Snart skall FN:s klimatavtal undertecknas i Paris. Om dess innehåll har inte mycket sluppit ut. Man kan få intrycket att rödgröna politiker och majoriteten av mediasverige med SR och SVT i spetsen gärna ser att allmänheten inte är så välinformerad om avtalet.
Nedan några huvudpunkter i mycket kortfattad form:
Det anses viktigt att klara det så kallade tvågradersmålet. Mer om det nedan.
Det skall skapas en gigantisk klimatfond som FN skall administrera. Eftersom väst sägs ha en klimatskuld till U-länder på grund av sina koldioxidutsläpp är det de som skall finansiera fonden. Inbetalningar på hundra miljarder dollar per år fram till 2020 har nämnts.
Avtalet skall fastställa utsläppsbegränsningar för att uppnå målet. Man tänker inrätta en klimatdomstol som skall ges stora befogenheter när det gäller sanktioner mot länder som inte uppfyller sina åtaganden.
Röststarka U-länder med snabb tillväxt, som Kina och Indien, har skaffat sig fria händer att ordna sin energiförsörjning. För övriga U-länder skall nyttjandet av billig fossil energi att förhindras genom att fonden stödjer utbyggnad av dyra förnybara energislag. Det måste vara ett av de minst effektiva sätten att åtgärda ett verkligt miljöproblem, nämligen fattigdom.
Tvågradersmålet ”uppfanns” på 70-talet av en ekonom, William Nordhaus. Det var långt senare det blev en slogan i klimatdebatten. Eftersom koldioxidens effekt på klimatet fortfarande är okänd är klimatskulden och tvågradersmålet bara rubrikvänliga politiska slagord som saknar vetenskaplig underbyggnad. Den tilltänkta brandskattningen av västvärldens ekonomier baseras alltså på utsläpp vars verkan man inte känner. Eftersom aktuella data inte indikerar några kommande katastrofer hänvisar FN och dess panel IPCC i stället till datamodeller som starkt överdriver koldioxidens klimatpåverkan. Man vill inte riskera att människor slutar oroa sig för det framtida klimatet och ifrågasätter larmen och därmed basen för avtalet.
FN:s egentliga avsikter med avtalet har med tiden blivit allt tydligare. Trots namnet handlar det inte primärt om klimat. Enligt IPCC:s Ottmar Edenhofer handlar det egentligen om ekonomi och FN:s miljöchef Christiana Figueres säger att det blir första gången i historien som världsekonomin transformeras med avsikt. Vi närmar oss via avtalet en global världsregering i FN:s regi som med hjälp av klimatfonden inrättar något som är svårt att skilja från global planekonomi.
Avtalet innebär ett rejält kliv i riktning mot mer överstatlighet och bör utsättas för offentlig debatt. Men hur skall någon kunna ta ställning till ett avtal med ett i huvudsak okänt innehåll? Här har alla media, och i all synnerhet SR och SVT, en angelägen uppgift som de hittills försummat: Se till att Åsa Romson i god tid får tillfälle att redovisa konsekvenserna av det avtalsförslag hon tänker åka till Paris och underteckna för vår räkning!