Ledare Efter Alliansregeringens misskötsel av Försvaret 2006-2014 var förhoppningarna på Stefan Löfvens (S) regering stora. Äntligen skulle Sverige få en försvarsminister som faktiskt betydde något, som var mer än en platshållare och någon som fick klä skott för underfinansieringen.

Peter Hultqvist (S) fick en bra start. Han talade ur skägget om det ökade hotet i vårt närområde, han verkade förstå Försvaret och dess verklighet samt, kanske viktigast av allt, han verkade påverka politikens innehåll.

Efter fem år av rödgrönt regeringsinnehav vet vi att förhoppningarna inte har besannats. Tvärtom är situationen värre än tidigare. Regeringen har inte en röst i utrikes- och säkerhetsfrågor utan två. De personifieras av å ena sidan försvarsminister Hultqvist och å andra sidan utrikesminister Margot Wallström (S).

Kanske är det Hultqvists 17 år som kommunalråd i Borlänge som har gjort att han är mer förankrad, att han står stadigare på jorden, än Wallström. Den senare har aldrig behövt verka i vardagens gytter, där saker måste fås att fungera oavsett vilka ideologiska förtecken man har. Även om det går att debattera hur framgångsrik Hultqvist var på det området kan det ha påverkat hans sätt att ta sig an världen.

Wallström tar sig an världen med ingivelsen och övertygelsen som främsta vapen. Hon trampar ständigt i klaveret och kan med fog sägas skada fler relationer än hon stärker. Inte sällan krävs det att andra ministrar och till och med kungahuset måste träda in för att städa upp efter henne.

Nyligen röstade Sverige för att Europarådet skulle släppa in Ryssland i värmen igen. Sedan röstade S som enda svenska parti för samma sak i Europarådets parlamentariska församling. Sanktionerna som har varit på plats sedan den olagliga annekteringen av Krim och det fortfarande pågående kriget i östra Ukraina har tagits bort, bland ansnat tack vare Sverige.

Ingen vet fortfarande varför. Altinget.se rapporterar (5/7) att försvarsministern fick frågan om detta på ett seminarium i Almedalen. Han avslöjade då att han själv fick reda på regeringens agerande genom media. Samtidigt förklarade han att vår solidaritet med Ukraina och Georgien måste vara tydlig. Att det inte ska löna sig att bryta mot internationell rätt. Ändå agerar Sverige tvärtemot. Och allt utan att någon ens varskor försvarsministern.

De moderata försvarsministrarna anklagades med fog för att vara finansdepartementets marionetter. Detsamma gäller Hultqvist. Så är det alltför ofta i politiken. Men att ingen ens talar med honom är allvarligt.

Statsministern behöver snarast svara på två frågor. Varför ska någon utomstående lyssna på försvarsministern när regeringen uppenbarligen inte talar med honom? Och hur fattades beslutet att stödja de slopade sanktionerna och varför? Det är ett kraftigt avsteg från svensk utrikespolitik. Utrikesministern bör inte kunna fatta ett sådant beslut på eget bevåg. Eller är detta egentligen Sveriges utrikespolitiska linje, bortom retoriken? Erkänn det i så fall.