Krönika Jag släntrar runt inne i den trivsamma stadskärnan. Letar lite julklappar eller kanske något som muntrar upp för egen del. Det känns som att det behövs. Den där förväntansfulla känslan, som brukar infinna sig, när man utan stress och krav tar sig ett par timmar, med sig själv, den känslan vill helt enkelt inte infinna sig. Jag vet vad det beror på.

Glädjen i att handla några små julklappar försvann som nysnön utanför skrivarstugans knut, i hysterin kring Black Friday. Att överösas av näthandelns rabatter stod mig snart upp i halsen och fick motsatt verkan. Jag handlade inte ens en liter mjölk den dagen. Det handlar inte längre om att överkonsumera, vilket är ett elände i sig. Snarare är det att hysterikonsumera. Och var finns tanken på miljön när alla dessa paket ska fraktas? Säkert är en stor del inte till belåtenhet och får påbörja samma resa tillbaka. Och stackars de anställda på ställena där dessa enorma berg av paket landar, för att sedan lämnas ut. Förbaskade Black Friday. För mig blev det nattsvart, så sant som det är sagt och inte hjälper min moteld bestående av glögg, julmusik, adventsljusstakar eller lussebak. Inte ännu, i alla fall.

Men jag har förtröstan. För idag ska jag handla! Här och nu. I de små butikerna inne i stan som inte får ta del av den här miljardhandeln. Som kämpar för att hålla de röda siffrorna borta. Så viktigt det är, att just jag och många med mig, fortfarande försöker hålla kvar i den traditionella julhandeln och handlar där. Här finns de pyntade torgen, musiken, julhandeln och de personliga mötena. Och vad får våra barn för minnen att ta med sig, utan detta? Att stå med näsan tryckt mot ett pyntat fönster eller framför hyllan med just den där önskeleksaken, eller att gå med sin lilla lapp och köpa julklappar till familjen på egen hand, det är en del av advent!

Många hävdar att näthandeln sparar tid. Tiden ja. Hemma hos mig står en gammal klocka. Där har tiden stannat. På halv sju, dygnet runt. Klockan har gått i arv från far till yngste son i flera generationer. När min pappa för länge sedan gick bort, kom min bror som yngste son och hämtade den. Så följde den hans väg flytt på flytt ganska långt från hembygden. Så för ett antal år sedan, fick jag frågan om jag ville köpa klockan? Han har ingen son och tänkte att den kunde följa i mitt led i stället. Vi gjorde affär men leveransen från hans hem i Småland dröjde. Till slut fick jag själv hämta den. Klockan stod nu i ett gammalt förråd men var fortfarande fin. Något saknades dock: De tunga handhuggna stenloden. ”De finns i en kartong, men dem får du senare”, blev förklaringen. Nu står klockan i vårt hem. Vacker men fortfarande utan sina lod och så lär det förbli, för: ”De försvann nog med en leverans av en annan klocka, tyvärr!”

När jag ser på den gamla klockan, som min yngste son skulle få, tänker jag på att det bara är där som tiden står stilla. En klocka utan lod är väl inget att ge sin son. Men jag kan ge honom något annat. Jag kan ge honom min tid. Tid till samtal, minnen, kanske ett besök på någon konsert, hockeymatch eller en trivsam kväll på en pub. Eller att vi ses på stan och handlar några små julklappar, bara för att vi alltid gjort så. Så till alla er som sparade tid med att näthandla på Black Friday: Jag hoppas den sparade tiden används till att just nu, eller när som helst, ge någon det finaste du kan ge: Din tid. För det är bara på min gamla klocka, som tiden står stilla.

Önskar er alla en fin advent!