Omslaget hade han prytt med en av de stolta Windjammers (se faktaruta) som med sina väldiga segelskrudar och höga fart jagade varandra på de stora världshaven för länge sedan.
Karl Pettersson försåg sin bok med egna illustrationer och gav en god bild av en sedan länge svunnen epok. Han hade seglat jorden runt och varit ombord på många fartyg när han satte sig och tecknade ner sina minnen. I boken får vi följa honom från den första resan som kock på den av fadern förda skärgårdsslupen Karl-Fredrik från Loftahammar till dess han 15 år senare mönstrade av barken Bore i Gamleby.
Karl Pettersson började ett nytt liv och blev målare hos mästaren A Ljungberg. Han gifte sig och blev pappa till nio barn. Under vinterhalvåret när det ofta var skralt med måleriarbeten ägnade sig Sjömanspelle åt mer konstnärligt måleri. Han målade tavlor – företrädesvis med sjömotiv.
Sjömanspelles bok är fylld av spänning och dramatik. Han skriver om cykloner, förlisningar, seglingar då provianten tog slut och sjukdomar som härjade bland besättningarna.
I dag ska vi berätta ett kapitel ur boken med den skakande titeln: "En hemsk resa med Döden ombord".
Sjömanspelles fartyg hade legat i Santos och lossat sprit. De såg dagligen sjukbåten komma och hämta män från fartygen med den gula pestflaggan hissad på förtoppen. Det var syner som väckte förstämning och oro för den egna hälsan. I Santos hade skepparen struntat i att ta ombord ny proviant. Han tyckte det var onödigt. Resan till Buenos Aires var kort. De skulle lasta vete för vidare transport till Antwerpen.
De hade bara varit till sjöss under något dygn när skepparen började klaga över han hade ont i benen och kände sig febrig. Enligt läkareboken ombord liknande symtomen beri-beri och boken föreskrev varma färskvattenbad. Men skepparen blev inte bättre av den kuren, snarare tvärtom.
Snart började också andra jämra sig om benen och samtidigt utbröt det en häftig storm. Segel slets sönder, stormen tilltog, väldiga vågor slog upp mot lovartsidan och kastade skum över hela fartyget. Skutan stampade och slingrande förfärligt i de höga brottsjöarna. Besättningen slet hårt.
Behandlingen av skepparen gjorde ingen verkan. Han avled efter några dagar. Andre styrmannen blev också sämre och flera andra blev sjuka. När kapten varit död ett dygn begravdes han i havet. Knappt halva besättningen orkade vara med vid begravningen. Den stod med blottade huvuden och lyssnade på styrmannen som läste en kort bön innan liket kunde glida ut i det upprörda havet till den eviga vilan.
Vid ett vaktombyte var det bara tre man som orkade ta sig ur skansen. Styrmannen blev också sjuk och kvar i bädden. Andre styrmannen dog. Det var bara kocken och Sjömanspelle som hängde med av den 15 man starka besättningen. Det fanns inte längre manskap för att sköta rodret utan det fick surras.
När andre styrmannen skulle begravas blev det besvärligt. Han var en stor och grov karl så det var svårt att få upp honom från hytten.
– Vi var ju bara två, konstaterade Sjömanspelle och berättade att han sydde ihop säcken medan kocken var nere i rummet efter sten.
Det fäste den norska flaggan på liket innan det försvann i djupet.
Kocken som varit Sjömanspelles sällskap och stöd fick också smittan i kroppen och blev väldigt sjuk. Karl Pettersson var ensam på däck.
– Det tomma och höga skrovet kunde göra kast ibland, så jag trodde många gånger att hela riggen skulle slungas över bord. Hon hade ju inga segel att stödja med och väl var det, eftersom allt manskap var obrukbart, skrev Karl Pettersson.
Sjömanspelle ville inte längre bo i skansen bland de sjuka. Han slog sig ner i kabyssen bland kackerlackorna istället. Under tiden blev vädret bättre och besättningen började också att repa sig. De hade inte mött ett fartyg sedan de lämnat Santos. Men en morgon observerade de rök och master i fjärran. Det var en amerikansk passagerarbåt som kom emot dem och frågade om de behövde hjälp. Men de berättade att de klarade sig själva, visserligen hade två män dött och hela besättningen varit sjuk – men nu var den på bättringsvägen...
Så småningom nådde de Buenos Aires och kunde ankra på redden på La Plataflodens vänstra sida. På eftermiddagen kom hamnmyndigheter och läkare längs sidan av fartyget. Det vara bara läkaren som vågade gå ombord. Besättningen undersöktes och förklarades sjuk. Det var bara Sjömanspelle, som var kurant. Skutan fick ligga i karantän i 14 dagar med den gula pestflaggan hissad.
På kvällen kom sjukbåten och förde de sjuka i land. Pettersson blev ensam kvar ombord. Det var ett sorgligt avsked när besättningen lämnade fartyget.
Två dagar i veckan fick han färsk proviant ombord. Han rengjorde hela båten och rökte ut smitta och ohyra. Dagarna rullade i väg och karantänstiden tog slut. Inte en enda människa hade han haft att prata med. Under dagarna arbetade han och på kvällarna låg han såg det "glödande solklotet" rulla ner i flodens smutsgula vatten.
Så kom en dag en ny besättning. Några av Petterssons gamla skeppskamrater var inte med. De sjuka hade blivit hemskickade några dagar efter det de hade kommit i land. Den gula karantänsflaggan halades och den norska hissades. Den smällde på mesanmasten i den friska vinden när bogserbåten drog fartyget till Buenos Aires.
När äventyret var över och man var tillbaka helskinnade i Antwerpen mönstrade hela besättningen av utom Karl Petersson. Han stannade kvar på olycksbåten och mötte nya äventyr på världshaven.