"Nu kan jag ge dig sparken, Kenny".

Så sa dåvarande chefredaktören, Charli Nilsson, med bestämd blick till mig i slutet av mars 2011.

Jag kände kalla kårar längs ryggraden. Om jag var nervös innan mötet, så var den där meningen inte direkt något lugnande yoga-pass för själen.

Artikelbild

Efter mina avslutade journaliststudier fick jag jobb som frilansare på Vimmerby Tidning under sensommaren 2010. Jag fick betalt per artikel och skrev om sporten i Västervik. Det var roligt, men när jag fick ett erbjudande från Västerviks-Tidningen om ett tre månaders vikariat på sportredaktionen med chans till fast tjänst – då fanns det ingen som helst tvekan.

Chans till en fast tjänst. Som sportreporter. På tidningen jag hade växt upp med och läst till frukosten medan jag åt Frosties och rostade mackor som tonåring.

Jag högg som en kobra.

De tre månaderna gick, vad jag tyckte, bra. Jag gjorde mitt bästa och var ambitiös, hade fått vissa lovande indikationer, men ännu inget slutligt besked om jag skulle få ta över efter Åke Hilding som gick i pension.

"Men det ska jag inte".

Så sa Charli några sekunder efteråt.

Jag andades ut kraftigt. Jag andades ut ännu kraftigare inombords.

Jag brast ut i ett leende så att det nästan gjorde ont i mungiporna. Jag log ännu bredare inombords.

Mitt slit hade lönat sig.

Vi skakade hand, jag skrev på ett kontrakt. 1 april 2011 tillträdde jag min fasta tjänst som reporter på VT-Sporten – och det var inget aprilskämt.

Jag har haft en fantastisk tid här, och utvecklats väldigt mycket, både som reporter och skribent. Jag har fått ta många egna initiativ. Jag har fått skriva om roliga, lätta, svåra, vanliga och annorlunda saker och jag har träffat många inspirerande människor både ute på fältet och på min arbetsplats.

Men nu slutar jag.

Efter sex år och åtta månader som fast anställd är det dags att gå vidare. En ny utmaning väntar, och detta på Norrköpings Tidningars sportredaktion. Det är något jag ser fram emot väldigt mycket.

När jag tänker efter: oj, vad tiden går fort. Det är svårt att ta in att jag verkligen har varit på VT i snart sju år. Under den tiden har Malin Belfrage fått två barn med tvillingar på ingång, VIK marscherat från division 2 till Hockeyallsvenskan, jag besökt två fotbolls-EM på plats, Rikard Nilsson rest till tjugoelva länder, jag gjort både succé och fiasko på Karhu Run, Chelsea haft sju tränare och jag har till och med börjat spara i ISK-fonder från Indien.

Än mer uppenbart att mycket vatten har runnit under broarna är att det är gott om duktiga kollegor som har slutat på VT under min tid här. Jag tänker på Kjell-Arne Karlsson, Bengt Faleij, Bosse Lindblad, Margareta Karlsson, Caroline Petersson och Henrik Hultqvist för att nämna några, det finns många fler.

Jag har trivts jättebra på VT. Men under kanske två års tid har jag känt ett sug och en nyfikenhet att prova vingarna på en annan tidning – i en annan stad – medan jag fortfarande är relativt ung.

Jag är 28 år nu. Tiden är inne.

En härlig krydda är att jag inte kommer att bo ensam i min lägenhet i Norrköping. Jag kommer att flytta ihop med min flickvän Louise. Det känns helt underbart.

Att vi ska flytta ihop i just Norrköping är en saga egentligen. Jag följde med VIK till Luleå och Haparanda i mars 2016. De spelade kvalserien till Hockeyallsvenskan och skulle möta Asplöven.

På mitt hotellrum kvällen innan match tänkte jag att jag lika gärna kan kika igenom Tinder (en sorts dejtingapp grovt förklarat) för att roa mig. Jag fick kontakt med Louise och vi började skriva.

Till en början tog ingen av oss vår konversation på så stort allvar. Visst, vi tyckte det var förbaskat roligt att skriva med varandra, men det geografiska motståndet oss emellan var ju enormt.

I maj var vi emellertid i Stockholm samtidigt. Jag tog en hotellnatt där på grund av tidig flight till utlandssemester dagen efter. Louise var där över helgen med en kompis. Vi hade haft så trevligt när vi skrev, nu fångade vi tillfället att träffa varandra under några timmar.

Vi fikade, tog en promenad, pratade och hade det mer än bra.

Resten är historia.

Om det hade funnits SM i distansförhållande, så hade vi vunnit guldmedaljen.

Louise är modig och har lämnat norra Norrland. Nu blir vi sambos i Norrköping. Hon ska ge södra Sverige en chans, för min skull. Jag börjar förstå varför jag aldrig vinner på spel.

Jag gjorde min sista arbetsdag på VT i söndags. Jag kommer för alltid vara tacksam över min tid här. Nu är det dags för ett nytt kapitel i mitt liv, ett spännande sådant.

Jag lämnar ett otroligt roligt jobb, och börjar på ett likadant.

Dessutom får jag flytta ihop med världens bästa tjej.

Det är en deal jag tar alla dagar i veckan.