Krönika I allhelgonatid påminns vi om de döda. Vi nutidsmänniskor kanske behöver en sådan övergripande påminnelse. Inte för att komma ihåg våra egna döda anhöriga utan för att tänka på döden i allmänhet.

Döden har inte så stor plats i våra liv i dag. Få människor har sett en död person och vi lever inte med döden inpå oss.

Det var annorlunda förr, som med så mycket annat. Går vi bara några generationer tillbaka var det få som dog på sjukhus, de allra flesta bodde hemma till sin död. Väldigt många hade redan som barn upplevt att någon hemmavid dog. Kanske ett litet syskon eller morfar eller farmor.

Folk som blev sjuka dog hemma. Många dog av sjukdomar som idag anses som ganska harmlösa eller i alla fall inte dödshotande.

Influensa kan fortfarande vara en svår sjukdom men idag kan vi vaccinera oss. Vi kan få penicillin mot diverse sjukdomar och genomleva dem förhållandevis lätt, jämfört med hur det var förr, före penicillinet. Fortfarande är förstås många sjukdomar svåra men vi riskerar knappast att dö.

Om en dryg vecka är det hundra år sedan min morfars mor dog. Hon dog i spanska sjukan, precis som omkring 34 000 andra svenskar. Hon hette Lotta Maria Bengtsdotter och blev sjuk i den första influensavågen på hösten 1918. Spanska sjukan återkom ett par gånger till men efter 1920 ebbade den ut.

Det här var en influensapandemi som drabbade hela världen, inte minst soldaterna i första världskrigets slutskede. Miljoner människor dog, de flesta i den lunginflammation som oftast följde på influensan. Så var det också för min morfars mor.

I Västervik var Frans Johan Gustafsson, Röde Frans, det första dödsfallet i spanska sjukan med efterföljande influensa. Han dog den 19 september 1918. Totalt dog omkring 270 personer i socknarna i Tjust i spanska sjukan.

Då, 1918, började det bli vanligt att man kom in på sjukhus med en så allvarlig sjukdom. När rödsoten och pesten härjade på 1700-talet fanns det knappt några sjukhus. Koleran slog till flera gånger på 1800-talet, långt före våra dagars sjukhusvård.

Folk blev sjuka och låg hemma med soten. Bakterier och hur smitta spreds var okänt och möjligheterna att skydda sig var få, utöver isolering. De sjuka togs om hand av barmhärtighet, även om det inte var mycket man kunde göra. Och så spreds sjukdomar i galopperande fart.

I kyrkböckerna finns det åtskilliga exempel på hela familjer som utplånades eller att bara en finns kvar, kanske ett barn eller kanske pappan. Så oändligt sorgligt.

Känns det eländigt att läsa en krönika om döden? Kanske är det bra med en påminnelse om att vi kan vara glada för att vi lever under helt andra villkor idag, med sjukvård och mediciner som håller oss vid liv och minskar lidandet.

Jag tänker på hur det kändes för morfar då, på hösten 1918. Han var yngste sonen och bodde fortfarande hemma fast han var 25 år fyllda. Han blev själv sjuk i spanska sjukan men repade sig lyckligtvis och levde i nästan 60 år till. Detta var han inte ensam om för det var många sjuka som överlevde.

Morfar fick 13 barn och 33 barnbarn och efter mig kommer mina två barn och fem barnbarn. Vi är alla länkar i en lång släktkedja.