Nyligen gick både Wilhelm Agrell, seniorprofessor i underrättelsevetenskap (SvD 13/9) och Janne Josefsson, erkänd journalist (DN 13/9), ut och betonade hur långt gånget våldet och utanförskapet är.

I tider där enskilda våldsdåd skapar stora nyhetsrubriker och skakar upp medborgare är det sunt att ta ett steg tillbaka och betrakta incidenterna som delar i en större ordning. I det avseendet är Agrell och Josefssons inlägg i debatten välkomna. De målar, om än på olika sätt, bredare penseldrag över det som i vanliga fall ofta blir en ensidig svart- eller skönmålning av Sverige.

Lägets allvar riskerar dock att skapa framhastad utspelspolitik från de som ska staka ut riktningen för hur staten ska mota tillbaka brottsligheten. Kriminologen Felipe Estrada Dörner menar att partierna nu har en kriminalpolitisk kapprustning där ”De folkvalda tävlar om att framställa sig själva som den som ställer tuffast krav” (SR 16/9). Problematiken är dock större än att förslagen kan anses hårda. Snarare ligger allvaret i hur ogenomtänkta de framstår. Vikten av att verka handlingskraftig och få genomslag för dagen blir överordnat att förslagen ska vara genomtänkta och effektiva lösningar.

”Jag lyssnar på alla förslag”, menade inrikesminister Mikael Damberg (S) i Sveriges Radios Ekots lördagsintervju (14/9). Citatet ger en tydlig temperaturmätning på det alltmer desperata politiska läget. Visiationszoner och kronvittnen är två exempel på hastiga förslag som flera partier valt att öppna upp för. Båda förslagen är ett resultat av en politisk omsvängning och har fått kritik för att äventyra rättssäkerheten. Öppenheten inför alla typer av lösningar riskerar att skapa en kapplöpning mellan partierna där de ogenomtänkt producerar politiska förslag på löpande band. Det duger sällan i svåra frågor.

Utspelspolitik med oprövade förslag riskerar att missa målkonflikter, och skapa långa ledtider eftersom nya metoder ska utredas. I ett läge som detta kan snabba lösningar ha ett egenvärde, men då ska de vara genomtänkta. Det finns en rad lågt hängande frukter som partierna borde plocka, innan de börjar odla nya och oprövade lösningar.

Grundläggande saker som att faktiskt satsa pengar på rättskedjan ska inte underskattas. Likaså måste polisernas löneläge justeras upp. I stället för att implementera en helt ny ordning i vittnessystemet, borde kraften läggas på annat, så som att mängdrabatterna slopas. Att ständigt höja minimistraffen kommer inte åt de organiserade yrkeskriminella som nästan uteslutande är återfallsförbrytare. Ackumulerande av straff kommer därför vara en mer effektiv metod för att komma åt de som är skyldiga till stora delar av kriminaliteten i dag.

Framhastade lösningar i desperata tider kan skapa oönskade konsekvenser på sikt. Kriminalpolitiken får särskilt i tider som dessa inte bli en kapplöpning i politiskt poserande.