Landets näringsliv koncentreras alltmer i kunskapsintensiva verksamheter. Företagens kompetensförsörjning blir då än mer beroende av goda möjligheter att rekrytera välutbildade ungdomar.
Dagens unga värdesätter valmöjligheter högre än tidigare generationer, där de två viktigaste antagligen är val av livskamrat och arbete. I det här finns de krafter som samlar befolkning och ekonomi i allt färre och större arbetsmarknadsregioner. Idag 60 mot 125 år 1985.
Vi är unika som enda kommun söder om Mälaren, förutom Gotland, som är sin egen arbetsmarknadsregion. Västerviks relativa attraktivitet minskar, trots storstädernas trängsel och höga boendekostnader. Dynamiken i vårt näringsliv riskeras och i förlängningen hotas den lokala välfärden. Vilka av dessa unga vill ta jobb i Västervik om det inte också finns möjlighet för ens partner att hitta ett lämpligt?
Vad göra? I norr gränsar vi till den stora Östgötaregionen, landets fjärde. Linköping är bara 10 mil bort. En restid dit på under en timme, tidsgränsen för en fungerande arbetspendling, möter inga tekniska hinder. Inget händer i frågan, då samsynen brister. Istället växer nu hoten mot vår befintliga, om än otillfredsställande, förbindelse. Linköping står inför beslut om hur tågtrafiken på nya Ostlänken från Stockholm ska ledas in. Här ses redan krafter igång för att mota bort Kalmar läns anslutande banor. Ett annat hot är Trafikverkets åtgärdsstudier, där råder numera ett snävt ”flaskhals”-perspektiv. Frågan om regionförstoring nämns, men ligger utanför åtgärdskalkylerna.
Är det därför dags för spårbyte i tågfrågan? Att Kalmar läns företagare ger länets kommunikationer det sämsta betyget i landet då de rankar företagsklimatet visar på ett bredare kommunikationsproblem i sydöstra Sverige, än bara Västervik. En Östersjöbana via Linköping-Västervik-Oskarshamn-Mönsterås-Kalmar kan låta djärvt, men redan 1949 fanns ett liknande förslag.
Med fördelar för fler kommuner kan Västervik lättare få allierade. Vidare finns mark för en kustjärnväg redan reserverad i berörda kommuners översiktsplaner. Samhällsplanerare verkar se banan som självklar. Med en genomgående bana upphör Västervik att vara en geografisk ”säck” och vi får då även möjlighet att lösa vårt parallella ”säck”-problem för vägtrafiken. Vid en gemensam övergång av Verkebäcksviken kan vi få en ”södra infart” som faktiskt ligger i söder, och därmed rejält kortar vägsträckan.
I norra Sverige byggs flera nya kustbanor, nu senast Norrbotniabanan. Trafikverket skriver ”med halverade restider krymper avståndet…invånarna kan nå en större arbetsmarknad och ett större utbud av utbildning, kultur, shopping och evenemang.Detta gynnar i sin tur näringslivets utveckling och bidrar till en attraktiv, växande och hållbar region”.
Då befolkningen längs en Östersjöbana är nästan lika stor som den längs Norrbotniabanan, borde rimligen motsvarande positiva effekter kunna uppnås även i sydöstra Sverige.
Hoten kräver intensifierat arbete. Vi behöver långsiktighet, uthållighet och allierade. Stöd får vi endast om vi själva har en bred politisk enighet om vad som måste göras. Annars riskerar arbetet att när som helst raseras av de oundvikliga politiska maktskiftena. Finns i politiken i vår kommun den breda samsyn som bättre kommunikationer kräver?