Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Den lilla trumslagarflickan

Författaren John Le Carré har fått ett uppsving -- på TV.

Som författare har Le Carré varit spiongenrens okrönte mästare sedan 1960-talet då dennes Spionen som kom in från kylan beskrev underrättelsekriget mellan öst och väst, en grå värld där rätt och fel kan vara svårt att urskilja.

Fördelen med Le Carré är att berättelserna vittnar om små berättelser i den stora berättelsen -- dvs personliga utmaningar inom systemet under det kalla kriget -- och under senare år, i den värld som uppstod därefter med terrorism, kriget mot densamma, organiserad brottslighet, med mera.

Observera. Hos Le Carré kan det finnas en och annan pistol -- men det är inte pang-pang det hela handlar om.

 

Under åren har en rad filmer och TV-serier producerats som bygger på Le Carrés romaner. Många av dem är lyckade, såsom filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan (1965) med Richard Burton i huvudrollen. Filmen är dessvärre rätt bortglömd, men lätt att få tag i för den som känner sig bekväm med t ex Amazon.

TV-serierna Mullvaden (1979) och Vinnare och förlorare (1982) med Alec Guinness i rollen som George Smiley är fantastiska -- och dessutom extraordinära tidsdokument.

Smiley är för Le Carré vad James Bond är för Ian Flemming -- dock med den väsentliga skillnaden att Smiley är gift, dessutom med en hustru som ständigt bedrar honom. Smiley är även lite långsam, knappast någon fd elitsoldat. Däremot en tänkare med ett särskilt intresse för tysk poesi.

 

Flera filmer och TV-serier har kommit under åren, men ett visst uppsving går nu att skönja.

Serien The Night Manager (2016) regisserad av Susanne Bier blev närmast en global succé och prisad med flera Golden Globes -- den är klart sevärd, inte minst för Hugh Laurie som ärkerutten vapenhandlare.

Förra året hade TV-serien Den lilla trumslagarflickan premiär på BBC, vilken baseras på romanen med samma namn från 1983. Den har tidigare filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen i en något mindre lyckad produktion från 1984.

 

Berättelsen är unik i det avseendet att den försöker ge en bild/förståelse av på vilket sätt och på vilka grunder en vanlig medborgare blir spion. Vilka drivkrafter finns? Vad tjänar denne på att anta utmaningen? Spänning? Äventyrslust? Kärlek? Ideologi? Hat?

Här kommer en spoiler - observera!

 

Just den frågeställningen besvaras här med en kombination av äventyrslystnad (verklighetsflykt) och kärlek. Men för TV-serien, där enastående och övertygande Florence Pugh spelar rollen som Charlie, den splittrade amatörteateraktrisen med revolutionära ambitioner och ett rotat Israelhat, fungerar detta sådär.

Charlie blir nämligen värvad av israelisk underrättelsetjänst i jakten på de palestinier som dödar israeler i Europa. Men vad får henne att gå Israels ärenden när hon så med kraft och engagemang går på kurser för att starta revolution och när hon så innerligt hatar Israel?

Det som får henne att vända är kärleken till en israelisk underrättelseofficer som lindar henne runt sitt finger -- i kombination med hennes behov av äventyr, plus att hon får en hängiven publik. Den senare tar formen av det team av israeliska underrättelsemänniskor som lotsar, peppar och följer hennes steg närmare in i den palestinska rörelse de jagar. Charlie blir en infiltratör.

Att just hennes vändning från vänsterrevoltör till israelisk agent inte helt övertygar beror inte primärt på Florence Pugh. Hon levererar både vänsterromantik - radical chic - och äventyrsbehov med bravur. Men det beror desto mer på regissören och, får jag nog tyvärr säga, Alexander Skarsgård, som spelar den israeliske underrättelseofficeren Becker på ett mindre övertygande sätt. Den kärlek som växer fram hos honom gentemot Charlie är som påklistrad.

Att kärleken kan vara en stark kraft vet vi -- men för att det ska fungera i rörliga bilder krävs något alldeles extra, särskilt när så mycket står på spel som i detta underrättelsedrama.

 

TV-serien är likväl mycket sevärd. Ploten är trovärdig, medryckande, problematiserande och grå till sin karaktär. Här finns kanske några vardagshjältar, men framförallt finns här en värld fylld av manipulationer, taktik, lurendrejeri och svek.

Detta är T10, Läkarprogrammet

Lite mer än två veckor har passerat på termin 10 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet. Jag har min placering vid Sundsvalls sjukhus.

Terminens innehåll utgörs egentligen uteslutande av examensarbetet, momenten kring det och den kunskap som ska inhämtas i anslutning till arbetet.

För egen del hade jag tillsammans med min handledare arbetat fram relativt klara avgränsningar för arbetet redan under förra terminen.

Just nu pågår justeringarna av de avgränsningarna, färdigställandet av en projektplan (formell sammanställning över hur arbetet ska genomföras och vad de ska innehålla) samt arbetet med de enkätfrågor som är grunden för mitt examensarbete.

Det finns flera olika sätt att göra undersökningar på inom ramen för ett examensarbete -- men utifrån min frågeställning är enkätundersökningen egentligen enda vägen fram. Andra sitter med arkiv, intervjuer, databaser och allt vad det nu är.

Jag skriver om den personliga och professionall beredskapen hos läkargruppen vid Region Västernorrland vid större kriser.

Det är ett ämne som intresserar mig mycket och jag är glad att kunna lägga så mycket tid på det som jag kan göra under den här termin.

---

Flera saker känns bra med att gå termin 10. Dels är examensarbetet en välkommen paus från den kliniska lunken som präglat termin 6 till 9. Den kliniska träningen är kärnan i läkarprogrammet, som jag ser det. Men ett litet avbrott i det innan termin 11, den sista terminen, känns välbehövligt och upplyftande, tycker jag.

Dels tycker jag personligen att egna arbeten är roliga och utmanande och jag tycker om att skriva, forma frågor och hitta aspekter som förefaller spännande för sammanhanget.

Jag kan under skrivarbetet dessutom sitta hemmavid en hel del och kan då gå mellan kaffebryggaren, skrivbordet och utetrappan vid entrén och där känna sensommarsolen (höstsolen?) värma ett litet slag.

---

Den stora delen av arbetet återstår av naturliga skäl -- endast lite mer än två veckor har ju passerat, men jag tycker själv att jag har kommit igång rätt bra och jag har haft möjlighet till flera möten med min handledare.

Senast i förrgår satt jag och min handledare flera timmar och gick igenom enkätfrågorna. Engagerade handledare kan inte överskattas (jag vet, jag har haft många under åren) -- men det är viktigt att komma ihåg att det är uppsatsförfattaren som gör jobbet. Det gäller naturligtvis att "komma loss", hitta sin vinkel, komma med passande frågeställningar och finna en tydlig avgränsning.

Babylon Berlin

Det blir alltmer sällan Sveriges television, varken för nyheter eller nöje.

Både Aktuellt kl 21 och Rapport 1930 var givna varje kväll i föräldrahemmet och jag satt bänkad många år efter att jag flyttat hemifrån.

Nu förefaller SVT oftaste passé (om man ska vara överdrivet mild i sin kritik).

---

Men till min stora glädje har SVT visat den tyska TV-serien Babylon Berlin skriven och regisserad av Tom Tykwer, Achim von Borries och Hendrik Handloegten. Förlagan är boken Der nasse Fisch skriven av Volker Kutscher.

Såg serien på SVT Play under den senare delen av sommaren.

---

Serien första två säsonger utspelar sig under 1929 och handlar inledningsvis främst om den tyske polisen Gereon Rath som är på ett hemligt uppdrag för att hitta originalen till de bilder som hans uppdragsgivare kan förgöras av (bilderna visar osedligt leverne).

Gereon Rath är dock en osedvanligt slarvig polis (och rätt tråkig) som lider av posttraumatisk stress efter hans insatser i första världskriget. Han är tillsammans med sin brors kvinna och plågas också av det. Som polis har inte "det" som gör att han riktigt lyckas, vilket är rätt irriterande att följa.

---

Att Gereon Rath inte riktigt leverar som polis blir dock en lysande fond mot seriens, i mitt tycke, sanna huvudkaraktär: Charlotte Ritter, som är utfattig, arbetar som prostituerad på natten, festar hårt och vill bli polis. Hon har å andra sidan "det" och lyckas i det mesta hon förtar sig trots att hennes sociala förutsättningar är urusla. Här finns en fantastisk skådespelarinsats från Liv Lisa Fries.

---

Berlin 1929, ett klimat långt ifrån hälsosamt på flera plan. Dekadensen frodas och även om här fanns öppna miljöer för det vi i dag skulle kalla HBTQ-personer som knappt ens i dag har någon motsvarighet, var livet hårt. Den tyska bitterheten efter den upplevda förnedringen efter första världskriget, den sociala oron, striderna mellan socialistiska falanger -- de Stalintrogna, Trotskijtrogna och den gryende nationalsocialismen -- slet nationen itu.

---

Allt detta kommer till ytan på ett fascinerande och spännande sätt. Babylon Berlin lyckas definitivt.

---

En viktigt spår i de utredningar Rath och Ritter hamnar mitt i gäller det så kallade Schwarzes Reichwehr, som har en reell förlaga och var en motkraft till de begränsningar som Versaillefördraget pådyvlade Tyskland efter första världskriget med kraftiga nedrustningar som absoluta krav.

Det fanns starka krafter inom den tyska krigsmakten och bland inflytelserika personer om att inte bara bibehålla en tysk krigsmakt utan också att efter kriget ånya kraftfullt bygga upp den. Detta påbörjades tidigt efter kriget och blir i serien en spegel mot vad som i stort var ett auktoritärt Tyskland med fortsatta expansiva planer.

En bisak i sammanhanget är att schwarz, svart, "black" återfinns även i nutida sammanhang kring hemliga operationer knutna till framförallt militär verksamhet som kännetecknas av att operationerna inte är öppet knutna till de som genomför dem: black operation.

---

Vi vet alla vem som till slut vann kampen om Tyskland som krigsmakt ... men att som i Babylon Berlin få en fiktionaliserad inblick i dåtidens interna stridigheter är mycket intressant och sevärt.

---

Säsong 3 har premiär i slutet av 2019.

Spionernas arv

De senaste åren har en rad filmer och tv-serier producerats efter böcker skrivna av författaren och den före detta underrättelseofficeren John Le Carré.

För min del var det befriande att nu återigen läsa en av hans böcker, i stället för att se en dramatisering av hans alster.

Fast om sanningen ska fram lyssnade jag på Le Carré senaste bok Spionernas arv (2017). Jag har spenderat rätt mycket tid i bil och en ljudbok passade mig därför bra. Man skulle därför kunna säga att jag tog ytterligare del av en dramatisering, även om den naturligtvis inte är lika raffinerad och mångskiftande som säg en tv-serie.

 

Boken Spionernas arv var känd långt innan den såg dagens ljus eftersom Le Carrés antihjälte, den numera sedan länge pensionerade spionchefen George Smiley skulle vara tillbaka. Senast han var med i en av Le Carrés böcker var i boken I sanningens tjänst (1990) - redan då pensionär - och innan dess i Vinnare och förlorare (1979). Smiley spelade huvudrollen första gången redan 1961 i Telefon till den döde.

George Smiley får nog beskrivas som den litterära spiongenrens mest välutmejlsade och nyanserade karaktär. Vem skulle han möjligen kunna konkurrera med i det avseendet?

 

Spionernas arv är egentligen en uppföljare till Le Carrés genombrottsroman, mästerverket Spionen som kom in från kylan (1963). Jag vet inte om detta medför något slags rekord för uppföljare, men 54 år är en ansenlig tid.

Händelserna i Spionen som kom in från kylan ger läsaren inblick i en kall, hård värld fylld av förräderi och där dina ovänners ovänner blir dina vänner oavsett hur ruttna de är, så länge de tjänar dina syften. På det följer oskyldigas död, sorg och förtvivlan. Boken är mycket läsvärd.

Även i den nya boken är omständigheterna hårda. Men nu är det gamla underrättelsegardet som sätts åt av kyligt vassa jurister och sura ekonomer. Persongalleriet här är bekant till sin karaktär från Le Carrés senaste års produktion, där "de egna" framträder närmast som fiender.

Förmodligen är det så att under alla de gånger människor i maktposition på myndigheter "talar" undersåtar till rätta eller snäser av andra mindre maktfullkomliga personer som Le Carré lyssnar och antecknar som mest. Hans förmåga att i långa sjok beskriva maktmissbruk och illistigt beteende är obetalbart.

I Spionernas arv återkommer flera av de personer som spelade stor roll då för 54 år sedan. Antingen lever de och ger sin bakgrund till händelserna då och eller så sitter de fast i den gegga som uppkommit. Eller så framträder de i de uppförda dokument som beskriver det som hände kring händelserna i Spionen som kom in från kylan.

De moraliska frågeställningar som kommer till ytan kan kort beskrivas med: Var det värt det? Allt det som underrättelsetjänsten då såg sig tvungen att göra, var det verkligen rätt gjort?

George Smiley kommer till slut in i slutet av boken och det utgör naturligtvis en höjdpunkt i läsningen. Smiley presenterar ett slags motiv till varför han agerade som han gjorde under kalla kriget. Det jag funderar på nu är om Le Carré hade detta motiv i tankarna redan när han konstruerade Smiley i början av 1960-talet, eller om denna "motivation" är en efterkonstruktion givet de händelser som i dag präglar Storbritannien och Europa.

Nog finns det i Smileys djupa intresse för tysk poesi en antydan till den motivation som Le Carré nu beskriver, ett arbete för Europa -- inte primärt för England -- men jag är å andra sidan inte så säker på att motivationen konstruerades då, utan lutar åt att den framställts nu på grund av de föreställningar Le Carré har om dagens brittiska politiska situation.

 

En mycket "lyssningsvärd" bok.

Jag ryckte in som...

Det blev alltså fyra veckor som så kallad fokusreporter på Upsala Nya Tidning (UNT) den här sommaren.

Under sommaren 2018 gjorde jag ju comeback, får man väl ändå säga, som nyhetsreporter efter ett fyraårigt uppehåll från nyhetsbranschen (en och annan opinionsartikel och recension hade jag förstås skrivit i mellanperioden).

Det var å ena sidan bekvämlighet och å den andra sidan ett genuinit intresse som tog mig tillbaka till nyhetsvärlden även sommaren 2019.

Jag hade kunnat arbeta som underläkare under sommaren, men sökte aldrig något vikariat då det inte var aktuellt givet mitt behov att få mer tid med familjen. Ett sådant vikariat hade nog varat mellan åtta och elva veckor. Det är en annan historia: men privat har det i sommar blivit mycket tid på taket för ett grundläggande takarbete som absolut inte hade kunnat kombineras med ett underläkarvik.

Men nu var jag alltså en del av fokusgruppen som kort kan beskrivas som den del av redaktionen som arbetar lite djupare, lite bredare. Detta till skillnad från just nu-gruppen som arbetar mer rakt här och nu med snabbare och kanske med mer akuta nyheter. Jag arbetade inom just nu sommaren 2018 och trivdes bra med tempot och hann även där med några mer djuplodande artiklar.

Personligen tycker jag kanske att uppdelningen mellan fokus och just nu inte är helt lyckad. Åtminstone inte för min smak, jag vill göra både och. Skulle jag som fokusreporter lämna ifrån mig bra grejer bara för att de är mer akuta att få ut än de artiklar som ska pumpas ut av en fokusreporter? Eller skulle jag som just nu-reporter lämna ifrån mig bra grejer som uppenbarligen kräver lite mer tid? Knappast! Jag kan själv. Vill själv. Gör själv.

 

Den sammantagna bilden av tiden på UNT den här sommaren är att jag hade mycket tid för de arbeten jag gjorde. Antalet artiklar jag skrev var färre än förra sommaren, men jag kan nog tillstå att kvaliteten och genomarbetningen av de artiklar jag skrev i år i snitt var högre. Förra året tvingades jag dessutom skriva notiser efter att ha talat med polis och räddningstjänst i någon minut. Det ger artiklar av allmänt intresse, men rent journalistiskt rör det sig knappast om några större insatser: det handlar mer om att få rena upplysande citat och kunna ge ett begripligt sammanhang, än att följa upp komplexa resonamang och händelser och ställa motfrågor.

 

Sommaren 2019 på UNT kom att handla om ena sidan Försvarsmakten och dess miljöpåverkan samt sjukvården, mer specifikt Akademiska sjukhuset.

 

Sveriges gamla flygflottiljer använde under kalla kriget ett brandskum som innehåller det svårligen nedbrytbara ämnet PFAS, vilket bedöms som mycket giftigt. Användningen av detta vid gamla F16, Upplands flygflottilj, strax utanför centrala Uppsala, gjordes med statens goda minne och var helt okontroversiellt. Man kände kanske inte till PFAS som man i dag gör.
För att göra en lång historia kort så har detta ämne tagit sig ut i det vatten som Uppsalaborna dricker -- vilket är kostsamt att rena, och det finns ett behov av att hitta en permanent lösning. Går det att ta bort?

Försvarsmakten har närmast beskrivits som en bov i detta drama. Jag nyanserade bilden en aning i sommar då jag kunde beskriva Försvarsmaktens bild av det hela med helt nya uppgifter. De förnekar inte att PFAS har sitt ursprung från flygflottiljen, men ifrågasätter den stora bilden av föroreningarna i Uppsala genom att peka på vad de tycker är en orimlig spridning. De menar att det också finns andra källor till PFAS-föroreningar i Uppsala.
Det kan ha rätt i detta och en del talar för det. Men detta kräver en mycket större myndighetsgranskning som ännu inte är gjord.

Sedan hittade jag också, till min förvåning, en stämning på 225 miljoner kronor från Uppsala Vatten AB riktad mot Försvarsmakten på grund av kostnaderna med reningen av PFAS. Denna stämning borde någon på UNT ha hittat före mig då den lämnats in till Miljödomstolen minst en månad innan jag började. Men som reporter är man glad när man är först. Varken Svt Uppland eller Sveriges radio hade heller hittat den och rapporterat.

 

Resten av sommaren spenderade jag med att granska vården: Dels läkemedelsbristen som upprörande nog är påtaglig och dessutom blir större för varje år. Dels situationen på Akademiska sjukhusets akutmottagning.

Jag klurade länge på hur jag så att säga skulle angripa läget på akuten. Standardförfarandet är att ringa ett skyddsombud som larmar om läget, man antecknar entusiastiskt och sedan ställer man detta mot verksamhetschef eller chefsläkare. Vips, en artikel.

Detta sätt att arbeta är dock rätt tjatigt, läsaren har läst den artikeln förr, så att säga. Jag bestämde mig för att eftersöka medarbetare på akuten som ville träffas och berätta. Berättelserna var mycket mer alarmerande än jag kunde drömma om. Det beskrevs för mig hur patienter inte togs emot på avdelningar för att de var för tunga, hur de fastnade i korridoren med grava frakturer och allvarliga sjukdomar.

De syrror jag talade med var trötta, ledsna och skakade på huvudet gentemot ledningen på sjukhuset och politikerna bakom. Det var en berättelse från verkligheten jag kände mig glad att få dela med UNT:s läsare.

 

Ja, det var sommaren på UNT i stort -- sedan i måndags ägnar jag mig återigen åt läkarstudier.

Nya uppgifter: ubåt tvingades upp!

Det är i den nyutkomna boken Möta hejda slå (red. Bo Hugemark) som den före detta ubåtsjägaren Göran Frisk kommer med sensationella uppgifter om en sovjetisk ubåt som tvingas upp på svenskt vatten under en ubåtsjakt.

I kapitlet "Ytattacken - krigsförberedelser och skarp verksamhet" beskriver Göran Frisk den svenska marinens operativa förutsättningar under det kalla kriget, från andra världskrigets slut 1945 fram till Berlinmurens fall 1989.

Göran Frisk avslutar sin 17-sidiga text med att beskriva en planerad övning som övergår i skarp jakt av ubåt.

Men en eftermiddag, skriver Frisk, ringer en civil person från Ornö till örlogsbasen på Muskö: ett mastliknande föremål som kom upp ur vattnet har siktats.

Göran Frisk skriver: "Örlogsbasen vidtog två åtgärder. Utfrågare skickades till observatören med hkp 6. Ubåtsjaktstyrkan fick den preliminära rapporten och jag fick order att avbryta långtidsövningen och börja jaga skarpt."

Sedan följer Frisk beskrivning av jakten som involverar svenska ubåtar, fartyg, ubåtsjaktflygplan med mera.

Frisk skriver: "Sent på eftermiddagen kom en signal från ubåten Västergötland: 'Följer sovjetisk ubåt kurs NO fart fyra knop 5 distansmeter SO Huvudskär'".

Jakten intensifieras och beskrivs levande av Frisk: Sjunkbombanfall.

En tid senare: "Då hände något märkligt. En sovjetisk stor ubåt av typen Kilo intog ytläge och satte kurs mot sydost i låg fart mot territorialhavsgränsen."

Ett meddelande skickas från ubåten på dålig engelska om att det finns skadade på ubåten och att de behöver hjälp sin hemmahamn. Den sovjetiska ubåten tackar nej till den hjälp som erbjuds och sedan åtföljs den hela vägen till Baltisjk.

 

En tid senare kommer ett uttalande från den ryska Östersjömarinen. Han fördömer att svenskarna kan anfalla främmande ubåtar utan föregående varning.

Frisk avslutar underkapitlet med: "Vad UD och ÖB svarade på detta vet jag inte."

 

Min sammanfattning är kortfattad och jag rekommenderar starkt att intresserade läser boken och i synnerhet detta kapitel.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar