Ledare Siffrorna börjar lysa rött. Allt fler kommuner och landsting får allt större problem med ekonomin. Förra året gick var tredje kommun och var fjärde region med förlust. I år väntas mer än var tredje kommun sluta på minus.

Det hela beror på gamla synder som visar sig i resultatet när konjunkturen viker. Inte bara en åldrande befolkning som gör att färre ska finansiera välfärden för fler, utan också allt högre krav från medborgarna och uteblivna produktivitetsökningar i välfärden.

Att hoppas på att generell tillväxt och ökade skatteintäkter ska lösa problemet är inte en god idé. Detta eftersom tillväxten och dess medföljande löneökningar är en del av problemet när offentliga sektorn inte hänger med i omgivningens produktivitetsutveckling.

Det skulle kräva kraftiga skattehöjningar för att behålla välfärden på dagens nivå. Beräkningar landar på en kommunalskatt på över 50 procent om 20 år. En sådan lösning är inte långsiktig, då det leder till allt sämre ekonomi, vilket även långtidsutredningarna slagit fast. Ett alternativ – att dra ned på den offentliga välfärden – kommer inte uppskattas av alla. Särskilt inte med ett oförändrat högt skatteuttag.

Frågan om hur stor offentlig välfärd landet ska ha är upp till väljarna att avgöra. Men för att göra upplysta val krävs också att de informeras om alternativen och dess konsekvenser. Något som behöver förtydligas är att välfärd inte är liktydigt med offentlig välfärd, även om den politiska vänstern ofta utgår från det. En grundläggande borgerlig princip är att skattesänkningar leder till mer pengar i plånboken. Det ger möjlighet att välja på vilka områden man vill ha högre standard eller högre trygghet. Eller så kan pengarna stanna i plånboken för framtida trygghet.

Kritiken handlar ofta om att den valfriheten innebär mindre trygghet för individen. I viss mån finns det en faktisk konflikt mellan trygghet och frihet, i den mån människor själva inte förmår att investera i det som är bäst för dem. Men möjligen är konflikten mindre än den synes vara.

Timbro har i flera rapporter diskuterat alternativa lösningar på problemet med välfärdens finansiering. För att komma till rätta med den bristande produktiviteten föreslår de nya spelregler. Förbättrad konkurrens med resultat- och kvalitetskrav, för högre effektivitet med bibehållen eller ökad kvalitet.

För att komma till rätta med den demografiska utmaningen föreslår de en modell med privatiserade försäkringslösningar, som ett komplement till den skattefinansierade vården. De redovisar lyckade exempel från Japan och Nederländerna. Där har sådana försäkringar och hög konkurrens mellan vårdgivare skapat en högre kvalitet och effektivitet i vården än i Sverige.

Försäkringarna är obligatoriska, vilket torde lindra konfliktlinjen mellan höger och vänster. De borgerliga partierna borde se den här lösningen som önskvärd. Även vänstern skulle kunna acceptera den, givet alternativen som står till buds. Ty välfärdens finansieringsproblem kommer inte lösas av sig själv.