Ledare Att den svenska skolan utvecklas i en oroväckande riktning är ingen nyhet, men nu konstateras detta även av OECD (29/3). I en rapport identifieras flera grundläggande problem, varav ett är segregationen mellan olika skolor.

Precis som många andra föreslår OECD jämförbara provresultat genom exempelvis nationella prov, mer vetenskapsförankrad lärarutbildning och utökad regional tillsyn över skolan. Anmärkningsvärt är dock att OECD även föreslår lottning eller kvoter för socioekonomiskt svaga elever vid antagning till populära skolor som ett sätt att bryta segregationen.

Trots att OECD härleder en stor del av uppdelningen i skolorna till boendesegregation föreslås alltså en inskränkning av det fria skolvalet och dess kösystem som en lösning. Som tur är finns ett starkt motstånd mot just lottning i det sammanhanget i riksdagen, varför utbildningsminister Anna Ekström (S) också försäkrar att hon inte kommer att lägga fram ett sådant förslag (TT 29/3). Ett överdrivet fokus på det fria skolvalets effekter överskuggar de faktiska problemen med skolans kvalitet, som oftast finns i de kommunalt styrda verksamheterna.

En stor anledning till att det fria skolvalet i viss utsträckning bidrar till skolsegregationen är att det för många inte längre handlar om att välja till något annat än vad den närmaste skolan kan erbjuda. I stället blir skolvalet en möjlighet att välja bort en dysfunktionell skola som ens barn annars hade placerats på genom närhetsprincipen.

Att det över huvud taget finns så dåligt fungerande skolor gör att de medvetna föräldrarna som ser en möjlighet att välja en annan skola gör det. Det är således de dysfunktionella skolorna som är problemet, inte det fria skolvalet med ett kösystem som ger familjer en rimlig chans att påverka sina barns utbildningsmöjligheter.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, har tidigare visat att den grupp som kanske främst gynnas av det fria skolvalet är socioekonomiskt svaga elever som utnyttjar möjligheten att välja bort den kommunala skolan i det segregerade bostadsområdet. Det som tidigare handlade om att familjer köpte sig till bostäder nära välfungerande skolor har nu blivit mer rättvist eftersom även barn till låginkomsttagare har möjlighet att välja. I stället för pengar är det framförhållning som gäller för att kunna få en plats, och det är en rimligare urvalsprincip än ekonomisk möjlighet att köpa bostad på rätt ställe.

Därmed inte sagt att de absurt långa köerna till vissa skolor, som närmast omöjliggör för nyinflyttade eller nyligen invandrade barn att konkurrera om platserna, inte är ett bekymmer. Men om de dysfunktionella skolornas huvudmän – kommunerna – antingen ser till att de blir bättre eller lägger ned dem kan skolvalet bli ett tillval, och inte ett bortval. Då lär de långa köerna också kortas ned. Med det skapas verklig rättvisa, i stället för den utfallsutjämning lottning bidrar till. Jämnt fördelade dysfunktionella skolor har inget värde för någon.