Ledare En fungerande opposition är avgörande för en fungerande demokrati. Det hindrar maktfullkomlighet och säkerställer att kontroversiella beslut föregås av offentlig debatt. Därom är de flesta lyckligtvis överens. Märkligare är att tvingas påpeka att en fungerande regering är lika viktigt, något som för Sveriges vidkommande just nu synes mer akut.

Att svensk politik befinner sig i ett udda skede är närmast en underdrift. Förra mandatperioden inleddes med decemberöverenskommelsen, där den stora delen av oppositionen förband sig att inte agera opposition. Ett sällsynt uselt beslut som särskilt Moderaterna fortfarande lider av.

Den här mandatperioden föregicks av januariavtalet, där alla partier som på något sätt möjliggör regeringen bestämde sig för att låtsas vara i opposition. Det enda av regeringens politik som Socialdemokraterna verkar stå bakom är skattehöjningarna. Den mesta tiden ägnas åt att klaga på hur jobbigt det är att behöva leva upp till avtalet som gav dem makten i fyra år till. För Svenska Dagbladet Perfect Guide berättar statsminister Stefan Löfven om hur jobbigt det är som socialdemokrat att tvingas ta bort värnskatten. Ett ständigt återkommande tema.

Till Socialdemokraternas försvar ska dock sägas att partiet faktiskt förstår att det regerar och vad det är värt. En mandatperiod rymmer många beslut, utnämningar och inflytande över myndigheter. Det spelar roll. Därför var partiet beredda att åtminstone ge sken av att ge Centerpartiet och Liberalerna så mycket i utbyte mot att få vandra i maktens korridorer i fyra år till.

C och L är lite av ett blandat fång. L är tematiskt nog kluvet och kommer först efter valet av ny partiledare att kunna bestämma sig för vilken sida av det politiska slagfältet partiet hör hemma på. Centern har däremot inte visat några betänkligheter för att närma sig S ytterligare. Åtminstone för stunden agerar C stödparti åt regeringen. Men i stället för att göra det öppet och även skörda fördelarna av det låtsas Annie Lööf (C) fortfarande som om C är ett gediget oppositionsparti.

Värst hycklare är dock Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt attackerade nyligen S på mikrobloggen Twitter. Han menade att regeringen ”driver en politik för de rikaste i landet med sänkta skatter och riktade bidrag”, samt att ”priset betalas med sämre vård och kollektivtrafik runt om i Sverige”. I mångt och mycket har Sjöstedt rätt. S driver en politik som är skadlig för såväl tillväxt som välfärd. Att det skulle vara etter värre om V fick som det ville är en annan femma.

Det Sjöstedt undviker att nämna i all sin spelade vrede är att regeringen driver sin politik med Vänsterns godkännande. Utan Sjöstedts stöd hade det inte blivit något rödgrön regering. Regeringens liberala reformer är också Vänsterpartiets.

Är det så mycket begärt att vilja att någon tar ansvar för vad regeringen gör? Om alla inblandade ändå är emot den kan vi lika gärna välja en ny.