Omkring 70 procent av jordens yta är vatten. Vi människor består nästan till 70 procent av vatten. En vuxen person dricker omkring två liter vatten per dag. Vi förväntar oss här – i vår del av världen – att vattnet alltid är tillgängligt, gott och hälsosamt.
På 1800-talet tillgodosågs vattenbehovet i våra städer genom allmänna och enskilda brunnar, ofta små dekorativa träbrunnar. Här i Västervik registrerades 1880 ett tiotal brunnar i staden, men vid undersökning visade det sig att brunnen vid Allmänna läroverket, Kyrkoplanen, Kyrkogatan och Torgbrunnen alla hade ”dåligt vatten” och misstänktes vara besmittade med ”djuriska förmultningsprodukter”.
Frågan om anläggning av en vattenledning uppkom 1896 och ett anslag på 4 000 kronor antogs för att igångsätta en undersökning. Stadens spritvaruberedningsbolag anmodades att släppa till pengarna och ett kostnadsförslag utarbetades av professor Richter.
Den 20 januari 1903 fattade stadsfullmäktige beslutet att till en kostnad av 350 000 kronor dels uppföra en pumpstation på Bredgatan, dels ett vattentorn på ett mindre berg sydost om staden – på det så kallade Kattkulleberget. Arbetet var slutfört i början av 1906 och vattenverket togs i bruk samma år.
Detta vattentorn är uppfört i mörkbrunt tegel, med en sockel i grovhuggen granit. Vattenledningssystemet utvidgades så att redan 1914 fanns i staden 93 badrum och 307 toaletter anslutna. Tornet var – och är fortfarande – 42 meter högt och vattenreservoaren rymde 500 000 liter vatten.
Efter cirka 50 år, med en kraftigt ökad befolkning, räckte inte tornet på Kattkulleberget till. Ett nytt torn ritades av arkitekten Sune Lindström. Detta tolvsidiga vitmålade vattentorn, vid infarten, togs i bruk 1958.
Det gamla vackra vattentornet har sedan dess stått där övergivet på Kattkulleberget. En stilfullt utformad tegelbyggnad som vid sidan av S:t Petri kyrka utgör en viktig silhuett av staden, sedd från öster, från Lucernafjärden eller Gränsölandet.
Men vad händer nu?
Sedan några år tillbaka har en entreprenör i Västervik tydligen fått köpa tornet och får eventuellt bygglov för att i detta torn göra åtta lägenheter. För att de i sin tur skall bli tillgängliga planeras en påbyggnad med hissanläggning – och på hissbyggnaden ytterligare lägenhetsutrymme!
Hur är detta möjligt? Att så förvanska en mer än 100 år gammal historisk och stilren byggnad! Dessutom kommer en sådan påbyggnad att skymma utsikten mot vattnet för flera av de kringboende. Kanske minskar påbyggnaden även värdet för deras fastigheter?
Hur är det med risken för radon? Förr talades det ofta om att på Kattkullebergen kan man inte bygga eller borra i berggrunden, där är radonhalten alltför hög.
Nej, snälla makthavare! Stoppa byggplanerna, förstör inte tornet med en hisspåbyggnad. Vårda istället tornet. Västerviks gamla vattentorn bör betraktas som en del av vårt kulturarv och förklaras som byggnadsminne!