Det var under onsdagen som förvaltningsrätten stoppade Naturvårdsverkets beslut att tillåta licensjakt på 30 vargar i Värmland, Dalarna och Örebro län.
Det är de stockholmsbaserade naturvårdsorganisationerna Svenska Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF och Svenska Rovdjursföreningen som överklagat beslutet. De motsätter sig årets licensjakt och menar att det behövs en mer livskraftigt vargstam i Sverige. Dessutom har man begärt inhibition, vilket innebär att jakten inte får pågå medan förvaltningsrätten behandlar överklagandet.
Svenska Jägareförbundet, med sitt säte på Öster Malma i Södermanland, beskriver överklagandet som en katastrof för de människor som lever i områden med täta vargbestånd. Dessutom sörjer förbundets generalsekreterare, Bo Sköld, att det demokratiska systemet inte tycks kunna hantera frågan och nog förstår man frustrationen.
Riksdagen har vid tre tillfällen sedan millenieskiftet försökt lösa vargförvaltningen. Dock har samtliga försök hamnat i kläm hos EU och naturvårdsorganisationerna. Detta trots att en majoritet av svenskarna är för vargjakt och att regeringens nyligen antagna rovdjursproposition bygger på att reducera populationen från dagens cirka 400 vargar till 270.
Samtidigt är det fullt begripligt att huvudstadens betongbönder och belgiska byråkrater vill se en betydligt större vargstam – de behöver aldrig oroa sig för några rovdjur runt husknuten.
Då kan man med gott mod läxa upp den svenska landsbygdsbefolkningen, anklaga den för att vara trångsynt och skjutglad. För hur skulle man kunna förstå varför värmlänningarna i Torsby eller tjustborna i Gölpefall inte vill vandra med en hund i ett vargrevir, eller varför lantbrukarna oroas över gårdens boskap, när man inte delar deras vardag.
Med tanke på att vargen främst påverkar landsbygden, är det märkligt att vargfrågan inte lämnas åt dem det berör. Inte minst eftersom det är landsbygdens jägare som genom ideellt engagemang förvaltar viltvårdsuppdraget. Numera så väl att det finns fler vilda djur i landets skogar än någonsin tidigare – det gäller även rovdjursbestånden.
Beskedet från förvaltningsrätten riskerar dock leda till att delar av landsbygdsbefolkningen förlorar tron på politikens förmåga att lösa vargfrågan – då finns också risken att man tar frågan i egna händer.
Så har redan skett, men i Finland. Där har vargstammen på några få år halverats genom tjuvjakt. Samma sak riskerar att inträffa hemmavid om man inte tillåter licensjakt i de områden där vargen är ett vardagligt bekymmer.
Konsekvenserna av en tilltagande tjuvjakt är svårbedömda, men det finländska exemplet förskräcker. En okontrollerad avskjutning skulle kunna leda till att det finns betydligt färre vargar kvar i skogarna än vad som varit fallet med en kontrollerad jakt.
Det vore en stor förlust för svensk fauna om det är ljudet från tjuvskyttarnas studsare som ska krävas för att landsbygden ska få gehör för sina intressen i den ständigt pågående vargdebatten.