Att julen snart är över oss har väl knappast undgått någon. Den började förvisso redan i september då ungarna började sälja jultidningar för att sedan sätta igång på allvar någonstans i oktober. Sedan har det bara eskalerat till det vi nu står inför.
De senaste sju åren har jag gjort ett aktivt val och det är att jobba hela julhelgen. För detta har jag fått en hel del kommentarer genom åren. ”Jaså, du har ingen familj att fira med?!” eller ”Va, firar du inte jul? Ska du inte ens köpa några julklappar?”
Kommentarer av den här typen ger så klart en relativ inblick i människors tyckande och känslor inför julen. För någon är julen en högtid där man umgås och myser med hela släkten och för någon annan är det att (hinna) handla julklappar. Jag gör valet att jobba eftersom att jag anser att jag gör mer nytta på jobbet än vid ett julbord någonstans. Varför ska jag delta i det där när jag hellre kan finnas till för någon som behöver det. Varför ska jag sitta och ta emot presenter i överflöd när någon annan inte ens får ett endaste dugg. Inte ens ett fikon.
Många har kanske fått intrycket att jag ogillar eller till och med hatar julen. Det gör jag naturligtvis inte, men den är helt enkelt inte lika viktigt för mig som den kanske är för er. Däremot finns det givetvis vissa omkringliggande saker som är trevligt med julen. Jag tycker exempelvis att stämningen är väldigt mysig; det är äpplen, bollar, glitter, tomtar och ljus i en aldrig sinande ström. Det luktar lussebullar, glögg och pepparkakor vart man än vänder sig. Det tänds adventsljus överallt och det spekuleras vilt i vilken smak årets glögg ska ha. Det är trevligt när man önskar varandra god jul och jag ska ändå försöka sitta bänkad när ”Karl-Bertil Jonssons julafton” rullar igång på TV.
Ja, det kan till och med vara väldigt mysigt med all snö överallt.
Jag är av den relativt enkla uppfattningen att julen inte handlar om vem som köper flest paket, maten eller traditionen som sådan. Julen handlar om välgärningar. Om det än så bara är en liten grej så är känslan av att gjort någonting bra för någon annan än sig själv helt oslagbar. Det är inte för att döva ett dåligt samvete som jag gör det utan för att att göra saker för andra är någonting som får mig att bli fantastiskt lycklig. Det är någonting underbart att se någon spricka upp i ett leende över någonting man har gjort för vederbörande. Det gör mig glad och alldeles varm inombords. Det är sådant julen handlar om. Och resten av året också för den delen.
Jag väljer bort julmat, risgrynsgröt och kanel. Jag väljer bort presentinslagning, pyssel och papp. Jag väljer mina kollegors sällskap över familjens varma härd. Jag väljer det för att det känns mest rätt och för att det, även i år, kommer att bli så bra.
Så, nu vet ni och nu behöver ni aldrig någonsin fråga om det igen.
Det finns dock en fråga jag ställer mig varje jul; varför är Jesusbarnet lika litet varje år?