Ledare Det råder stor brist på bibliotekarier i landet, rapporterade nyligen Kulturnytt i Sveriges Radio (20/11). Runt tvåhundra bibliotekarier examineras årligen, men enligt bibliotekariernas fackförbund DIK behöver det antalet fördubblas för att möta behovet.

Samtidigt är bibliotekens kompetensförsörjning bara ett av flera problem. Under senare år har det uppmärksammats hur det hårdnande samhällsklimatet har tagit sig in på landets folkbibliotek. I en undersökning från förra året svarade mer än hälften av bibliotekarierna att de upplever mer hot än tidigare (SvD, 19/9 2017). I samma undersökning svarade 34 procent av bibliotekarierna som arbetar på folkbiblioteken att de flera gånger i veckan bevittnar bråk mellan besökare, aggressivitet, fylla eller vägran att respektera regler.

Men även andra samhällsförändringar märks på biblioteken. Tidigare i år berättade Stina Hamberg, samhällspolitisk chef på DIK (SVT 14/5): ”Biblioteken blir lite grann den sista utposten. Särskilt när digitaliseringen gör att banker, försäkringsbolag, myndigheter, bostadsförmedlingar – den typen av aktörer som erbjuder samhällstjänster – digitaliserar sina tjänster och stänger sina kontor.” Hamberg beskrev hur besökare kan räcka fram en bankdosa till bibliotekarien med uppmaningen att hjälpa till att betala räkningar. Bibliotekarier kan även bli ombedda att hjälpa till med att fylla i myndighetsblanketter, som ansökningar till Migrationsverket.

Givet nivån av social oro på biblioteken och de allt mer spretiga arbetsuppgifterna är det kanske inte heller särskilt konstigt att det riskerar att bli brist på bibliotekarier. Möjligen kan även det svåra rekryteringsläget ses som ett uttryck för att det är en institution i förändring.

I den nya bibliotekslagen från 2014 underströks bibliotekens bredare uppdrag. Det förtydligades att biblioteken handlar om mycket mer än bara böcker. En utveckling som den rödgröna regeringen har fortsatt att betona.

Det verkar dessutom finnas en trend att formulera bibliotekens roll bredare än lagen. Eller i alla fall att acceptera att stängda bankfilialer och fritidsgårdar får påverkan på verksamheten, som anpassas därefter.

I det här läget är det viktigt att slå vakt om bibliotekens kärnfunktion – att för alla tillgängliggöra litteratur och uppmuntra till bildning. Helt enkelt att ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”, som det heter i bibliotekslagens ändamålsparagraf.

Men ska det uppnås lär det krävas att verksamheten begränsas. Visserligen är det bra att vilsna bankkunder kan få hjälp på biblioteken, men det bör i grunden inte vara ett offentligt uppdrag att täcka upp när bankerna stänger sina kontor. Inte heller bör biblioteken bli den institution som får träda in när andra myndighetsfunktioner och sociala skyddsnät fallerar. Biblioteken är allt för viktiga för att bli en generell sista utpost.