Ledare Ytterligare ett kapitel efter granskningarna kring Slottsholmen och det tidigare kommunalrådet Harald Hjalmarsson fick ett avslut i veckan.

Hjalmarsson har accepterat ett strafföreläggande för tjänstefel och betalat sina böter. Han har därmed erkänt den kriminella handlingen han utförde när han förfalskade handlingar som lämnades ut till media.

Det facit vi har nu visar hur anmärkningsvärt kommunens agerande var när de inte anmälde det misstänkta brottet till rättsvårdande myndigheter. Kommunen och dess företrädare lyder under lagen precis som alla andra. De har även en skyldighet att använda skattemedlen på ett effektivt och förtroendefullt sätt. Den kommunala organisationen ska inte vara en skyddad verkstad för personer som inte följer lagen.

Artikelbild

| Facit i granskningen kring Slottsholmen visar att kommunen agerat fel när de inte anmälde det misstänkta tjänstefel som det tidigare kommunalrådet Harald Hjalmarsson gjorde sig skyldig till, menar ledarskribenten.

Kommunens underlåtelse motiverades inte närmare än att de inte var juridiskt skyldiga att anmäla. Inget tyder därför på att kommunen skulle agera annorlunda om samma sak inträffade idag. Det är ett problem för kommunens medborgare och skattebetalare.

Hjalmarssons erkännande är också ett tillfälle för reflektion inom det moderata partiet. Frågan har ett allmänt intresse eftersom Hjalmarsson, som toppnamn inom Moderaterna, är en stående kandidat till posten som kommunalråd samt till riksdagen där han redan idag har en reservplats.

Kritiken mot Hjalmarsson kommer både utifrån och inifrån partiet. Den yttre handlar främst om brottet kring de förfalskade handlingarna. Detta syftade till att dölja det faktum att Hjalmarsson inte förmått hålla tydliga gränser mellan sitt offentliga och privata engagemang. Vilket i sin tur lett till kritik avseende vänskapskorruption. Han har även kritiserats för de lögner han yttrat för att dölja att han förfalskat handlingarna.

Inifrån partiet riktas också frän kritik kring Hjalmarssons ledarskap och klimatet i lokalföreningen. Samt kring att Hjalmarsson vägrat avgå trots att man i partiets kandidatförsäkran skriver under på att göra det om man inte agerar föredömligt, inte iakttar god moral eller blir föremål för en rättsprocess som riskerar att undergräva förtroendet.

I dagarna kom ytterligare kritik, när Magdalena Lidestam meddelade att hon lämnar partiet. Hon vittnar om en förening med lågt i tak, där ifrågasättande bestraffas, och att de som vill genomföra förändringar fryses ut och förr eller senare lämnar partiet. I sociala medier bekräftades bilden av andra personer med liknande erfarenheter.

Ska man se till fakta är det intressant vad som framkommer om valberedningens arbete. Partiet bekräftar att personerna i valberedningen föreslog sig själva till partiets tyngsta poster i kommunen. För den som är föreningsaktiv är agerandet ett uppenbart brott mot god föreningsdemokrati. En valberedning föreslår inte sina egna deltagare. Sitter man i en valberedning och bestämmer sig för att kandidera till en post så lämnar man omedelbart valberedningen. Svårare än så är det inte.

Agerandet är inte bara föreningsdemokratiskt genant. Det är helt onödigt att ha en valberedning om de ska föreslå sig själva. Varför har man en sådan valberedning? Utöver att ge ett demokratiskt sken över processen?

Det är inte första gången det demokratiska underskottet kritiseras inom partiet. När listorna inför valet fastställdes framkom att förfarandet var lite för likt en Expedition Robinson-utröstning, där olika pakter fäller avgörandet, snarare än hur stort förtroende varje kandidat har var för sig.

Efter att nyheterna kring de förfalskade handlingarna briserat var frågan om förtroendet för Hjalmarsson uppe för diskussion i partiföreningen. Eller kanske inte diskussion direkt. Frågan avhandlades genom en mailtråd där de som inte hade förtroende för ledaren fick anmäla detta (SVT 180320). Det var inte ett optimalt sätt att diskutera en fråga om förtroende, i ett parti med svaga demokratiska strukturer, en auktoritär ledare och där avvikande åsikter bestraffas.

Kretsordförande Elin Landerdahl låter meddela att hon fortfarande har förtroende för Hjalmarsson efter hans erkännande. Så även fullmäktigegruppen, även om detta konstaterande inte behövde ens en mailtråd denna gång.

Det är kanske inte så förvånande att förtroendet ständigt sägs vara intakt med tanke på vad som framkommit om partiföreningen. Att fortsätta fråga det är inte speciellt meningsfullt. Istället bör man fråga de partiaktiva var gränsen går. Vad kan man inte acceptera hos en politisk ledare för att förtroendet ska bibehållas? Frågan är inte orättvis. Efter år av gränslöshet vore det på sin plats att västerviksmoderaterna meddelar var deras gräns går.

När det demokratiska systemet låter dem som inte har egna spärrar att hållas så drabbas systemet själv av sämre förtroende och lägre förväntningar. Det är en destruktiv samhällsutveckling. Varför ska medborgarna sköta sig när de högst ansvariga inte gör det? Varför ska övriga kommunanställda hålla sig till regelverk och etik?

Jo – för att det är rätt. Och gynnar samhället i stort. Men försök att övertyga medborgarna om det, när personer på centrala maktpositioner missköter sig och håller varandra om ryggen!