Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Den lilla trumslagarflickan

Författaren John Le Carré har fått ett uppsving -- på TV.

Som författare har Le Carré varit spiongenrens okrönte mästare sedan 1960-talet då dennes Spionen som kom in från kylan beskrev underrättelsekriget mellan öst och väst, en grå värld där rätt och fel kan vara svårt att urskilja.

Fördelen med Le Carré är att berättelserna vittnar om små berättelser i den stora berättelsen -- dvs personliga utmaningar inom systemet under det kalla kriget -- och under senare år, i den värld som uppstod därefter med terrorism, kriget mot densamma, organiserad brottslighet, med mera.

Observera. Hos Le Carré kan det finnas en och annan pistol -- men det är inte pang-pang det hela handlar om.

 

Under åren har en rad filmer och TV-serier producerats som bygger på Le Carrés romaner. Många av dem är lyckade, såsom filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan (1965) med Richard Burton i huvudrollen. Filmen är dessvärre rätt bortglömd, men lätt att få tag i för den som känner sig bekväm med t ex Amazon.

TV-serierna Mullvaden (1979) och Vinnare och förlorare (1982) med Alec Guinness i rollen som George Smiley är fantastiska -- och dessutom extraordinära tidsdokument.

Smiley är för Le Carré vad James Bond är för Ian Flemming -- dock med den väsentliga skillnaden att Smiley är gift, dessutom med en hustru som ständigt bedrar honom. Smiley är även lite långsam, knappast någon fd elitsoldat. Däremot en tänkare med ett särskilt intresse för tysk poesi.

 

Flera filmer och TV-serier har kommit under åren, men ett visst uppsving går nu att skönja.

Serien The Night Manager (2016) regisserad av Susanne Bier blev närmast en global succé och prisad med flera Golden Globes -- den är klart sevärd, inte minst för Hugh Laurie som ärkerutten vapenhandlare.

Förra året hade TV-serien Den lilla trumslagarflickan premiär på BBC, vilken baseras på romanen med samma namn från 1983. Den har tidigare filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen i en något mindre lyckad produktion från 1984.

 

Berättelsen är unik i det avseendet att den försöker ge en bild/förståelse av på vilket sätt och på vilka grunder en vanlig medborgare blir spion. Vilka drivkrafter finns? Vad tjänar denne på att anta utmaningen? Spänning? Äventyrslust? Kärlek? Ideologi? Hat?

Här kommer en spoiler - observera!

 

Just den frågeställningen besvaras här med en kombination av äventyrslystnad (verklighetsflykt) och kärlek. Men för TV-serien, där enastående och övertygande Florence Pugh spelar rollen som Charlie, den splittrade amatörteateraktrisen med revolutionära ambitioner och ett rotat Israelhat, fungerar detta sådär.

Charlie blir nämligen värvad av israelisk underrättelsetjänst i jakten på de palestinier som dödar israeler i Europa. Men vad får henne att gå Israels ärenden när hon så med kraft och engagemang går på kurser för att starta revolution och när hon så innerligt hatar Israel?

Det som får henne att vända är kärleken till en israelisk underrättelseofficer som lindar henne runt sitt finger -- i kombination med hennes behov av äventyr, plus att hon får en hängiven publik. Den senare tar formen av det team av israeliska underrättelsemänniskor som lotsar, peppar och följer hennes steg närmare in i den palestinska rörelse de jagar. Charlie blir en infiltratör.

Att just hennes vändning från vänsterrevoltör till israelisk agent inte helt övertygar beror inte primärt på Florence Pugh. Hon levererar både vänsterromantik - radical chic - och äventyrsbehov med bravur. Men det beror desto mer på regissören och, får jag nog tyvärr säga, Alexander Skarsgård, som spelar den israeliske underrättelseofficeren Becker på ett mindre övertygande sätt. Den kärlek som växer fram hos honom gentemot Charlie är som påklistrad.

Att kärleken kan vara en stark kraft vet vi -- men för att det ska fungera i rörliga bilder krävs något alldeles extra, särskilt när så mycket står på spel som i detta underrättelsedrama.

 

TV-serien är likväl mycket sevärd. Ploten är trovärdig, medryckande, problematiserande och grå till sin karaktär. Här finns kanske några vardagshjältar, men framförallt finns här en värld fylld av manipulationer, taktik, lurendrejeri och svek.

Rycker du på axlarna?

På den ryska ambassaden som ligger på Gjörwellsgatan i Stockholm med utsikt över vattnet mot Långholmens norra sida huserar ett antal diplomater. Ungefär en tredjedel av dem är egentligen underrättelseofficerare och arbetar under diplomatisk immunitet. De inhämtar uppgifter om Sverige, vår industri, våra innovationer, försvarsanläggningar, med mera.

Den 27 februari anhölls en svensk man i 45-årsåldern misstänkt för att ha bedrivit olovlig underrättelseverksamhet mot svenska intressen för Rysslands räkning. Mannen som nu är häktad arbetar inom svensk högteknologisk industri.

En rysk diplomat greps samtidigt med den svenske mannen. Ryssen kunde hänvisa till sin diplomatiska status och anhölls därför inte. Enligt uppgift ska denne tillhöra SVR, vilket motsvarar fd KGB:s utlandssektion.

Samarbetet mellan de båda männen misstänks ha pågått sedan 2017.

Enligt SÄPO genomför Ryssland krigsförberedelser på svensk mark.

 

Parallellt kom nyheten att en man ursprungligen från södra Irak gripits i Sverige misstänkt för flyktingspionage.

Ett par veckor dessförinnan blev det offentligt att Sveriges ambassadör i Kina suttit på ett möte tillsammans med personer som agerat för kinesiska intressen och enligt rapporterna hotat Angela Gui, dottern till den kidnappade förläggaren Gui Minhai. Även här är SÄPO inblandade då de utrett ambassadörens agerande om trolöshet.

Under julhelgen rapporterades det att Kaknästornet i Stockholm (ett centralt kommunikationsnav) stänger sina dörrar för allmänheten på grund av oro för att främmande makt ska kunna ta över kommunikationerna.

 

Det råder ingen tvekan om att det finns ett pågående underrättelse- och säkerhetshot inom Sverige - mot Sverige.

En positiv sak i detta dystra sammanhang är att det skrivs och talas en del om saken.

Baksidan är dock att det tenderar till att bli mycket snack och lite verkstad. Många rycker på axlarna.

 

Angående mycket snack och lite verkstad: I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2020, som offentliggjordes 28 februari, står det så här på sida 3: "Den försvarspolitiska inriktningsperioden för 2021-2025 blir ett delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt" (min fetmarkering).

Det är ingen hemlighet att Försvarsmakten önskar mer pengar än de hittills fått - detta för att klara uppgiften.

Men trovärdig förmåga - någon sådan har Sverige således inte på försvarsområdet, inte i dag och inte fram till 2025 - det tycker inte ens Försvarsmakten.

Overkligt, på något sätt

Termin 9 på Läkarprogrammet. Hur ska jag undvika floskler, som att tiden den rusar eller hur hamnade jag här?

Höstterminen 2014 påbörjade jag termin 1 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet och nyligen, januari 2019, påbörjade jag termin 9.

Numera genomförs de kliniska studierna vid Sundsvalls sjukhus i region Västernorrland.

 

Känslan är ändå rätt overklig. Jag har ju inte rott detta "garguantiska" projekt i land, men onekligen har jag kommit en bit på vägen. Utbildningen sträcker sig över elva terminer.

Det rör sig som ett projekt som helt har ställt min vardag på kant, kan man väl säga - och som ger mig möjlighet att omforma mitt framtida arbetsliv.

Jag brukar legitimera (är det rätt ord?) nystarten, eller kanske omstarten, eller omtaget med att jag bara lever en gång.

 

Det är klart att det är roligt och utmanande att börja om, att se världen inte bara med journalistens eller humanistens ögon, utan i stället korsa vägen se världen på ett annorlunda sätt - men det är samtidigt en massa slit, och även om jag längtar och verkligen ser fram emot den dagen jag kan arbeta som läkare, tar det ibland emot.

Jag tror att den största skillnaden mellan tiden innan läkarprogrammet och nu är att jag till viss del tänker annorlunda. Med det menar jag inte att jag inte tänker som förr, men att ett för mig nytt tänkande lagts till vid sidan av de sedan tidigare intränade förhållningssätten.

Detta upplever jag knappast som något dramatiskt, men som något som är en realitet.

 

Vägen fram är lång och slingrig. Läsa, lyssna, gå bredvid: repetetio est mater studiorum.

Det som håller mig engagerad är den framtida, verkliga uppgiften:

1: Aldrig skada.

2: Om möjligt bota.

3: Ofta lindra.

4: Alltid trösta:

Läs mer HÄR.

 

Att vara verksam som läkare är ingen liten sak. Ansvaret. Lyhördheten. Besluten.

 

Termin 9 innehåller kurser om ögon, öron-näsa-hals, psykiatri, neurologi - samt personlig utveckling. 

En fräckis till julen?

Det är tyvärr rätt sällan jag har tid att förkovra mig i humaniora numera. Men i och med att Slavoj Zizeks bok Zizek om Lacan fanns nära till hands läste jag ett halvt kapitel i all hast. Zizek är outgrundligt rolig - men jag håller kanske mer sällan med honom.

Nåväl, det var i Zizeks bok jag fann fräckisen, som tror jag, har östeuropeiskt ursprung. Fräckisen är, tycker jag, rörande och mer livsbejakande än vad man kanske skulle kunna tro när ordet ”fräckis” kommer på tal.

Jag skulle inte säga att jag är en person som brukar dra vitsar och än mindre fräckisar. Bara tanken på det senare gör att jag skruvar lite oroligt på mig.

Jag kan inte återge fräckisen ordagrant från boken, utan förmedlar det jag minns.

 

En alldaglig man och Cindy Crawford har råkat ut för ett skeppsbrott och har hamnat på en öde ö.

De har rätt tråkigt, det finns inte så mycket att göra, men livets begär tränger sig liksom på.

Mannen tycker det vore kul att få till det med Cindy. Cindy själv är kanske mindre intresserad, men de är ju alldeles ensamma och ingen räddning finns i sikte.

Efter en viss tid blir det som det blir och de får de till det.

Efteråt är mannen vemodig och Cindy frågar vad det är för fel, var det inte bra, var det något som blev fel?

Mannen svarar först svävande, han vill kanske inte riktigt säga som det är. Men till slut frågar han om inte Cindy kan klä ut sig till mannens bästa vän sedan 30 år.

Cindy undrar vad det är för perverst drag mannen har och känner inte för att klä ut sig till mannens kompis.

Men mannen fortsätter vara tung i sinnet och Cindy bestämmer sig till slut för att klä ut sig till mannens bästa kompis.

Mannen lyser upp och börjar engagerat berätta att han har haft sex med Cindy Crawford.

 

Vad är då sensmoralen?

Vänskapen naturligtvis! Den är viktig.

Jag kom att tänka på det nu i jultider, en högtid där familjen samlas. Jag passar nu också på att tänka på alla vänner som jag har haft, men som jag så sällan har kontakt med i dag. Jag är rätt dålig på att ha kontinuerlig och god kontakt med kompisar. Där vill jag bättra mig.

Vilket värde har KSI?

I ett mycket läsvärt blogginlägg av Jägarchefen beskrivs hur Försvarsmakten kommunicerar kring Transportstyrelsens bristande hantering av hemlig information, vilket uppdagades 2017.

Det finns anledning, tycker jag, att dra Jägarchefens resonemang lite längre.

Resonemanget som kommer till ytan i blogginlägget är att Försvarsmakten förmedlar två grundläggande perspektiv kring det som har hänt:

  1. De personer inom Försvarsmakten som har skyddsidentiteter bedöms som röjda i och med hur Transportstyrelsen hanterat deras uppgifter. Bedömt rör detta framförallt KSI (Kontoret för särskild inhämtning) och den personbaserade inhämtningen av försvarsunderrättelser.
  2. Försvarsmakten anser dock att detta a) ”inte märkbart påverkat försvarsunderrättelseförmågan”, och att detta b) ”inte haft någon påtaglig påverkan på Försvarsmaktens samlade operativa förmåga”.

 

Den fråga som inte avhandlas explicit i blogginlägget är hur Försvarsmakten förhåller sig till KSI – vilket värde ser Försvarsmakten i det arbete som en rad individer med skyddsidentiteter gör och har gjort?

 

För om de är röjda – dvs de kan inte fortsätta göra jobbet och nya personer måste vaskas fram, rekryteras, utbildas, tränas, testas – men förlusten av dem inte medför någon märkbar påverkan av försvarsunderrättelseförmågan eller någon negativ inverkan på den samlade operativa förmågan, vad ger/gav deras insatser Försvarsmakten? Ger deras arbete bara lite extra krydda till redan existerande, tunga underrättelser inhämtade från FRA eller från annat underrättelseorgan? Eller kort sagt: är deras arbete av ringa betydelse på det stora hela? Det är lätt att tro det utifrån punkt 2 ovan.

 

Frågorna ska inte tolkas som att det är min uppfattning att deras arbete är av ringa betydelse. Min uppfattning är en annan. Frågorna initieras endast av hur Försvarsmakten kommunicerar kring läckan från Transportstyrelsen.

 

Min egen bild av läckan från Transportstyrelsen har inte ändrats sedan jag skrev om det tidigare HÄR.

Lata journalister ...

Är journalistiken döende? Ibland har jag svårt att tro något annat.

Svensk media har mer eller mindre abdikerat från att granska landsting och vård.

Jag tänker på den egna, redaktionella granskningen – inte de rapporter från IVO eller pressreleaser från landstingsledningar som bekvämt hamnar i knät hos en reporter.

Jag tänker på den granskning som bygger på kontakter inom vården och landstingen – som ger en bild av vad som faktiskt pågår, hur sjuksystrar, läkare – och alla andra anställda mår.

Och hur patienterna har det, naturligtvis.

 

Upsala Nya Tidning som jag arbetade för i somras - som ett exempel - har en mycket sparsam bevakning av vården – detta trots att Uppsala är Sveriges fjärde största kommun och trots att ett av Sveriges största och viktigaste universitetssjukhus ligger i staden. Det händer saker på Akademiska – och i regionen. Men bevakningen?

Däremot rapporterade UNT fullödigt om att kommunpolitikern Stefan Hanna uteslöts ur Centern med artikel efter artikel efter artikel – sajten fullkomligt exploderade med artiklar med olika perspektiv på saken: Vad sa Hanna själv, varför petades han, vad sa hans vänner, fiender …

Visst, en systematisk granskning var väl bra.

Samtidigt gick Akademiska upp i stabsläge – inställda operationer. Osäkert för patienterna? Vårdgarantin? Vad innebär en inställd operation för en specifik patient? Hur är situationen på Ackis? Vad händer? Varför stabsläge? Vad säger läkarna? Sjuksystrarna? Patientföreningar, läkarförbundet, vårdförbundet? Vad kan vi förvänta oss nu? Varför brister det om och om igen?

Vad blev det – en artikel?

Runt om i Sverige krisar vården, bristen på sjuksköterskor är stor överallt, bristen på läkare likaså. Vårdplatserna minskar. Media skriver om … något annat. Eller i bästa fall om en pressrelease från landstingsdirektören.

Så här: Vet du som läsare av din lokaltidning hur många sjuksköterskor som fattas på ditt sjukhus? Vilken vård har försvunnit från sjukhuset och varför? Hur många läkare fattas? Hur långa är väntetiderna? Hur många vårdplatser finns det? Vet du sedan något om hur de som arbetar på ett sjukhus mår – och har du någon bild av hur kroniskt sjuka har det? Fungerar diabetesvården på vårdcentralerna? Har du någon aning?

 

Vården rör oss alla och hålls upp av en engagerade välutbildade personer som gör allt – dygnet runt.

 

Jag brukar skämta och säga att det är lika svårt att bevaka vården som den militära underrättelsetjänsten. Men den senare kan i alla fall hänvisa till rikets säkerhet när man frågar. Vårdens representanter har inget sådant – även om sekretessen inom vården är helig (men gäller naturligtvis patienten).

Vården är svårgranskad. Det är ju också så att personer som tar sig ton inom vården och inte har stöd från fack eller ledning kan ha det motigt efteråt. Något som i sin tur också behöver granskas.

Som journalist har jag många gånger intervjuat personal som kritiserat organisationen.

Vid säg femtio gånger fler tillfällen har jag fått engagerade tips anonymt:  ”så här är det, du bara måste skriva om det, prata med den och den, säg si och så … jag kan inte säga något, jag är anonym. Och du kan inte nämna att du hört detta när du frågar den och den.”

Det respekteras alltid till 100 procent.

Men det blir ofta svårt att skriva.

 

A och O – rent principiellt – är att landstingsvården, dess organisation, ledning och struktur utgörs av en offentlig förvaltning. Den är skattefinansierad av oss alla för oss alla.

Genomlysning är inte bara något viktigt, utan en grund för att medborgarna ska förstå vad som händer, hur vården fungerar (och inte fungerar), och till syvende och sist för att vi på riktigt ska kunna ta ställning till de val som politiker gör kring vår vård.

 

Media behöver göra mer. Lata journalister är nästan det värsta jag vet.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar