Färjan är fullpackad med bilar och några män i reflexvästar visar med tydliga gester i vilken ordning vi ska köra av. I ögonvrån ser jag en incident, en pappa med ett barn i handen går ut bland de körande bilarna på ett farligt sätt. En av de västförsedda reagerar snabbt, han stoppar bilarna och får undan dem från trafiken. Pappan, som ser ut att vara i 30-årsåldern och uppenbart är född i ett annat land, får en förmaning och det hela reder ut sig.

Där kunde det tagit slut, men det gör det inte. Ytterligare en västförsedd man kommer rusande över bildäcket och han är ursinnig. Han går rakt på pappan, lutar sig fram mot hans ansikte och vrålar så saliven stänker. Smockan hänger i luften, han går långt över det som är acceptabelt för en anställd på ett färjerederi, den unge mannen ser mest förvirrad ut och plötsligt är det min tur att köra av.

Eftersom jag är bekymrad över rasismen i Sverige har jag omedelbart tolkat situationen som att en rasistisk fartygsanställd flippat ur fullständigt när en invandrare gjort ett misstag. Men ute på motorvägen börjar jag tvivla. Jag hörde ju inte vad de sade, kanske handlade konflikten om något som jag inte hade uppfattat, något som inte alls hade med rasism att göra? I så fall var min första tolkning ett tydligt exempel på bekräftelsebias.

Det är ett klumpigt ord som inte blir bättre om man försöker försvenska det till ”bekräftelsefördom”. Men det beskriver något viktigt och ofta problematiskt: Vår starka benägenhet att hela tiden söka information som bekräftar våra åsikter och föreställningar, och undvika information som går emot dem.

Det händer oss hela tiden. Om vi hör att en viss sorts mat kan orsaka magbesvär hos en del personer så blir minsta obehagskänsla en bekräftelse på att det är så även för oss, och vi bortser från alla gånger maten slinker ner utan problem. Och så slutar vi äta sådan mat, kanske helt i onödan.

Sociala medier är ett smörgåsbord för bekräftelsefördomar. Den som tycker att semestern inte riktigt har uppfyllt förväntningarna ser bara uppdateringarna från ljuvliga resmål och blundar för att många faktiskt ägnar sig åt att städa garderober.

Internet borde i det här avseendet förses med någon form av varningstext. Om man träffar någon som påstår att mässlingsvaccin är farligt så kan man snabbt få det påståendet bekräftat på nätet. En klarsynt kunskapssökare skulle visserligen se att många fler och trovärdigare källor hävdar att vaccinering är ofarligt, men vårt nedärvda behov av att få våra föreställningar konfirmerade tar ofta överhanden.

Det värsta är att samhällsdebatten är så genomdränkt av bekräftelsefördomar att den på vissa områden gått helt i baklås. Många har starka åsikter om allt som har med invandring att göra och fyller på med en skvätt bekräftelse varje dag. Nyansering har blivit ett tecken på svaghet och den som är tvärsäker och faktaresistent hyllas som ”tydlig”.

Vi är alla offer för bekräftelsefördomar och det svåra är inte att se det hos andra, utan hos sig själv. Den som vill utsätta sig för obehaget att systematiskt ifrågasätta sina föreställningar kan följa filosofen Karl Poppers råd. Han menade att man ska ägna mer tid åt att försöka motbevisa sin uppfattning än att söka bekräftelse för den. Så nästa gång du uttalar dig tvärsäkert om dig själv, andra människor eller tillståndet i samhället bör du stanna upp och fråga: Vad motbevisar mitt påstående? Och kom ihåg: Fakta från trovärdiga källor väger alltid tyngre än några enstaka egna iakttagelser.

Johan Sievers är frilansjournalist på Redakta och var tidigare reporter på Corren. Han nås på johan.sievers @redakta.se