Debatt Texten nedan är skriven av Kerstin Gullbrand, som fått förtroende av en vän att berätta om hennes erfarenhet av äldreomsorgen i Västerviks kommun De senaste veckorna är vi många som har reagerat på VT:s artiklar om dåliga förhållanden inom äldreomsorgen – och jag kan bara hålla med personal och anhöriga om hur det är! Jag har arbetat i kommunens äldreomsorg sedan 1990 i olika verksamheter. Det är det enda jag har velat arbeta med – att finnas till för äldre som har byggt upp vårat land – och jag har känt en enorm stolthet över mitt arbete.

Sedan millennieskiftet har både personal och de vårdtagare som vi är till för, fått känna av ständigt pågående nedskärningar; vi har fått höra att vi måste ta vårt ansvar för att få “budgeten i balans”.

Som ordinarie personal har vi ofta fått göra dubbla pass, bland annat för att vikarier saknat delegering för att ge medicin. Har vi fått mer betalt för det? Svar nej. När vi utöver våra ordinarie uppgifter fått larm från personer som behövt hjälpt, har vårdtagarna många gånger fått stå över de insatser som de har rätt att få, eftersom vi alltid måste gå på larm och inte kan vara på flera ställen samtidigt.

Artikelbild

Vi har fått förklara för vårdtagare och deras anhöriga att vi gång på gång har pratat med chefer om ohållbara scheman och saker som inte blir gjorda eftersom det fattas personal.

Vi har i flera års tid skrivit avvikelserapporter, alltså rapporter där vi tagit upp att vårdtagarna ej fått den hjälp som de enligt lag har rätt till. Eftersom det inte har hjälpt att personalen har påpekat det självklara för våra chefer, så är vi tacksamma när anhöriga reagerar över personalbristen.

På grund av stressen så har jag varit sjukskriven i perioder – jag har även gått ner i tid för att få mer vila och återhämtning. Eftersom kommunen inte satsat på personalen utan vi istället har fått utföra mer arbete på kortare tid så har inte det hjälpt.

Jag var tvungen att sluta 2017 eftersom kommunen inte kunde erbjuda mig annat än fortsatt stress på arbetet. Nu får jag aktivitetsersättning, en summa som ingen människa kan klara sig på. Detta är mina ord – men dessvärre är vi många som delar samma erfarenhet.