Breven var skrivna av en man som hette Peter Ansoff i staden Alexandria i Virginia, USA. Staden ligger vid Potomacfloden cirka tio kilometer söder om Washington DC. Peter Ansoff var medlem i Alexandria Seaport Foundation. Det var ett sällskap, som försökte hjälpa ungdomar på glid. Det existerar fortfarande vad vi förstår. Ungdomar får lära sig bygga träbåtar och sjömanskap. Ett av de tidigare utbildningsfartygen har anknytning till Västervik.
Så när postmästaren kliat sitt hår i Västervik och funderat en stund tog han kontakt med AB Knut Sjögren. Sjögrens var ett välrenommérat rederi. Bo Andersson var en av flera delägare när breven från USA kom.
– Vi tog hand om dem. Det blev liggande ett tag innan jag svarade, berättar Bo Andersson.
Men det blev början på en ganska omfattande brevväxling över Atlanten. Bo Andersson har sparat breven och låtit oss läsa.
Breven var ställda till Rederi AB Spårö och Rederi Österhavet och gällde ett specifikt fartyg som hade Västervik som hemmahamn mellan 1939 och 1944. Peter Ansoff ville veta allt som fanns att veta om fartygets tid i Västervik. Namnet var Lindö.
Skonaren Lindö hade gjort en lång resa innan hon till slut hamnade i Pontomacfloden. Hon var byggd 1929 i Björkenäs på uppdrag av en kapten i Gravarne (Kungshamn). Hon var utrustad med en 55 hästkrafters motor och fick namnet Yngve. 1939 såldes hon till rederi Spårö i Västervik. Skeppare och ägare var Gunnar Andersson. Han var pappa till Margit Holst och Gun Svensson kan vi upplysa något äldre västervikare, som en liten parantes.
Gunnar Andersson döpte om fartyget till Lindö och gjorde några ändringar i riggen. Han sålde henne snart vidare. Det var inte lätt att vara skeppare under kriget – inte ens om man levde i ett neutralt land. Frakterna var låga och svåra att få. Dessutom hängde hotet från tyska och ryska krigsfartyg alltid som en mörk skugga över besättningarna. Rädslan för attacker var högst befogad.
Gunnar Andersson gjorde i alla fall vad han kunde för att skydda sig och sitt fartyg. Han målade hennes namn, Sverige och vår flagga längs skrovet med stora bokstäver. Ni kan se det på den svartvita bilden.
I juni 1942 råkade hon illa ut. Hon kolliderade med ångfartyget Espagne nära Ljungskärs fyr och fick torrdockas för reparation.
Under sin tid i Västervik bytte fartyget ägare ytterligare två gångar. Ett partrederi med Ernst Dunér som huvudredare tog först över. Sedan såldes hon vidare i slutet av 1941 till rederi Österhavet i Västervik. 1944 lämnade hon Västervik för sista gången och fortsatte att segla i svenska vatten till 1969. Under 1970-talet hamnade hon så småningom, via Danmark, i USA och döptes om till Alexandria och blev skolskepp, som vi berättade om inledningsvis.
Sällskapet höll henne som ett levande museum i staden med samma namn, Alexandria. Hon seglades som en goodwill-ambassadör för staden och deltog i flera tävlingar.
Under hösten 1993, i New Orleans, var hon med under inspelningen av filmen Interview with the Vampire. Hon tillbringade sedan vintern i New Orleans och seglade tillbaka till Alexandria följande vår. I början av 1996 rapporterades att fartyget inte var sjövärdigt. Det skulle krävas omfattande och dyra reparationer för att få henne i gott skick. Alexandria Seaport stiftelsen hade ingen möjlighet att reparera henne och under hösten 1996 såldes fartyget. Den nye ägaren ignorerade varningar om att ta ut skeppet i Atlanten i dåligt väder. Det blev ödesdigert.
Natten den 9 december 1996 tog historien om Alexandria slut. Hon sprang läck utanför Cape Hatteras, North Carolina, och tog in vatten hela natten. På morgon – runt 06:30 – sjönk hon. De sju i besättningen räddades av kustbevakningen, fem av dem direkt och två efter sex och en halv timme vattnet.
Men här går våra uppgifter lite i sär. Den gamle sjöexperten, Lennart Karlsson i Gagersrum, skrev i ett brev till Bo Andersson för många år sedan att två av besättningsmännen omkom. Vi har inte lyckats att utröna vilka version som är korrekt.
Källor: Bo Anderssons samling och Wikipedia.