"Kulorna ven runt huvudet"
Västervikssonen Carl Sundbergs levnadsöde liknar fås. Han var soldat och äventyrare i Afrika under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Här är delar av hans fängslande historia, som han själv berättat den för stadens tidningar.
Foto:
Dodd, skrev i alla fall i sin rapport:"Jag har aldrig haft äran att kommendera en finare styrka än denna legion".Väl tillbaka i Kotonou fick Sundberg och hans kamrater sin belöning. Alla fick - som brukligt - en fälttågsmedalj. Sundberg fick också tapperhetsmedaljen av 1870, den finaste krigsutmärkelsen i Frankrike, enligt innehavaren. Så var man tillbaka i den trista och hårda vardagen, fylld av trakasserier, främst från de lägre befälen. Det såg dystert ut för den unge Sundberg. Han hade bara tjänstgjort ett par månader och hade nästan fem år kvar i legionen med små möjligheter att avancera. Han vantrivdes.- Underbefälen var ett satans pack. Officerarna däremot var gentlemän, som kunde bjuda en enkel soldat på en cigarett. Furst Peter av Serbien, senare kung, var major under samma tid som jag tjänade i legionen.En kväll kom han i bråk med en underofficer, som fick hans unga liv att ta in på en ny stig.- Jag gav honom en sittopp, och det en riktig en!Sundberg insåg genast att nu var det kokta fläsket stekt. Det fanns bara ett alternativ om han inte skulle bli arresterad och kanske rent av avrättad. Fly!Sundberg sprang för brinnande livet mot kusten. Han slängde sig i sjön och simmade så mycket han orkade mot ett fartyg som låg ute på redden. En vakt jagade honom och kulorna visslade runt öronen på Sundberg när han låg i vattnet. I skydd av mörkret tog han sig ombord på ett brittiskt fartyg, till hans stora lycka skulle ångaren lätta ankare på morgonen och sätta kurs mot Southampton. - Jag fick skyffla kol ända till England. Men räddad var jag!Äventyren i legionen hade inte avskräckt Sundberg. I Southampton kröp han ombord på en annan båt som skulle tillbaka till Afrika. När man kommit till sjöss gav han sig till känna för ett befäl ombord och förklarade sig villig att jobba för att komma till Sydafrika. När han kom fram till Kapstaden var han åter helt utblottad.Väl där sökte han värvning igen. Han fick anställning i polistrupperna, man värvade för det som vi i dag kallar Matabelekriget. Det blev många och hårda strider. Sundberg avancerade till kapten och när kriget var slut fick han och flera andra 20 jordlotter var av ett stort och nyerövrat land.- De som behöll sina jordlotter blev rika karlar.Det blev inte Sundberg. Han sålde sin jord för att tillsammans med några goda kamrater ge sig ut på storviltsjakt i Västafrika. Där levde det ett fritt och behagligt liv, tills några förfärliga gräsbränder gjorde slut på den paradisiska tillvaron.- Vi måste lämna det lilla vi skjutit och rädda oss.Utblottad - än en gång - kom Sundberg till Kapstaden. Det blev en svår tid utan pengar och arbete. Men legosoldater har aldrig haft nån brist på krig att slåss i.Sundberg hann med flera i Sydamerika och tillbaka i Afrika innan han mötte sin själs frälsare på Marielunds gård vid Lysingsbadet i Västervik 1948.
Legionen
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!