Debatt Under de senaste tiotal åren har jag engagerat mig i vår kommunpolitik. Som idealist så tror man ju på möjligheterna, på det goda och på att det i princip går att förändra och förbättra det mesta. Men så är tyvärr inte alltid fallet!

Efter ett antal år som ensam debattör så startades för fem år sedan nätverket Vision Västervik. Ett tvärpolitiskt nätverket där vi över partigränser och förbi traditionella ideologiska låsningar försökte påverka och förändra kommunpolitiken. Vi arbetade med att skapa nya former för fördjupad demokrati, transparens i systemen och att alla intresserade medborgare skulle bjudas in i den politiska processen. Vi ville medverka till att det utvecklades medborgarforum och olika former av dialogmöten där människor kunde samtala med politiker och tjänstemän. Tillsammans ville vi också undersöka vad det fanns för vägar för att med gemensamma krafter se till att det blev förändringar i Västerviks kommuns politiska liv. Vårt arbete gav kanske inte några konkreta resultat, men jag tror dock att vi på många sätt påverkade våra politikers och tjänstemäns attityder. Och detta är inte att förakta!

När Vision Västervik så efter ett antal år med att utifrån försöka påverka etablissemanget tog timeout så gjordes det åter igen ett försök med Tjustpartiet att försöka bli invalt i Västerviks kommunfullmäktige. Partiet ställde upp i valet 2018 för andra gången, men lyckades endast få cirka hälften av det antal röster som hade behövts för att få ett mandat i vårt kommunfullmäktige. Tyvärr!

Men det som hände i valet har ändå gått vår väg. Det vill säga att genom det faktum att det inte finns någon direkt majoritet i varken kommun eller i riksdag så måste ett helt nytt arbetssätt introduceras. Ett nytt sätt att tänka där man inte längre kan bestämma allt och självvådligt och maktfullkomligt i traditionell anda köra över allt och alla. Nu måste man börja prata med de övriga partierna, kompromissa, ge och ta och vara lyhörd och ha goda samtal.

Detta sätt att driva politik har Vision Västervik och Tjustpartiet hela tiden arbetat för och inte kunnat genomföra. Men nu har väljarna tacknämligt försatt hela vårt politiska etablissemang i det prekära läget att de totalt måste förändra detta sitt sedan länge invanda rigida arbetssätt.

Det innebär att politikernas nya framtid, både lokalt och nationellt, nu måste präglas av goda samtal och ett gediget idé- och kunskapsutbyte där man förutsätter att motparten har goda intentioner och är beredda att kompromissa.

Partipolitikern måste i denna nya situation förvandla sig till att bli samutvecklaren som nu har möjlighet att i inkluderande samförstånd med de politiska motståndarna skapa och forma ett optimalare samhälle.

Och vi skulle nu också kunna döpa om våra tidigare så makt- och partiberoende politiker till medborgerliga tvärpolitiska samutvecklare när de tar sig an denna sin nya grannlaga uppgift. Och det skall bli mycket spännande att se hur de klarar av att utöva denna sin helt nya roll.