Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

De ska ju ändå dö

"De ska ju ändå dö" uttalades av Folkfrontens (PFLP:s) operationschef Wadie Haddad till svensken Gunnar Ekberg, när Haddad beskrev de palestinier som skulle utföra sabotagen/självmordsdåden gentemot Israel i början av 1970-talet. Synen på sina undersåtar var med andra ord cynisk.

Uttalandet har sedan blivit titeln på den bok Ekberg har skrivit: De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst som nyligen kom som ljudbok, inläst av Christian Arnet. Boken publicerades ursprungligen 2009.

---

Gunnar Ekberg träffade Wadie Haddad i egenskap av underrättelseofficer inom det som har blivit känt som IB (senare kallat GBU, därefter SSI -- och numera KSI). Varken Haddad eller den svenska vänstern kände till att Ekberg arbetade för IB för att inhämta uppgifter till Sverige -- och senare även till Israel.

Ekberg hade för IB sedan många år infiltrerat den svenska vänsterrörelsen genom att gå med i svenska vänsterorganisationer med kopplingar till Kina, Sovjetunionen och flera palestinska rörelser.

Att Ekberg hade gjort värnplikten som röjdykare sågs som en positiv sak av den del av vänsterrörelsen som såg som sina uppgifter att med slagord, pengar och handling stötta den militanta palestinarörelsen i mellanöstern.

Ekberg fick som aktiv inom vänstern flera uppdrag i mellanöstern, bland annat att träna och förbereda palestinska dykare för en attack mot en större båt med civila, med målet att sänka fartyget och döda så många som möjligt. 

---

Eftersom Ekberg kunde läcka terroristernas planer kunde de civila räddas, men dock inte fartyget.

Det här var en tid när palestinska organisationer kapade flygplan, överföll och dödade israeliska OS-deltagare vid OS i München och genomförde en rad andra terrorattacker runt om i världen.

---

Gunnar Ekbergs arbete avslöjades i den så kallade IB-affären när Jan Guillou och Peter Bratt hängde ut flera medarbetare i underrättelsetjänsten med namn och bild i tidskriften Folket i Bild (FIB) 1973.

Underrättelsemannen Håkan Isacsson hade läckt uppgifterna om IB som låg till grund för artiklarna i FIB.

---

Som journalister var Guillou och Bratt inte helt konsekvensneutrala, om man säger så. Guillou var djupt insyltad i palestinarörelsen och hade t ex i ett skede (innan publiceringen) skrivit ett brev riktat till en högt uppsats person i mellanöstern och där pekat ut Ekberg som just infiltratör och krävt att denne skulle förhöras.

Hade Haddad trott på Guillous uppgifter kan man vara rätt säker på att Ekberg hade dödats.

Men av någon anledning hyste Haddad större förtroende för Ekberg än Guillou i det läget.

---

Både Guillou och Bratt hade dessutom starka sympatier för icke-demokratiska stater. Bratt ursäktade DDR och menade att det var ett ekonomiskt jämställt land. Guillou höjde parallellt Irak till skyarna.

---

Men nog var IB-affären en stor sak. Men kanske inte på det sätt som FIB avsåg. Guillou och Bratt dömdes till fängelse för spioneri och IB försvann knappast -- men blev däremot en officiell, icke-hemlig del av den svenska underrättelsetjänsten. Än i dag är KSI:s arbete förvisso hemligt i detalj, men något annat vore heller inte rimligt.

---

Boken De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst ger en enastående insyn i en svensk underrättelseofficers arbete -- och inte minst en ovärderlig bild inifrån den svenska ofta mycket märkliga dåtida vänsterrörelsen vars doktriner och mässande både var världsfrånvänt och i flera fall direkt fientligt gentemot den svenska samhället.

Detta är T10, Läkarprogrammet

Lite mer än två veckor har passerat på termin 10 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet. Jag har min placering vid Sundsvalls sjukhus.

Terminens innehåll utgörs egentligen uteslutande av examensarbetet, momenten kring det och den kunskap som ska inhämtas i anslutning till arbetet.

För egen del hade jag tillsammans med min handledare arbetat fram relativt klara avgränsningar för arbetet redan under förra terminen.

Just nu pågår justeringarna av de avgränsningarna, färdigställandet av en projektplan (formell sammanställning över hur arbetet ska genomföras och vad de ska innehålla) samt arbetet med de enkätfrågor som är grunden för mitt examensarbete.

Det finns flera olika sätt att göra undersökningar på inom ramen för ett examensarbete -- men utifrån min frågeställning är enkätundersökningen egentligen enda vägen fram. Andra sitter med arkiv, intervjuer, databaser och allt vad det nu är.

Jag skriver om den personliga och professionall beredskapen hos läkargruppen vid Region Västernorrland vid större kriser.

Det är ett ämne som intresserar mig mycket och jag är glad att kunna lägga så mycket tid på det som jag kan göra under den här termin.

---

Flera saker känns bra med att gå termin 10. Dels är examensarbetet en välkommen paus från den kliniska lunken som präglat termin 6 till 9. Den kliniska träningen är kärnan i läkarprogrammet, som jag ser det. Men ett litet avbrott i det innan termin 11, den sista terminen, känns välbehövligt och upplyftande, tycker jag.

Dels tycker jag personligen att egna arbeten är roliga och utmanande och jag tycker om att skriva, forma frågor och hitta aspekter som förefaller spännande för sammanhanget.

Jag kan under skrivarbetet dessutom sitta hemmavid en hel del och kan då gå mellan kaffebryggaren, skrivbordet och utetrappan vid entrén och där känna sensommarsolen (höstsolen?) värma ett litet slag.

---

Den stora delen av arbetet återstår av naturliga skäl -- endast lite mer än två veckor har ju passerat, men jag tycker själv att jag har kommit igång rätt bra och jag har haft möjlighet till flera möten med min handledare.

Senast i förrgår satt jag och min handledare flera timmar och gick igenom enkätfrågorna. Engagerade handledare kan inte överskattas (jag vet, jag har haft många under åren) -- men det är viktigt att komma ihåg att det är uppsatsförfattaren som gör jobbet. Det gäller naturligtvis att "komma loss", hitta sin vinkel, komma med passande frågeställningar och finna en tydlig avgränsning.

Babylon Berlin

Det blir alltmer sällan Sveriges television, varken för nyheter eller nöje.

Både Aktuellt kl 21 och Rapport 1930 var givna varje kväll i föräldrahemmet och jag satt bänkad många år efter att jag flyttat hemifrån.

Nu förefaller SVT oftaste passé (om man ska vara överdrivet mild i sin kritik).

---

Men till min stora glädje har SVT visat den tyska TV-serien Babylon Berlin skriven och regisserad av Tom Tykwer, Achim von Borries och Hendrik Handloegten. Förlagan är boken Der nasse Fisch skriven av Volker Kutscher.

Såg serien på SVT Play under den senare delen av sommaren.

---

Serien första två säsonger utspelar sig under 1929 och handlar inledningsvis främst om den tyske polisen Gereon Rath som är på ett hemligt uppdrag för att hitta originalen till de bilder som hans uppdragsgivare kan förgöras av (bilderna visar osedligt leverne).

Gereon Rath är dock en osedvanligt slarvig polis (och rätt tråkig) som lider av posttraumatisk stress efter hans insatser i första världskriget. Han är tillsammans med sin brors kvinna och plågas också av det. Som polis har inte "det" som gör att han riktigt lyckas, vilket är rätt irriterande att följa.

---

Att Gereon Rath inte riktigt leverar som polis blir dock en lysande fond mot seriens, i mitt tycke, sanna huvudkaraktär: Charlotte Ritter, som är utfattig, arbetar som prostituerad på natten, festar hårt och vill bli polis. Hon har å andra sidan "det" och lyckas i det mesta hon förtar sig trots att hennes sociala förutsättningar är urusla. Här finns en fantastisk skådespelarinsats från Liv Lisa Fries.

---

Berlin 1929, ett klimat långt ifrån hälsosamt på flera plan. Dekadensen frodas och även om här fanns öppna miljöer för det vi i dag skulle kalla HBTQ-personer som knappt ens i dag har någon motsvarighet, var livet hårt. Den tyska bitterheten efter den upplevda förnedringen efter första världskriget, den sociala oron, striderna mellan socialistiska falanger -- de Stalintrogna, Trotskijtrogna och den gryende nationalsocialismen -- slet nationen itu.

---

Allt detta kommer till ytan på ett fascinerande och spännande sätt. Babylon Berlin lyckas definitivt.

---

En viktigt spår i de utredningar Rath och Ritter hamnar mitt i gäller det så kallade Schwarzes Reichwehr, som har en reell förlaga och var en motkraft till de begränsningar som Versaillefördraget pådyvlade Tyskland efter första världskriget med kraftiga nedrustningar som absoluta krav.

Det fanns starka krafter inom den tyska krigsmakten och bland inflytelserika personer om att inte bara bibehålla en tysk krigsmakt utan också att efter kriget ånya kraftfullt bygga upp den. Detta påbörjades tidigt efter kriget och blir i serien en spegel mot vad som i stort var ett auktoritärt Tyskland med fortsatta expansiva planer.

En bisak i sammanhanget är att schwarz, svart, "black" återfinns även i nutida sammanhang kring hemliga operationer knutna till framförallt militär verksamhet som kännetecknas av att operationerna inte är öppet knutna till de som genomför dem: black operation.

---

Vi vet alla vem som till slut vann kampen om Tyskland som krigsmakt ... men att som i Babylon Berlin få en fiktionaliserad inblick i dåtidens interna stridigheter är mycket intressant och sevärt.

---

Säsong 3 har premiär i slutet av 2019.

Spionernas arv

De senaste åren har en rad filmer och tv-serier producerats efter böcker skrivna av författaren och den före detta underrättelseofficeren John Le Carré.

För min del var det befriande att nu återigen läsa en av hans böcker, i stället för att se en dramatisering av hans alster.

Fast om sanningen ska fram lyssnade jag på Le Carré senaste bok Spionernas arv (2017). Jag har spenderat rätt mycket tid i bil och en ljudbok passade mig därför bra. Man skulle därför kunna säga att jag tog ytterligare del av en dramatisering, även om den naturligtvis inte är lika raffinerad och mångskiftande som säg en tv-serie.

 

Boken Spionernas arv var känd långt innan den såg dagens ljus eftersom Le Carrés antihjälte, den numera sedan länge pensionerade spionchefen George Smiley skulle vara tillbaka. Senast han var med i en av Le Carrés böcker var i boken I sanningens tjänst (1990) - redan då pensionär - och innan dess i Vinnare och förlorare (1979). Smiley spelade huvudrollen första gången redan 1961 i Telefon till den döde.

George Smiley får nog beskrivas som den litterära spiongenrens mest välutmejlsade och nyanserade karaktär. Vem skulle han möjligen kunna konkurrera med i det avseendet?

 

Spionernas arv är egentligen en uppföljare till Le Carrés genombrottsroman, mästerverket Spionen som kom in från kylan (1963). Jag vet inte om detta medför något slags rekord för uppföljare, men 54 år är en ansenlig tid.

Händelserna i Spionen som kom in från kylan ger läsaren inblick i en kall, hård värld fylld av förräderi och där dina ovänners ovänner blir dina vänner oavsett hur ruttna de är, så länge de tjänar dina syften. På det följer oskyldigas död, sorg och förtvivlan. Boken är mycket läsvärd.

Även i den nya boken är omständigheterna hårda. Men nu är det gamla underrättelsegardet som sätts åt av kyligt vassa jurister och sura ekonomer. Persongalleriet här är bekant till sin karaktär från Le Carrés senaste års produktion, där "de egna" framträder närmast som fiender.

Förmodligen är det så att under alla de gånger människor i maktposition på myndigheter "talar" undersåtar till rätta eller snäser av andra mindre maktfullkomliga personer som Le Carré lyssnar och antecknar som mest. Hans förmåga att i långa sjok beskriva maktmissbruk och illistigt beteende är obetalbart.

I Spionernas arv återkommer flera av de personer som spelade stor roll då för 54 år sedan. Antingen lever de och ger sin bakgrund till händelserna då och eller så sitter de fast i den gegga som uppkommit. Eller så framträder de i de uppförda dokument som beskriver det som hände kring händelserna i Spionen som kom in från kylan.

De moraliska frågeställningar som kommer till ytan kan kort beskrivas med: Var det värt det? Allt det som underrättelsetjänsten då såg sig tvungen att göra, var det verkligen rätt gjort?

George Smiley kommer till slut in i slutet av boken och det utgör naturligtvis en höjdpunkt i läsningen. Smiley presenterar ett slags motiv till varför han agerade som han gjorde under kalla kriget. Det jag funderar på nu är om Le Carré hade detta motiv i tankarna redan när han konstruerade Smiley i början av 1960-talet, eller om denna "motivation" är en efterkonstruktion givet de händelser som i dag präglar Storbritannien och Europa.

Nog finns det i Smileys djupa intresse för tysk poesi en antydan till den motivation som Le Carré nu beskriver, ett arbete för Europa -- inte primärt för England -- men jag är å andra sidan inte så säker på att motivationen konstruerades då, utan lutar åt att den framställts nu på grund av de föreställningar Le Carré har om dagens brittiska politiska situation.

 

En mycket "lyssningsvärd" bok.

Jag ryckte in som...

Det blev alltså fyra veckor som så kallad fokusreporter på Upsala Nya Tidning (UNT) den här sommaren.

Under sommaren 2018 gjorde jag ju comeback, får man väl ändå säga, som nyhetsreporter efter ett fyraårigt uppehåll från nyhetsbranschen (en och annan opinionsartikel och recension hade jag förstås skrivit i mellanperioden).

Det var å ena sidan bekvämlighet och å den andra sidan ett genuinit intresse som tog mig tillbaka till nyhetsvärlden även sommaren 2019.

Jag hade kunnat arbeta som underläkare under sommaren, men sökte aldrig något vikariat då det inte var aktuellt givet mitt behov att få mer tid med familjen. Ett sådant vikariat hade nog varat mellan åtta och elva veckor. Det är en annan historia: men privat har det i sommar blivit mycket tid på taket för ett grundläggande takarbete som absolut inte hade kunnat kombineras med ett underläkarvik.

Men nu var jag alltså en del av fokusgruppen som kort kan beskrivas som den del av redaktionen som arbetar lite djupare, lite bredare. Detta till skillnad från just nu-gruppen som arbetar mer rakt här och nu med snabbare och kanske med mer akuta nyheter. Jag arbetade inom just nu sommaren 2018 och trivdes bra med tempot och hann även där med några mer djuplodande artiklar.

Personligen tycker jag kanske att uppdelningen mellan fokus och just nu inte är helt lyckad. Åtminstone inte för min smak, jag vill göra både och. Skulle jag som fokusreporter lämna ifrån mig bra grejer bara för att de är mer akuta att få ut än de artiklar som ska pumpas ut av en fokusreporter? Eller skulle jag som just nu-reporter lämna ifrån mig bra grejer som uppenbarligen kräver lite mer tid? Knappast! Jag kan själv. Vill själv. Gör själv.

 

Den sammantagna bilden av tiden på UNT den här sommaren är att jag hade mycket tid för de arbeten jag gjorde. Antalet artiklar jag skrev var färre än förra sommaren, men jag kan nog tillstå att kvaliteten och genomarbetningen av de artiklar jag skrev i år i snitt var högre. Förra året tvingades jag dessutom skriva notiser efter att ha talat med polis och räddningstjänst i någon minut. Det ger artiklar av allmänt intresse, men rent journalistiskt rör det sig knappast om några större insatser: det handlar mer om att få rena upplysande citat och kunna ge ett begripligt sammanhang, än att följa upp komplexa resonamang och händelser och ställa motfrågor.

 

Sommaren 2019 på UNT kom att handla om ena sidan Försvarsmakten och dess miljöpåverkan samt sjukvården, mer specifikt Akademiska sjukhuset.

 

Sveriges gamla flygflottiljer använde under kalla kriget ett brandskum som innehåller det svårligen nedbrytbara ämnet PFAS, vilket bedöms som mycket giftigt. Användningen av detta vid gamla F16, Upplands flygflottilj, strax utanför centrala Uppsala, gjordes med statens goda minne och var helt okontroversiellt. Man kände kanske inte till PFAS som man i dag gör.
För att göra en lång historia kort så har detta ämne tagit sig ut i det vatten som Uppsalaborna dricker -- vilket är kostsamt att rena, och det finns ett behov av att hitta en permanent lösning. Går det att ta bort?

Försvarsmakten har närmast beskrivits som en bov i detta drama. Jag nyanserade bilden en aning i sommar då jag kunde beskriva Försvarsmaktens bild av det hela med helt nya uppgifter. De förnekar inte att PFAS har sitt ursprung från flygflottiljen, men ifrågasätter den stora bilden av föroreningarna i Uppsala genom att peka på vad de tycker är en orimlig spridning. De menar att det också finns andra källor till PFAS-föroreningar i Uppsala.
Det kan ha rätt i detta och en del talar för det. Men detta kräver en mycket större myndighetsgranskning som ännu inte är gjord.

Sedan hittade jag också, till min förvåning, en stämning på 225 miljoner kronor från Uppsala Vatten AB riktad mot Försvarsmakten på grund av kostnaderna med reningen av PFAS. Denna stämning borde någon på UNT ha hittat före mig då den lämnats in till Miljödomstolen minst en månad innan jag började. Men som reporter är man glad när man är först. Varken Svt Uppland eller Sveriges radio hade heller hittat den och rapporterat.

 

Resten av sommaren spenderade jag med att granska vården: Dels läkemedelsbristen som upprörande nog är påtaglig och dessutom blir större för varje år. Dels situationen på Akademiska sjukhusets akutmottagning.

Jag klurade länge på hur jag så att säga skulle angripa läget på akuten. Standardförfarandet är att ringa ett skyddsombud som larmar om läget, man antecknar entusiastiskt och sedan ställer man detta mot verksamhetschef eller chefsläkare. Vips, en artikel.

Detta sätt att arbeta är dock rätt tjatigt, läsaren har läst den artikeln förr, så att säga. Jag bestämde mig för att eftersöka medarbetare på akuten som ville träffas och berätta. Berättelserna var mycket mer alarmerande än jag kunde drömma om. Det beskrevs för mig hur patienter inte togs emot på avdelningar för att de var för tunga, hur de fastnade i korridoren med grava frakturer och allvarliga sjukdomar.

De syrror jag talade med var trötta, ledsna och skakade på huvudet gentemot ledningen på sjukhuset och politikerna bakom. Det var en berättelse från verkligheten jag kände mig glad att få dela med UNT:s läsare.

 

Ja, det var sommaren på UNT i stort -- sedan i måndags ägnar jag mig återigen åt läkarstudier.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Sport

Politikerbloggar