt när någon sätter nålen i en eller när blodet börjar rinna efter att man råkat skära sig i fingret.

Det är klart att det är helt naturligt att känna obehag i sådana situationer.

Läkaren jag talade med berättade också att det inte bekom denne att sätta nålen i andra, men att ett visst obehag fanns kvar när någon närmade sig denne med en nål i handen.

När jag under tonåren gick på Västerviks filmfestival och såg filmen Susanne (1960) av Elsa och Kit Colfach, svartnade det för mina ögon. I filmen inkluderas dokumentära scener från operationer efter allvarliga bilolyckor - och för mig blev det för mycket. Jag tuppade av inne i biosalongen. Min kompis som var med reagerade inte alls och undrade förvånat vad jag höll på med.

Men vad är det som händer egentligen, varför svimmar vissa av blod eller av bara blotta åsynen av en nål?

Det rör sig om en helt omedveten och ofrivillig fysiologisk reaktion som inte alls är särskilt ovanlig, men vilken kan, så att säga, växa bort eller avtrubbas. Men vissa kan bära på en livslång skräck inför vården baserat på obehagen inför nålar och sprutor.

För egen del känner jag numera ingen svimningstendens alls i dylika situationer - och då har jag som student, utan att dra några detaljer, handgripligt assisterat vid lårbensamputation och testikelborttagning.

Det är en specifik nerv som är "boven" i dramat: Vagusnerven.

Vid åsynen av t ex blod aktiveras en särskild del i hjärnstammen och därifrån förstärks, via vagus, det parasympatiska nervsystemet, som vidgar blodkärlen, minskar på blodåterflödet till hjärtat och drar ned på pulsen (hjärtfrekvensen). Samtidigt dämpas det sympatiska nervsystemet, som annars drar ihop blodkärlen och ökar hjärtfrekvensen.

Detta leder till blodtrycksfall vilket innebär att mindre syrerikt blod når hjärnan än normalt = du svimmar.

I det dagliga livet balanseras det parasympatiska och sympatiska nervsystemet alldeles perfekt och vi känner då inget särskilt från hjärta och kärl.

---

Apropå Kit Colfach, född i Danmark 1923; denne dansk-svenske läkare kvalar in i kategorin "they don't make them like that anymore".

När Danmark under andra världskriget ockuperades av Nazityskland gick Colfach med i motståndsrörelsen där han stred mot ockupationsmakten, blev fängslad och flydde sedan till Sverige - för att sedan återvända till Danmark för att fortsätta striden.

En del läkare ser sig kanske som hjältar ibland (och att rädda liv på löpande band kvalar kanske in) men få tog fajten som Colfach. Det var andra tider.

Läkarexamen tog han 1949 och senare bosatte sig Colfach i Västervik. Men han gjorde sig inte enbart ett namn som läkare. Han blev också filmare och stod bakom flera filmer som handlade om allvarliga skador relaterade till vårdslöshet i trafiken och som även skildrade dåtidens ungdomsliv.

Kit Colfach avled 2002.

 

Del 1: Vad kan du göra? (Bakgrund)

Personalen inom sjukvården, polisen och militären arbetar för det allmännas bästa - dag som natt, året runt.
Men vad kan en enskild person göra om något verkligt omskakande, katastrofartat skulle drabba oss?

Det civila försvaret och totalförsvaret har nästan försvunnit helt på grund av politiska beslut tagna efter kalla krigets slut. Inom totalförsvarsplaneringen fanns omfattande planering för skyddet av civila vid katastrof och krig.

Nedmonteringen av det civila försvaret gick hand i hand med avvecklingen av invasionsförsvaret.

Den förändrade normalbilden är egentligen den stora saken i sammanhanget: Jag tillhör den sista generationen som gjorde värnplikt enligt det gamla systemet. Nästan alla unga män ryckte in för att övas i att försvara landet mot en fientlig invasion.

Vi visste att efter studenten följde ett år av värnplikt med andra unga män från olika platser i landet. Våra fäder hade gjort detsamma, och deras fäder.

Värnplikten handlade inte bara om att lära sig att nedkämpa en potentiell fiende. Lika centrala delar var att lära sig att samarbeta med andra; att sätta upp tält i kuling, att gå långa sträckor med en kamin på ryggen, att hålla elden igång trots dålig sömn. En rätt unik modell - alla gjorde sitt, stort som smått, i ett mycket omfattande maskineri. Värnplikten skapade ett samhälleligt fundament: Alla hade en grundtäning, en roll att spela i en större gemenskap där det fanns ett gemensamt mål.

Det handlade om plikt, vi skulle försvara Sverige för att nu och i framtiden kunna leva fritt i ett öppet och demokratiskt samhälle.

För egen del gjorde jag värnplikten i Enköping under ett år och slutade som underofficer, sergeant, med några streck på axeln.

Men sedan nedmonterades hela detta system och den del som Försvarsmakten hade i våra liv närmast försvann. Kalla kriget var slut och någon bestämde att den eviga fredens tid var här. Regementsstäder har sedan fått hitta nya roller i samhället. Hela försvarsgrenar har försvunnit. Flottan har decimerats, flygvapnet likaså, och den stora numerär som fanns för allmän mobilisering är ett minne blott. Inte många av de gamla anlägningarna finns kvar - och inte heller har materiel sparats. Allt har destruerats, förseglats eller sålts ut till privata företag.

Kvar finns ett hårdbantat försvar - knappast redo för någon slags invasion. Och den där perioden på ett år, efter studenten, som lärde så många att arbeta i grupp, att ge och ta order, att ta hand om sina kamrater - den finns inte längre för alla. Värnplikten är nu tillbaka efter ett långt uppehåll, men i mikroformat och gäller bara ett fåtal unga killar och tjejer i vårt avlånga land.

Den som är intresserad av att få en bild av hur omfattande nedmonteringen av Försvarsmakten har varit kan se Dokument inifråns Vad hände med försvaret från 2015.

Mycket kan sägas om detta - och mycket har sagts. Det finns anledning att komma tillbaka till frågan, men det finns också anledning att säga något om det som kallade civila försvaret och idéd om totalförsvaret. För det är där den enskilde även i dag kan göra skillnad - för sig själv, sin familj och samhället.

Kan du första hjälpen? Har du vatten och mat hemma även för nästa vecka? Ingår du i någon gemenskap där ni kan hjäpa varandra?

Det är kanske viktigare än någonsin att ha egen beredskap eftersom statens beredskap för sina medborgare inte är vad den en gång var.

Detta skriver jag om i Del 2: Vad kan du göra?

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar